Sveriges första kvinnliga kranförare – "Brydde sig inte alls om vad folk tyckte"

”Ska man förändra världen, då får man ligga i”, sjöng Robban Broberg. Folk som är först med något behöver vara drivna, uppfinningsrika och tuffa. Precis sådan var Ann Hägg, frånskild fyrabarnsmor som 1965 blev Sveriges första kvinnliga kranförare. En utpräglad individualist med väl tilltaget skinn på näsan och utan någon som helst hänsyn till sin tids konventioner.

Vi sitter i en spiktegelvilla i Hisings Backa med Liz Thulin, Ann Häggs yngsta barn. Utanför står en väldig oxel, helt övervuxen med en murgröna som hon fnissande berättar att Ann en gång i tiden snott från ett naturreservat. Liz har bott där sedan hon föddes på Internationella kvinnodagen för 64 år sedan. Det var för att ha råd att behålla den här kåken som hennes mor valde att köra kran.

Ann Hägg föddes 1920 i föräldrahemmet på Härmanö, en liten ö utanför Orust. Hennes far Oskar var sjökapten och hade fiskebåtar. Modern Axelina var hemma med Ann, hennes bror och hennes två systrar.

Mamma berättade hur svårt det var

Hon var mycket ung när hon träffade båtbyggaren Karl Olsson. Vid bara 15 års ålder födde hon deras första son, Jan. På den tiden kunde ett par inte leva ihop ”i synd”, men på grund av Anns ringa ålder fick hon och Karl skriva till kungen för att få gifta sig. Gustav V gav sitt tillstånd och paret vigdes.

Snart föddes tre pojkar till, Alf, Tom och Roy. Det var en stormig tid, andra världskriget rasade utanför Sveriges gränser och hos familjen Olsson rådde ekonomisk misär. Fiskarna drog sig för att fara ut av rädsla för att råka segla på minor. Familjen levde av fiskhuvuden och vadhelst de lyckades odla upp på den karga jordplätten utanför huset.

– Mamma berättade hur svårt det var. Hon brukade uppmana mina bröder att titta utmed vägen till skolan efter mynt som folk tappat. En gång hittade de en tvåkrona, den satte mat på bordet i en vecka, berättar Liz.

Mamma var en ”doer”. Driftig så in i helskotta och gick alltid sin egen väg.

1945 tog kriget äntligen slut och hela världen firade. Men familjen drabbades av en tragedi. Vid ett obevakat ögonblick trillade Roy, tre år gammal, ner i den lilla dammen på tomten. Vattnet var bara några decimeter djupt, men Roy drunknade.

Olyckan tog hårt på Ann. 1946 skilde hon sig från Karl, något som betraktades som en skandal på den tiden, och flyttade in till Göteborg. Trots livskrisen klarade hon sig själv genom att öppna fiskaffär. När den så småningom blev utkonkurrerad av stormarknaderna som börjat dyka upp, började hon väva mattor och drygade ut inkomsten med försäljning av blommor.

– Det var inte lätt att leva av det, men mamma var en ”doer”. Driftig så in i helskotta och gick alltid sin egen väg. Jag kan tänka mig att hon hade adhd, fast det fanns ju inte på den tiden.

Efter ett kort äktenskap med en norrman träffade hon kranförare Lennart Hägg. Det var han som skulle bli Anns väg in i byggbranschen. Tillsammans köpte de huset på Hisingen som vi nu sitter i.

1958 föddes Liz. Hon var fem år gammal när Ann skilde sig för tredje gången. Ekonomin blev knaper igen och det var inte säkert att familjen skulle kunna behålla huset.

Det sociala skyddsnätet var inte särskilt utbyggt på 60-talet, normen var att leva i ett livslångt äktenskap där mannen försörjde familjen. Att en kvinna valde att skilja sig tre gånger på den tiden var uppseendeväckande och direkt riskabelt, såväl socialt som ekonomiskt. Men Ann struntade som vanligt fullständigt i normerna. 1965 blev hon den första svenska kvinnan att utbilda sig till kranförare.

Fram till 60-talet så handlade det nästan alltid om lågkvalificerade arbeten

– Kvinnor har arbetat länge inom bygg. Redan på 1800-talet fanns det till exempel mursmäckor, kvinnor som blandade och bar fram bruk till murare. Men fram till 60-talet så handlade det nästan alltid om lågkvalificerade arbeten. Oftast var det ogifta kvinnor som jobbade tills de träffade en partner och gifte sig, berättar Daniel Bodén, forskare i etnologi på Södertörns Högskola.

