Var är löneökningen?
Förr var det en självklarhet. När var och varannan som kunde hantera en hammare drogs in på närmaste byggarbetsplats, ja då blev lönekuvertet tjockare. Lönen påverkades starkt av utbudet och efterfrågan på arbetskraft. När det var gott om jobb åkte lönen upp. I den miljön var det enkelt för byggfacket att trycka upp timförtjänsten via avtalsförhandlingar och tusentals återkommande ackordsavstämningar. När det sedan blev sämre tider gjordes allt för att hålla kvar den nya högre lönenivån. Det är grundprinciperna som lyft byggnadsarbetarnas löner till de högsta inom hela LO-sfären. Men inget varar för evigt – sedan millennieskiftet är denna mekanism delvis satt ur spel.
Avtal inom industrin
1997 tecknade facken och arbetsgivarna inom industrin ett nytt avtal som innebar att arbetarna på industrigolvet skulle få lönelyft som anpassades till kostnaden i andra länder. Allt för att rädda svenska exportindustrin. Det innebar att löneökningarna blev lägre än tidigare. För att samtidigt behålla ordning och reda på arbetsmarknaden så skulle värdet på industriavtalet – det så kallade märket – gälla hela arbetarkollektivet. En fråga som genom åren reglerats genom LO-samordningen.
Många menar att märket tjänat landet gott och gett löneökningar utöver inflationen till alla samtidigt som industrin lyckats behålla sin konkurrenskraft. Men under de senaste åren har det börjat knorras allt mer om att löneökningarna är för låga. En anledning är att vissa branscher går väldigt starkt, vilket skvallrar om att det finns utrymme för högre lönehöjningar. Något som framförallt gäller den mycket heta byggbranschen.
– Det är klart att vi vill vara med och ta del av bolagsvinsterna när det är goda tider, säger Johan Lindholm, ordförande i Byggnads.
Flera yrkesgrupper på bygget arbetar på ackord, även de som tillhör andra fack än Byggnads. Genom åren har de försökt kompensera låga avtalshöjningar den vägen.
– Vi lutar oss mycket mot våra prestationslöner och ackord och försöker få ta ut vår del där, menar Johan Lindholm.
Men de senaste åren har löneglidningen i princip varit noll – även för dem på bygget. Möjligheten till att kompensera sig den vägen verkar alltså ha gått upp i rök.
– Det finns tendenser till att märket har blivit mer av ett tak än ett golv när det gäller löneökningarna, säger Lars Calmfors, professor i ekonomi och ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet.
6F ser över märket
Den här utvecklingen oroar naturligtvis Byggnads och de andra byggfacken inom 6F. De vet att det finns ett utrymme att ta ut mer pengar i deras branscher. Därför har de tillsatt en arbetsgrupp för att se över märket.
– Jag hoppas att utredningen kommer fram till något som gör att vi kan utveckla märket. Tiderna förändras och lönegapet mellan arbetare och tjänstemän blir allt större. Sedan är det viktigt att LO-samordningen blir kvar och att vi även framöver får till generella låglönesatsningar. Men exakt hur det kommer att se ut i framtiden vet jag inte i dag, säger Johan Lindholm.
”Riskerar sina anställningar”
Byggarbetsgivarna är oroliga över att det pågår samtal bland facken om att förändra märket. Och det blir inte bättre av att det är fack inom byggsektorn som driver frågan. Mats Åkerlind, förhandlingschef på Sveriges Byggindustrier, ser egentligen inga alternativ till att industrin bestämmer lönen. Han säger att sedan märket infördes har löneutvecklingen varit bra för de anställda. Fast i små steg i stället för stora omvälvande steg som beror på konjunkturläget. Han vill inte gå tillbaka till en modell där branscher som inte är lika konkurrensutsatta som industrin får bestämma lönehöjningstakten. Han tror inte det skulle gynna byggnadsarbetarnas löner.
– Nej, det tror jag inte. Kortsiktigt kanske ja. Men på lång sikt riskerar de sina anställningar då andra företag och aktörer utan ansträngning skulle kunna ta över hela den svenska byggmarknaden då kostnadsläget skulle bli för högt, säger Mats Åkerlind.
Arbetsmarknadsekonomiska rådet menar att ett lågt industrimärke inte behöver vara effektivt för Sveriges ekonomi. Industrin i landet krymper allt mer. Sysselsättningen minskar. Samtidigt kommer efterfrågan troligen öka mer för branscher som är verksamma inom landet. Det gäller bland annat byggbranschen där företagen redan i dag skriker efter folk. Störst förväntas bristen bli inom offentlig sektor. Om landet inte lyckas öka utbudet av arbetskraft genom en framgångsrik integration krävs det att den arbetskraft som redan finns flyttas om. Enligt Lars Calmfors går det att göra på två sätt. Båda innebär att industrin inte längre ensamma sätter märket.
– Det går att höja löneökningstakten för hela ekonomin. Om lönerna då stiger mer än vad som passar industrin tvingas folk över till andra sektorer. På sikt sker det då en omfördelning, säger Lars Calmfors.
Den andra vägen ger snabbare resultat. Här handlar det om att branscher med stor efterfrågan höjer sina löner snabbare än industrin.
– Jag tror att man måste vara betydligt mer flexibel när det gäller att ändra lönerelationerna mellan olika grupper.
Om industrin får fortsätta att styra lönerna i en situation med brist på arbetskraft, och där hemmamarknaden ökar efterfrågan mer i förhållande till industrin är Lars Calmfors rädd för att samordningen på arbetsmarknaden kan kollapsa. Han tror att det ”skulle vara väldigt klokt att i tid modifiera systemet för märkessättningen” så att samordningen blir kvar.
I våras skrevs det treårsavtal på arbetsmarknaden. Det innebär att parterna köpt sig tid fram till år 2020 för att lösa frågan om hur märket ska se ut i framtiden. Fram till dess kommer löneökningarna sannolikt att fortsätta ligga på en låg nivå.