Snöskottarna som riskerar livet på taken
Den 15 december 2009 kom vintern till Stockholm på riktigt. Ett flera centimeter tjockt snötäcke la sig över stan – på gator, torg och på taken.
Men snön försvann aldrig, tvärtom, snötäcket växte till sig, blev tjockare och tjockare. Stockholms kollektivtrafik slogs ut, gatorna blev isbanor och på hustaken pressade den tunga snön på. Från stuprännor hängde vassa istappar som hotade att falla ner.
119 plåtfirmor
Färskt i minnet fanns fortfarande dödsolyckan från 2002 då en 14-årig pojke träffades av en istapp i huvudet och avled. Fastighetsägare och bostadsrättsföreningar slogs av panik. I Stockholm finns det, anslutna till intresseorganisationen Plåt & Vent Forum, 119 plåtfirmor, åt vilka det jobbar 908 plåtslagare. Men förra vintern räckte inte den samlade arbetsstyrkan till. I takt med att snötäcket växte började plåtfirmorna leta arbetskraft på minst sagt tveksamma platser.
Hungriga byggnadsarbetare går på soppkök
Så vilka var det egentligen som skottade taken? Vårt letande förde oss till soppkök, härbärgen och kyrkor. Det var därifrån som arbetskraften rekryterades.
Bara ett stenkast från Olof Palmes grav, inne på soppköket Ny Gemenskap träffade vi rumänen Vlad. På Frälsningsarmén kom vi i kontakt med arbetare som vant sig vid att bli lurade på lönen och som slutat tro på hederliga arbetsgivare. Onsdagskvällar tillbringade vi tillsammans med hungriga byggnadsarbetare från Polen, Lettland och Rumänien i väntan på att Citykyrkan skulle slå upp sina portar. Vi har träffat asylsökande, som för bara några kronor i timmen, tog de farliga takjobben i brist på andra alternativ. Flera av dessa människor kunde berätta om hur de, med risk för sina liv, skottade huvudstadens tak när plåtfirmorna tog på sig fler jobb än de klarade av.
Arbetsdagar på 11 timmar
Den här historien börjar på en McDonaldsrestaurang på Södermalm i Stockholm. Där, vid ett av borden, har Peter sitt kontor. Peter driver en enskild firma. Till Skatteverket har han betalat in arbetsgivaravgifter och skatt, men bara för vissa av sina anställda. Peters företag har, bara på Östermalm, skottat 26 tak. Företagare, som vi har talat med, vittnar om att Peter ständigt har en arbetsstyrka på fem till åtta personer. Arbetsdagarna ligger på omkring elva timmar.
”Procentare” tar en del av lönen
Peter är en slags ”procentare”. Ett yrke som var vanligt inom byggbranschen i början av förra seklet. Procentarna fungerade som privata arbetsförmedlingar mellan daglönare och arbetsgivare, som betalning tog de några procent av arbetarnas löner. En verksamhet som dog ut i och med fackförbundens framväxt. Men som nu trätt in på arbetsmarknaden igen.
Tränger ihop sig i lastutrymmet
Varje morgon vid femtiden delar Peter ut dagens arbetsuppgifter: bestämmer vilka som ska skotta vilka tak och rekryterar ny arbetskraft. Efter att ha fått sina arbetsuppgifter tilldelade tränger arbetarna ihop sig i lastutrymmet på en minibuss och kör i väg, denna morgon till Östermalm: Wittstocksgatan 3. På det hårda kalla golvet i minibussen, axel mot axel med de andra arbetarna, sitter Shamal Datta, 34 år och politisk flykting från Bangladesh. Han lever illegalt i Sverige. Svartjobb växer inte på träd och snöskottning är ett av väldigt få jobb som han kan få. Bussen stannar och alla kliver ur. Arbetsledaren har nyckel till fastigheten som ska skottas. De öppnar porten och går in.
Fick 13 kronor i timmen
I entrén ligger en heltäckningsmatta som leder bort till hissen. Huset ger ett pampigt intryck. Högt i tak och marmorväggar. Kvadratmeterpriset för lägenheter i den här delen av Stockholm spänner mellan 45 000 och 75 000 kronor. Själv är Shamal lovad 90 kronor i timmen, en lön som senare kommer att krympa till knappt 13 kronor. Men där Shamal Datta arbetar går det inte att göra sin röst hörd. Där finns inga kollektivavtal eller arbetsmiljöinspektörer.
Stirrar med fasa på glipan i haken
Väl uppe på taket spänner Shamal Datta fast sig med rep och sele. Om han faller väntar en skoningslös kullerstensgata ungefär 15 meter nedanför.
Kabinhaken som hans kollega hakar fast i taknocken är uttänjd. Shamal stirrar med fasa på glipan i haken, som kan kosta honom livet. Men han har inget val. Det är det här jobbet eller inget alls.
Tunna gymnastikskor
Shamal virar ner sig längs det brant lutande plåttaket. Hans tunna gymnastikskor ger honom inget grepp. Ett felsteg och han faller mot marken, i bästa fall fångar repet honom med ett hugg. Av sin arbetsgivare har han, förutom repet och selen, bara fått låna en tröja. Jacka, handskar och skor är hans egna. Han saknar den obligatoriska hjälmen. För att kunna röra sig på ett halt tak krävs rejäla arbetskängor med dobbar. Allt annat är ren livsfara.
