Svarta nätverket: ”Kan snabbt få ihop 200 personer”

Byggnadsarbetaren Nasir kliver ut ur sin gamla blå Mazda och smäller igen dörren.

– Välkommen till skuggvärlden, säger han och ler så att en av guldtänderna blänker.

Men någon skuggvärld syns inte till. Det är ljust ute och precis som i vilken svensk småstad som helst: mexitegelvillor i välordnade trädgårdar, minusgrader i luften, halt på parkeringen och någon som övar på ”Mitt sommarlov” på saxofon i ett hus i närheten.

De falska tonerna är det enda som hörs när Nasir lassar ur plastkassar och prylar ur den välfyllda bakluckan. Han tar famnen full av energidryck, byggkläder och verktyg och går bort till ett lågt, nedgånget hyreshus.

Vi går in i det nedsläckta trapphuset, vidare genom lägenheter där färgburkar, kakel och verktyg ligger välordnat på skyddspapper. Det är precis som i vilken husrenovering som helst.

Det är först när vi kommer upp på övervåningen som det märks att Nasir inte är som alla andra byggnadsarbetare. En säng och ett värmeelement i ett tomt rum skvallrar om att vi nu är framme i skuggvärlden, ett dolt samhälle vid sidan om det vanliga. Nasir är en av de osynliga.

– Här bor jag, säger Nasir och gör en svepande gest med armen. När jag kommer till ett objekt är det första jag gör att ordna ett boende till mig själv. Jag fixar kök, ett ställe att sova och en toalett. Värmen är avstängd, men det funkar med elektriska element.

Nasir visar nästa rum, där kakelplattorna är bortslitna men en gammal spis och en mikrovågsugn gör rummet till ett fungerande kök.

– Tyvärr har jag inget rinnande vatten. Det får jag hämta i dunkar. Men det är fin utsikt, säger han och tittar bort mot sjön.

Nasir är van. Han har flyttat runt i Sverige under nio år och jobbat svart utan papper. Han sätter plattor, gör rörmokarjobb, snickrar eller målar.

Han är en del i ett stort nätverk av svartarbetare. Kunderna, som oftast är vanliga svenska privatpersoner, får kontakt med en svartjobbare som i sin tur rekommenderar en annan.

– Det är väldigt många svenskar som vill spara pengar – och då hör de av sig till oss, säger Nasir.

Byggnadsarbetaren har pratat med andra som också ingår i nätverket. De säger alla att det är lätt att hitta mindre renoveringsjobb, särskilt hos privatpersoner.

Pia Bergman, rikssamordnare mot grov ekonomisk brottslighet på Skatteverket, bekräftar deras bild.

– Vi känner till det här och får tips om det. När det gäller ombyggnad av restauranger och annan näringsverksamhet så försöker vi komma ut och göra kontroller. Men vi har vi ingen möjlighet att gå in i privatpersoners hem, säger hon.

Nasir öppnar en burk med energidryck, tar en klunk och lutar sig mot diskbänken i sitt tillfälliga kök.

– Jag älskar att jobba i små städer i Sverige. Där hittar man enkelt bostad i något objekt där man jobbar och det finns alltid lediga parkeringar, säger han.

Att kunna röra sig snabbt är ett måste. Nasir har en mängd olika prylar på olika platser i södra Sverige. Han har räknat ut att han varit i 31 olika städer de senaste 200 dagarna.

– Om jag bara jobbar på en plats så upptäcks jag snabbt, därför försöker jag att inte stanna för länge på samma ställe, säger Nasir och drar handen över den slätrakade hjässan.

Femtioåringen har rötterna i Syrien och Ryssland och kom till Sverige 2010. Problemet var bara att de som hjälpte honom in i landet stal hans pass.

Sedan han blivit nekad asyl har Nasir på papperet bott på Migrationsverkets boenden. Han ska egentligen bo i ett rum tillsammans med sex andra män, något som han själv beskriver som ”total depression”. Därför drar han i stället runt mellan olika renoveringsjobb i södra Sverige.

– Jag känner väldigt många som lever som jag. De kan vara från Georgien, Ukraina och andra liknande länder.