Anns val att kliva in i en kvalificerad, hundraprocentigt mansdominerad gren av branschen uppmärksammades. Den 30 april publicerade Göteborgs-Posten en artikel om henne. Ann hade blivit antagen till yrkesutbildningen, med viss tvekan:

”Vi tror att andra arbeten inom byggnadsbranschen är bättre lämpade för kvinnor än detta. Nu kommer vi emellertid att sända ut material till länsarbetsnämnder och yrkesvalsledare om vad detta arbete innebär och det kanske kan motverka eventuell romantik inför det här jobbet”, sa förbundsombudsman Björn Pettersson på Byggnadsindustrins yrkesnämnd.

Ann kommenterade det hela lugnt:

”Jag har sedan flera år föresatt mig att bli kranförare på byggen och nu står jag inför drömmens förverkligande. (…) Ekonomiskt betyder det också att jag kan behålla villan som jag kanske i annat fall måst släppa, sedan jag blivit ensam.”

Och så var det inte mer med det. Ann fick anställning direkt efter utbildningen och började arbeta på bygget av Tingstadstunneln i Göteborg. Det finns inga uppgifter på att hon skulle haft några problem med jobbet. Liz tror inte att hon någonsin fick ta några tråkningar på arbetsplatsen.

– Facket var rätt gubbiga. Det handlade kanske om att inte vilja förknippas med lågkvalificerade arbetsuppgifter. Kvinnor ansågs sakna yrkeskompetens och jag tror det fanns en oro för att byggjobben skulle tappa i status. Möjligen var man rädd för att det skulle bli svårare att löneförhandla, en form av lönedumpning. Arbetsgivarsidan såg däremot ett behov som kunde fyllas och politiken ville anpassa sig till industrins intressen, säger Daniel Bodén.

Och så blev det. Samhället var på väg in i en ny fas. Industrin skrek efter arbetskraft och kvinnorörelserna krävde karriärmöjligheter på samma premisser som männen hade. Tidningarna skrev om allt fler kvinnor som gick till traditionellt manliga branscher, även om värderingarna fortfarande var rätt mossiga bland vissa. De intervjuade kunde få frågan ifall de hade dåligt samvete över att inte vara en tillräckligt bra mamma, nu när de gick till jobbet. Men gradvis infördes åtgärder som allmän förskola och föräldraförsäkring.

Ann tog inte bara ett kvinnojobb på bygget, utan ett tydligt manligt, kvalificerat arbete

– De kvinnor som kom in under 70-talet gjorde det i första hand inom montering och monotona arbetsuppgifter. De fick slaskjobben, togs in som reservarbetare för de jobb som männen inte ville ha. Ann tog inte bara ett kvinnojobb på bygget, utan ett tydligt manligt, kvalificerat arbete. Det var det som var uppseendeväckande, säger Daniel Bodén.

Man kan jämföra den här sortens samhällsutveckling på gräsrotsnivå med någon som väljer att ta en ny väg genom tuff terräng. Ja, det finns redan en stenlagd väg, fast den leder ju inte dit som den här personen vill gå. Så de hackar fram en egen liten stig. Senare väljer några till individer att gå utmed stigen. De har en avsevärt lättare vandring, även om den fortfarande är tuff nog. Pö om pö trampas stigen upp till en väg och till slut väljer myndigheterna att asfaltera och rita in den på de officiella kartorna.

– Efter hand som fler kvinnor kom in, visade vad de kunde och ställde krav så förändrades situationen. Man kan se strukturer, men i slutändan är det individer som agerar. Fast samtidigt får man inte glömma de stora, breda åtgärderna. De kollektiva kamperna och politiska reformerna. De skapar inte bara faktiska möjligheter, de påverkar också normer, vad man tycker är konstigt respektive normalt. Det är en växelverkan, säger Daniel Bodén.

Det var aldrig någon som vågade sätta sig på henne.

Ann dog 2009. Hon kompromissade aldrig med sin självständighet. Genom sin livsresa trampade hon upp sin lilla stig och bidrog därmed till de rättigheter kvinnliga byggnadsarbetare har i dag. Hennes roll i den utvecklingen är i stort sett okänd, förstås. Kanske var hon inte själv medveten om den. Men så ser processen ut. Precis just nu arbetar andra människor som Ann Hägg med att föra samhället framåt. De har också skinn på näsan, får man anta.

Det är uppenbart att Liz beundrar precis den sidan av sin mor.

– Det var aldrig någon som vågade sätta sig på henne. Hon hade sånt temperament. Och i övrigt brydde hon sig inte alls om vad folk tyckte.