Se eleverna som tar sig vatten över huvudet
Du behöver inte ens kunna snorkla när du kommer dit. Men ett stabilt psyke är A och O för att palla bygg- och anläggningsdykarutbildningen på Orust.
Efter ett dygn av tjock dimma på västkusten spricker det upp över Svanesund på Orust en måndagsmorgon i slutet av februari. Men för eleverna på Sveriges enda bygg- och anläggningsdykarutbildning som håller till nere vid kajen har vädret mindre betydelse. Visst tycker alla att det är trevligt med sol, men här går man efter schema. Ska det dykas så ska det dykas oavsett om det är sol, regn eller snöstorm.
Utanför en blå container förbereder sig förstaårseleverna för en övning i livräddning.
”Backventil kontrollerad och fungerar”, ropar assisterande dykledaren som går igenom en lång checklista.
”Check-check”, svarar slangskötarna som hjälper de två dykarna som ska i först att få på dräkter, vikter och de tunga hjälmarna.
Dykeleverna får något koncentrerat över sig där de sitter i sina trögrörliga dräkter, blicken blir lite inåtvänd. En av dem som ska i vattnet är Bas Lautenbach, en holländare som bott i Sverige i sex år. Medan Thea Johansson smörjer silikon på o-ringen på hans dräkt där hjälmen ska fästas berättar han att han är lite nervös inför dyk.
– Men det är kul också, och det är skönt att komma ner igen. Man känner frihet. Man kan röra sig på ett helt annat sätt, det är magiskt.
De stora så kallade friflödeshjälmarna sätts på. Dykarna påminner om någon slags märkliga, klumpiga djur när de vaggar fram till en stålställning och går nerför en trappa mot vattenytan. Slangskötarna matar fram slangarna som förser dem med luft och håller koll så att de inte trasslar in sig. Dykarna försvinner under ytan, snart syns bara bubblor som svämmar upp.
Livräddningsövningen går till så att dykare 1 lägger sig under ett svetsbord på botten av sundet och spelar livlös. Dykare 2 har till uppgift att se till att dykare 1 har luft i hjälmen och ska sedan hjälpa denna upp till ytan på ett kontrollerat sätt.
Men det där med kontrollerat går mindre bra för de flesta under den här första övningsdagen. Snart kommer en dykare upp till ytan i hög fart med fötterna före.
Huvudlärare Per Almbratt, som har en bakgrund som militär röjdykare och räddningsdykare, muttrar lakoniskt:
– Jag är inte imponerad.
Men så är inte Per lätt att imponera på heller. Han har två graderingar: Antingen är man kass eller halvkass. Hans förhoppning är att alla elever ska vara halvkassa när de gått klart utbildningen.
Per har en påtaglig ironisk ådra, men säkerheten tar han på fullaste allvar och han menar att det är den viktigaste biten av utbildningen. Enligt honom sker det sällan allvarliga olyckor inom svensk anläggningsdykning, men ändå alltför många tillbud.
– Incidenter sker, för mycket för att jag ska känna mig bekväm med det. Och det beror framför allt på bristande rutiner.
Ett av hans favorituttryck, myntat av en kollega, är ”assumptions is the mother of all fuckups”. Det kan översättas ungefär ”antaganden är alla misstags moder”. Eller som Per själv säger:
– Man måste veta, inte bara tro.
Kunskapens moder på dykutbildningen på Orust är checklistor. Sådana finns det gott om. Varje morgon används listor för att gå igenom kompressorerna, dykutrustningen, man kontrollerar att reservtuberna är fyllda, att ventiler fungerar och att inget är trasigt. Ändå går saker fel ibland.
– Vi har aldrig haft något allvarligt tillbud. Men vi har haft lite uppflytningar, slangar som går av och dräkter som läcker. Sånt händer.