Hur stort är det här nätverket av svartjobbare?

– Väldigt stort. Om du skulle behöva människor till ett jobb snabbt så skulle jag kunna få ihop 200 personer på en dag. Det är inte svårt alls.

Kan du ge ett exempel på hur det fungerar?

– Nyss ville min kontakt Kjell-Ove ha sitt hus ommålat. Jag var upptagen då men sa att jag kunde ringa till två bra killar som skulle göra jobbet för samma pris. Kjell-Ove sa okej och de började jobba.

Behovet av svartjobb verkar vara stort. Nasir och hans kollegor får ständigt nya uppdragsgivare. När jag undrar hur mycket pengar han får in brister Nasir ut i ett stort skratt.

– Pengar! Du ska få se, säger han.

Nasir röker klart en cigarett, fimpar den i en urdiskad pastasåsburk och går bort till prylarna i hörnet där han har sin plånbok. Den är sprängfylld med femhundralappar.

– Som minst tjänar jag 3 000 kronor i veckan. Förra veckan tjänade jag 7 200, säger han.

Eftersom Nasir inte får ha kontokort i Sverige tar han helst emot kontanter. När han måste ta emot banköverföringar har han ett system som sprider spåren. Han har fyra olika kontokort som är skrivna på olika kompisar. Kunden för över delar av lönen på varje kort.

– Det funkar jättebra. Det enda problemet är att jag måste komma ihåg alla kortkoder. Jag får inte tappa bort den här, säger han och visar en tummad papperslapp med siffror.

Att jobba svart kan även innebära att man blir lurad på sin lön, något som Nasir fått uppleva flera gånger. Han berättar att han använder olika knep för att få sin lön. Ibland bor han kvar i det objekt som han renoverat, utan att jobba. Efter ett par veckor brukar kunderna betala lönen för att bli av med honom.

För några år sedan gjorde Nasir ett stort kakeljobb i en verkstad, men fick inte ett öre.

– Jag kunde inte bara sitta och vänta på pengarna, så jag träffade två kompisar och bad dem att bränna den där verkstaden. Sånt kostar ingenting i Sverige.

Så de brände ner byggnaden?

– Ja, ja, ja. Från den personen fick jag inga pengar. Men nästa person måste tänka efter lite. När du lovar mig att betala – då måste du betala, säger Nasir och ser allvarlig ut.

Vi sätter oss i Mazdan och drar iväg. Nasir berättar om mardrömsresan till ett Syrien i fullt inbördeskrig, när han skulle försöka ordna pass. Han berättar om när hans pappa blev dödad i Ryssland och om hur alla besparingar gick upp i rök i landets valutareform 1998.

Nasir säger att han inte planerar att leva till pensionen och vet att man i skuggvärlden inte lämnar stora avtryck.

– Och om jag dör i morgon så innebär det bara problem för en person: Min kompis, som måste begrava mig.

Nasir kör genom slättlandskapet, i landet där han byggt sitt nya liv med några vänner, träning och besök på museum. Han berättar att han övar svenska en kvart varje dag.

Vi passerar en mindre kyrka.

– Jag går in i alla gamla kyrkor som jag ser. Eftersom jag bygger själv är det extra intressant att se hur de är gjorda. När jag ser vacker arkitektur i en kyrka börjar mitt hjärta slå, säger Nasir.

Han dunkar knytnäven över bröstet med eftertryck.

Men du är inte troende själv?

– Nej. När jag analyserar mitt eget liv så syns det tydligt att Gud inte finns.

Med hårdrock i stereon åker vi förbi en annan mindre ort i närheten. Nasir pekar mot en husvagn som står parkerad i en trädgård.

– Där i husvagnen har jag mina verktyg! Jag har gjort ett jobb åt Jonas som bor i huset bredvid.

Nasir pekar mot nästa hus.

– Den där garageporten har jag också gjort. Du ser, det är jag och mina kompisar som bygger Sverige. Men egentligen finns vi inte i samhället.

Fotnot: Nasir, Kjell-Ove och Jonas är fingerade namn.