Succéserien visar mörka sidorna i bygg: "Han skrek och skrek av smärta"

Poliserna kommer rusande till en arbetsplatsolycka. En byggnadsarbetare ligger på asfalten och stirrar rakt upp i chock. Runt honom står hans förtvivlade arbetskamrater. Benet är fastklämt under en lyftkrans larvfötter.

Det är en rätt ruskig scen med blod och utstickande benpipor. Dramatisk tv-underhållning. Men Cilla Jackerts inspiration kommer faktiskt från en självupplevd händelse.

– Det pågick renoveringsjobb i huset där jag bor. Jag stod och städade och plötsligt hördes ett fruktansvärt vrål från innergården. Då låg det en man i en grop som hade fått en minigrävare över benet. Han skrek och skrek av smärta, det var helt hemskt!

– Hans kollegor kom springande och lyckades få av honom maskinen. Han pratade inte svenska. Till slut kom ambulansen och körde iväg med honom. Jag vet inte vad som hände med honom sedan. Han var en av dessa arbetsplatsolyckor som man läser om. Den situationen har förföljt mig.

Det blir rubriker av skjutningar, men arbetslivsrelaterade dödsfall blir en notis. Varför tror du det är så?

– Jaa… Därför att nån har bestämt att det är så. Det är någon nånstans som väljer vad som är nyheter och det här, det har man bestämt att det är inte intressant. Och det som skapar rubriker blir något som politikerna börjar prata om att de ska åtgärda. Men vad vet jag, jag jobbar i fantasins värld.

Ett tema i serien är renoveringen av polishuset, det borras och låter under mötena. Efter en förödande brand görs en stor insats där olagliga boenden i industrilokaler stängs och de papperslösa som uppehåller sig där vräks.

Och plötsligt finns inga hantverkare kvar på polishusbygget. Befälet Jesse låtsas om att situationen måste bero på något annat: ”Värden har lovat att det är kollektivavtal, att alla har arbetstillstånd…”

Hur stort gissar du att problemet är med svartarbete?

– Södertörns Högskola är ju byggd med svart arbetskraft. När till och med statsministern har en städerska utan riktiga kontrakt så vet man ju att det är rätt utbrett. Alla pratar om att ”vi har de här polackerna som kommer och fixar”…

Cilla Jackert researchmaterial har bland annat bestått av böckerna ”Vi, Skuggorna” av Elinor Torp och Byggnadsarbetarens reporter Johan Fyrks ”Svartjobbsfabriken”.

– Det är rimligt att ta in arbetskraft utifrån, men en sak som fastnade när jag läste Svartjobbsfabriken är hur väldigt svårt det är att genomföra ett stort bygge utan att det blir ”fel” nånstans i upphandlingen. Det var ju lite skrämmande.

Om Tunna Blå Linjen gjorts för tio år sen, hade du tagit med den här problematiken då?

– Nej, det tror jag inte.

Vad har förändrats?

– Det renoveras ju i varenda lägenhet, görs gatuarbeten, läggs om tak… Det pågår ständigt och det är väldigt sällan jag hör någon prata svenska där. Inget fel i det – om man vet att allt går rätt till. Det finns en stor förändring i bilden, vem det är som utför arbetena.

– Jag tycker det är viktigt att se att det inte är maskiner, utan individer det handlar om. Han under minigrävaren var ju ingen maskin. Det är lätt att det glöms bort när man läser om de här sakerna.

Tror du att tittaren tänker till, ”vem är egentligen hantverkaren som jobbar åt mig”?

– Jag hoppas det. Jag har inga svar, det är orimligt att en dramaserie skulle ha det. Vad jag vill är att folk ska sitta vid sina köksbord eller med sina kollegor och diskutera. ”Såg ni det här, vad tycker ni?” Det är alltid det man vill. Få igång en diskussion.

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde.