Snickaren Martin, 23, om tuffa sjukdomen: "Kan nog inte jobba så länge till"

Martin Larsson hade målet klart för sig tidigt. Trots att han gick på ishockeygymnasiet i Boden var utbildningen på byggprogrammet viktigast. Det var snickare han ville bli. Han hade drömt om yrket sedan har var liten och hjälpt sin pappa med olika byggprojekt under åren.

Martin gick som lärling och märkte att han trivdes på bygget, men en dag under hösten 2018 fick han höra av kollegorna att han haltade på vänster fot.

– Det var ingenting jag själv såg eller märkte, säger Martin och berättar att problemen med den släpande vänsterfoten snart blev allt värre.

Något var fel, Martin tvingades sluta med hockeyn och blev undersökt gång på gång för att få klarhet i vad problemen berodde på.

– Jag for runt till olika läkare. Till slut gjorde de magnetröntgen och ett ländryggsprov, säger han.

Diagnosen blev multipel skleros, MS, som är en neurologisk sjukdom som drabbar centrala nervsystemet, alltså hjärna och ryggmärg. Det finns inga botemedel mot sjukdomen, men Martin får medicin som bromsar förloppet.

Hur kände du när du fick beskedet om MS?

– Det var en lättnad ändå, att jag fick ett ord på det jag kände eftersom det hade blivit sämre med tiden. Jag tänkte att det hade kunnat vara något ännu värre.

Som många med MS hade Martin drabbats av droppfot, vilket gör att han har svårt att gå.

– Droppfot innebär att muskeln på framsidan av smalbenet inte funkar. Det påverkar gången och balansen och det blir en rädsla att jag ska ramla. Därför snedbelastar jag kroppen och det blir inte bra.

Jag har känt att det successivt blir sämre

I samband med sjukdomsbeskedet hade Martin fått drömjobbet som snickare på NCC. Han har sedan dess jobbat med att bygga en ny bro över Kalixälven för E4:ans framfart.

– Jag snickrar gjutform till bron och trivs med det mesta i jobbet, säger den numera 23-årige byggnadsarbetaren, men tillägger att sjukdomen hindrar honom i jobbet.

– Jag har känt att det successivt blir sämre. Arbetsledarna har gett mig enklare arbetsuppgifter, så att jag slipper vara vid vattnet och klättra. Kollegorna vet också hur min situation är, så de är väldigt hjälpsamma. Men jag har även andra problem, som med trötthet, vilket är vanligt vid MS.

Så hur känner du inför framtiden?

– Jag är orolig, absolut. Jag har känt de senaste åren att det har blivit sämre.

Men du kör på så länge det går?

– Ja, jag kämpar. Men jag var i veckan till min chef och sa att det börjar vara för tungt och föreslog ett möte. Jag kan nog tyvärr inte jobba så länge till som snickare.

Har du någon idé om vad du vill göra istället?

– Nej, faktiskt inte. Jag har funderat en hel del. Men det var ju snickare jag ville bli. Nu när det inte funkar längre får jag väl försöka att tänka om.

Det låter som en tuff situation.

– Ja, det är tufft, för man vill ju kunna göra som alla andra – klättra och springa och sådana saker. Men jag har inte förmåga till det längre.

Vill du var kvar inom bygg, tror du?

– Ja, det är vad jag är intresserad av och kan lite om. Annars, helt ärligt, har jag inte tänkt så mycket på det. Jag försöker ta en dag i taget.

Är det din filosofi?

– Nja, det har väl fått bli det. Ibland när jag vaknat är det bara som att jag vill somna om igen. Det är mycket från dag till dag hur jag känner mig.

Hur viktig är din sambo Lovisa?

– Hon är väldigt viktig. Det hade varit svårt om jag inte haft henne och hon finns där när jag behöver prata. Det finns också vissa saker här hemma som jag kanske hade tänkt göra, men inte orkar. Då är hon där och kan hjälpa mig att få det gjort. Hon vet att jag inte håller på med något skådespel.