Föll sju meter och förlamades: ”Inte mitt fel – men jag fick det värsta straffet”

Efteråt ligger han omtöcknad på betongen och försöker flytta på sig, ändra ställning. Men det går inte. Han har inte förstått det än men där och då är han förlamad från bröstet och ner. Som i en dimma ropar han om sig själv i tredje person: ”Karol behöver hjälp”.

Karol var bara 20 då, olycksåret 2019. Älskade sport, snowboard, skateboard, boxning och var alltid i rörelse. I väntan på att komma in på en skola tog han jobb på ett polskt bemanningsbolag och reste med en kompis till Sverige för att försörja sig. Tillsammans med ytterligare två kollegor fick de jobbet att riva isolering på en vind till Britsarvsskolans gymnastiksal i Falun. Karol hade ingen byggutbildning alls.

Kollegorna var redan på plats då Karol och hans kompis kom dit med tåg en fredag och satte igång samma dag. Nästa morgon fortsatte arbetet. Killarna gick över innertaket utan att veta att det var livsfarligt. Att det bara var en tidsfråga innan någon av de klena brädorna skulle gå av.

Efter olyckan opereras han i 14 timmar. Karol svävar mellan liv och död. De chockade föräldrarna flygs till Sverige och finns vid hans sida. Efter operationen följer två veckor i respirator. Ett snitt skärs i hans hals och en slang dras in för att han ska få en fri luftväg att andas.

– Jag tvingades kämpa för varje andetag. För mig kändes varje sekund som en minut och varje minut kändes som en timma, berättar Karol.

Han har fortfarande märken på halsen och andningsproblemen består än i dag.

– Ibland kan jag inte ens äta eller dricka av rädsla för att kvävas, och det gör att jag måste ta starka mediciner mot ångest.

Förlamad upp till bröstet

Fem år senare kommer Karol ut på terrassen i Lancut, i södra Polen. Han kör en elrullstol.

Olyckan i Falun den 19 oktober 2019 har för alltid ändrat hans – och hans familjs – liv. Inne är rummen omgjorda, pappa Darek har byggt om dem och satt hjul på flera möbler så att de kan flyttas.

– Jag hade passioner, drömmar för framtiden. Nu är jag 100 procent beroende av andra från det att jag slår upp ögonen tills jag sluter dem, säger Karol.

Han blev förlamad upp till bröstet vid olyckan, fick svåra ryggmärgsskador och bedöms ha en 90-procentig medicinsk invaliditet.

– Jag kunde först inte röra något mer än huvudet och knappt lyfta armarna, berättar Karol.

Jag hade passioner, drömmar … Nu är jag 100 procent beroende av andra från det att jag slår upp ögonen tills jag sluter dem.

Beroende av föräldrarna

I ett års tid tränade han på ett rehabiliteringscenter, lärde sig sitta i en upprätt position och stärkte musklerna men få funktioner kom tillbaka.

Skadan gör det omöjligt för honom att flytta sig själv, han behöver hjälp över till rullstolen, på toa, till att laga mat.

– Jag kan inte ens göra en kopp te själv. Det här var inte mitt fel men det var jag som fick det värsta straffet; genom skadorna som drabbade mig och de enorma kostnader det för med sig bara för att jag ska kunna leva. Assistans, behandlingar, hjälpmedel, mediciner …

Karol bär på en permanent oro för framtiden. Ända sedan chocken direkt efter olyckan har hans föräldrar Darek och Agata gjort allt för sin son. Pappa Darek, som tidigare pendlade utomlands för att bland annat bygga trähus i Tyskland, är hemma på heltid. Mamma arbetar utanför hemmet men bistår när hon kan, sköter allt pappersarbete för Karol, allt som ska organiseras. I dag är föräldrarna nära utmattningens gräns. Darek har haft fyra hjärtinfarkter, den senaste efter olyckan.

– Jag måste snart koppla bort ansvaret från mina föräldrar, för de kommer inte att orka. Men det är svårt. Ska jag bo själv måste jag betala för två medhjälpare varje dygn, annars är alternativet att jag måste flytta in på en statlig institution. Jag skulle inte överleva där, jag kan inte få den vård jag behöver, säger Karol.

Det här var inte mitt fel men det var jag som fick det värsta straffet.

Flera operationer

Han är lågmäld, vänlig, klappar sin vän, hunden Floki, döpt efter hans favorit i tv-serien ”Vikings”. ”Min tredje assistent”, säger han med ett varmt leende.

Karol är noga med att orden ska bli rätt, vara precisa, oavsett om han talar polska eller engelska. Lika noggrann är han med sin träning. I hans sovrum finns träningsgrejer och en spegel så att varje rörelse blir rätt utförd.