Det är svårt att hitta den röda tråden varför just de 20 killar och tjejer som går första året på Yrgos Yrkesdykarskola hamnat här. En del har en bakgrund inom dykning eller säger sig vara förtjusta i allt som har med vatten att göra. En har jobbat med anläggning på land, en annan har jobbat på ubåt. Påfallande många menar att slumpen haft ett finger med i spelet. I april är det dags för den första av tre praktikperioder. Då får de testa på vad yrket egentligen innebär.
Roy Hanson, sekreterare för branschorganisationen Dykentreprenörerna, menar att det är ett jobb som kräver att man är mångsidig.
– Många tror att bara jag kan dyka kan jag jobba som anläggningsdykare. Men du jobbar inte i en disciplin som till exempel betongarbetare. Ta en konstruktion under vattnet till exempel. Där kanske du måste kunna slamsuga, armera, svetsa och gjuta. Det är hela kittet.
Roy beskriver framtidsutsikterna i branschen som goda.
– Prognosen är att Sverige behöver yrkesarbetare generellt och de här udda grejerna slukar folk, alla som går utbildningen och vill ha jobb får det.
När Bas Lautenbach kommer upp till ytan är han lite skärrad efter att ha fått mycket koldioxid i hjälmen, något som inte är ovanligt.
– Obehagligt som fan, jag fick världens ångest, säger han.
Men rädslan verkar gå över snabbt och snart är det Thea Johanssons tur att dyka.
– Så tight som möjligt, säger hon när hon får hjälp att få på utrustningen.
Det är bara några månader sedan utbildningen började i oktober 2018. Men Thea Johansson beskriver det som sitt livs bästa beslut – att säga upp sig från jobbet som kaffetekniker och plugga till dykare.
– Jag var trött på mitt jobb en dag, chefen var lite taskig och maskinerna krånglade. Då googlade jag och på A dök anläggningsdykare upp. Och jag tänkte att ”åh, det låter kul”. Jag tryckte ”sök” på utbildningen. Sedan glömde jag bort det. Två dagar senare ringde de och frågade om jag skulle börja. ”Ja, det ska jag”, sa jag direkt.
Och Thea har inte ångrat sig. I början var hon nervös, men numera känner hon sig trygg under dyken och det märks. Hon har lika nära till ett leende efter som före dyket, även om hon kommer upp lite väl snabbt till ytan med benen i vädret.
Att anläggningsdykare spenderar mycket tid ensamma nere i vattnet är inget som bekymrar Thea Johansson.
– Jag gillar lite ensamt. Sedan har man ju ett lag som pratar med en och hjälper till.
Sikten när man jobbar som anläggningsdykare är för det mesta starkt begränsad. Man står många timmar om dagen ensam i grumligt vatten och bor ofta spartanskt ute på jobb – billiga hotell, vandrarhem, husvagn eller till och med containrar.
– En del kommer nog tycka att det inte är lika fräckt som de tänkt sig när de väl kommer ut i verkligheten. Men det är ett annorlunda jobb där man ska lösa de flesta problem själv. Så det är inspirerande, samtidigt som det är väldigt krävande när man ska spika fast något och inte ser handen framför sig, säger Per Almbratt.
Men alla elever verkar tycka att det här är jättekul?
– Än så länge, säger Per och skrattar.
På kajen i Svanesund är de ofta besvärliga arbetsförhållandena svåra att föreställa sig. Förutom det fina vädret ovan ytan är vattnet strömt på utbildningsplatsen, vilket gör att sikten är förhållandevis god.
Förhoppningsvis är de flesta av eleverna lika positiva när de kommer ut i arbetslivet som den här februaridagen på Orust. Förstaklassaren Joseph Woxlin är i alla fall på det klara med vad han gör där:
– Man försöker leka lite genom livet, men sedan började man ju bli vuxen, och då är det här ett sätt att fortsätta få leka. Många tänker på pengar, men jag tänker mer på att jag vill ha ett roligt jobb.