Ska finnas linor och selar
Vid ett vanligt snöskottningsjobb finns det regelverk som bestämmer vilken utrustning en snöskottare ska ha: säkra linor och selar, dessa ska även förvaras torrt och mörkt för att undvika slitage. Linan ska hela tiden vara så pass spänd att snöskottaren inte ens kan falla och slå sig på taket, eller ramla över kanten och bli hängande. Om så sker ska den linan omedelbart kasseras. Allt för att undvika olyckor.
Trots skyddsutrustning: många faror med snöskottning
Även när det sköts korrekt är taksnöskottning ett jobb som är förenat med livsfara. Men på de tak som Shamal Datta arbetar följs inte dessa regler. Där finns bara Shamal, den uttänjda kabinhaken och den hårda marken nedanför.
Trots det försöker han arbeta på så snabbt det bara går. Shamals arbetsledare är ständigt på honom. ”Du måste arbeta snabbare”, gnäller han.
”Nu dör jag”
När en sektion av taket är färdigskottat är det dags för nästa. Då lossar Shamals kollega repet från taknocken och håller det som ett koppel, med Shamal i andra änden. På detta sätt går de sedan till nästa bit av taket, Shamal längs med kanten och hans arbetskompis uppe på taknocken. Under denna promenad är Shamal frikopplad från den lilla säkerhet han har. Både han och kollegan saknar rep. Faller Shamal dör han förmodligen, i bästa fall river han inte med sig sin arbetskompis.
– Jag var så rädd. För varje steg jag tog tänkte jag att nu dör jag, berättar Shamal en höstdag flera månader senare.
Lönen sänktes hela tiden
Vi står inne i trapphuset på Wittstocksgatan 3 och tittar ut från ett fönster som ligger i höjd med plåttaket. Här arbetade Shamal mellan fem på morgonen och fyra på eftermiddagen. Av sin arbetsledare blev han lovad 90 kronor i timmen. Under arbetets gång tyckte Shamals chef att han var slö. Därför sänktes lönen till 50 kronor i timmen. I slutändan fick Shamal bara ut 700 kronor, vilket motsvarar en timlön på 13 kronor.
– Varje gång jag klagade på arbetssituationen sa min chef till mig att ”om du inte gillar det här, är det bara att gå hem”.
”Sele behövs inte”
Vlad kommer från Rumänien och har bott i Sverige i flera år. Enligt Vlads arbetsgivare Pablo är rep och säkerhetssele inte nödvändigt när man skottar ett tak tre våningar upp. ”Det behövs inte”, är Pablos förklaring när Vlad anländer till ett takjobb i Stockholmsförorten Sandsborg i december 2009. Pablo har ringt in några killar som han brukar anlita.
Svårt få jobb i hemlandet
– Det var bara att gå upp och skotta, berättar Vlad nio månader senare. Det är september 2010 och vi sitter på gården utanför Ny Gemenskaps lokaler i centrala Stockholm. Ny Gemenskap är ett soppkök. Hit kommer hemlösa narkomaner, fattigpensionärer och gästarbetare, främst från Östeuropa, för att få gratis lunch. Runt bordet sitter även Vlads kompisar, alla hantverkare från Rumänien, som hamnat i Sverige eftersom arbetsmarknaden i hemlandet är stendöd.
– Pablo sa att det var för dyrt för honom att köpa in rep till alla som jobbade.
Nästa dag gick Vlad och köpte egna rep.
Tvingas tjata om lönen
Vintern 2009/2010 gör Vlad ett flertal snöskottningsjobb åt Pablo. Han får ständigt tjata sig till lönen, som betalas ut sporadiskt: en femhundring här, en tusenlapp där. Vlad tjänar 90 kronor i timmen, svart. När vi träffar honom på Ny Gemenskap har han äntligen fått alla pengar som Pablo är skyldig honom.
Har aldrig haft vit lön
Vlad träffade Pablo av en ren slump. Han hade just anlänt till Sverige och hade ingenstans att bo. Vlad vandrade planlöst omkring på Stockholms gator när han stötte ihop med sin blivande arbetsgivare, som direkt erbjöd honom olika målnings-, bygg- och rivningsjobb.
– Jag har aldrig haft en vit lön sen jag kom till Sverige. Helst av allt vill jag arbeta vitt eftersom de jobben är bättre betalda och säkrare. Pablo brydde sig aldrig om vem jag var. Han kallade mig bara för ”Zigenaren”. Jag tror inte ens han vet vad jag heter, säger Vlad.
Fångades av takrännan
Vlad lever ett kringflackande liv i Sverige. Ibland arbetar han i Norrköping åt irländska asfaltläggare, ibland på olika byggen i Stockholm. Sover gör han oftast i Observatorielunden, ovanför Stadsbiblioteket.
Till slut fick Vlad nog av att skotta snö åt Pablo.
– På min sista arbetsdag ramlade jag fem gånger. Jag for ner och fångades av stuprännan.
Kostar att få hem kroppen
Vlad hade tur som inte flög över kanten.
– Jag vill inte gå tillbaka till Pablo igen. Min familj hemma i Rumänien har inte råd med att jag dör i Sverige. Det kostar 10 000 euro bara att få hem kroppen.
Pablo och Peter vill inte ge några längre kommentarer när Byggnadsarbetaren ringer upp, utan lägger snart på luren. Pablo nekar helt och hållet till anklagelserna om svartarbete och dålig arbetsmiljö. Han säger att hans företag bara sysslar med snöskottning på marken. Peter hävdar att Shamal Datta bara arbetade ett par timmar som provanställd. Men han medger att det inte fanns något anställningskontrakt och att Shamal Datta heller aldrig fick några arbetskängor, vilket gjorde snöskottningen livsfarlig. Peter förnekar helt och hållet att han skulle ha betalat ut svarta löner.