Han hade gått ut tekniskt gymnasium men ville ändra inriktning till fysioterapeut. Han vet hur viktig träningen är. Skadorna gör honom beroende av professionell träning, för att muskler, leder och skelett inte ska försämras. Men den träning han får i dag räcker inte. Han tränar med familjen och en sjukgymnast som kommer två dagar i veckan.

Han berättar om centret där han fått sin bästa träning, bland annat med en maskin som simulerar gång, där han kan få rätt belastning på muskler och leder. Men en månad där kostar 70 000 kronor.

Han har genomgått flera operationer. Nu senast för att få bättre funktion i ena handen. Men samtidigt som tummens gripfunktion blev bättre, försämrades andra funktioner.

– Det värsta är att inte kunna kontrollera sin kropp, säger Karol. Det gör det till en pina att vara ute bland folk, att besöka hårfrisör, handla kläder. Han har isolerat sig hemma men träffar vissa vänner. Han har bland annat kontakt med arbetskamraten som var med i Falun.

– Jag skäms över mig själv och den jag blivit på grund av skadorna.

Det värsta är att inte kunna kontrollera sin kropp. Det gör det till en pina att vara ute bland folk.

”Farorna var kända”

Men olyckan hade inte behövt hända. Riskerna stod tydligt i riskbedömningar som fästs på papper. Arbetarna skulle skyddas mot fall, ingen skulle gå direkt på det alltför tunna mellantaket.

– Jag vill sammanfatta olyckan med ett enda ord: onödig. För farorna var kända, de var dokumenterade. Alla ansvariga med insyn i arbetsplatsen, från kommunen till företagen, visste att det var livsfarligt att gå på plankorna och att arbetarna måste skyddas från att falla, säger arbetsmiljöinspektör Jens Skantz, som utrett olyckan.

Trots de kända riskerna fanns inga landgångar eller fallskydd och riskbedömningarna, som var på svenska, nådde inte Karol och de andra. Den ansvariga chefen var inte där själv för att informera utan skickade en anhörig som själv gick omkring på de alltför tunna takplankorna. Han träffade bara de killar som anlänt före Karol till Falun. Skydda er mot fibrerna från isoleringen, var budskapet.

Jag vill sammanfatta olyckan med ett enda ord: onödig. För farorna var kända, de var dokumenterade.

I Falu tingsrätt fälldes vd:n för Krylbo isolering, det inhyrande företaget, för grovt arbetsmiljöbrott. Han dömdes till böter men Karols krav på ett skadestånd på 100 000 kronor nekades av rätten. Karol överklagade genom sin advokat men tvingades ge upp i sin överklagan till Högsta domstolen. Då stod han inför att behöva betala sin egen advokat och eventuellt motpartens kostnader själv.

– Det är klart att jag trodde att en fällande dom skulle innebära ett skadestånd, säger Karol.

Pengarna räcker inte

Vid sidan om skadorna är pengarna det stora orosmolnet. Karols arbetsgivare hade kollektivavtal med Byggnads och omfattades därmed av försäkring. Det som hittills betalats ut av Afa försäkring är framför allt ett engångsbelopp på 1,7 miljoner. Tillsammans med den polska socialförsäkringen på 5 000 kronor i månaden räcker inte pengarna på långa vägar för att bekosta livet och vården i framtiden, berättar mamma Agata.

Andra har därför gripit in. Vänner, bekanta och hans gamla skola har ordnat insamlingar och konserter för att hjälpa Karol. Senast för några veckor sedan hölls en stor stödkonsert i hemstaden.

Vd:n skrev bara att han hade egna problem.

Karol var anställd av bemanningsbolaget We can do, som senare gått i konkurs. De var inte närvarande på bygget. Efter olyckan hjälpte företaget bland annat föräldrarna med resa till och vistelse i Sverige och tog hjälp av en svensk advokat för att reda i försäkringsfrågan, berättar Agata. Som polskspråkig och boende i ett annat land tycker hon det är svårt att få grepp om vad man har rätt till.

LÄS MER: Företagets vd fälldes – pengar till staten men inte till Karol

Krylbo isolering, också det i konkurs, hörde aldrig av sig. Agata skrev efter olyckan till vd:n för att åtminstone få en ursäkt för det som hänt.

– Men han skrev bara att han hade egna problem, berättar hon.

Mitt i ovissheten försöker Karol hitta sin nya framtid.

– Jag måste hitta nya passioner än sporten. Olyckan tog det ifrån mig. Nu läser jag böcker, studerar psykologi och rehabiliterar så mycket jag kan. Jag drömmer om att flytta till en större stad med fler möjligheter. Och jag drömmer om att resa.

Få de senaste byggnyheterna – direkt i din inbox! Prenumerera på Byggnadsarbetarens nyhetsbrev.