Ventplåtisarna som blir allt mer sällsynta: Blev en ”perfect match”

Klockan är sju på tisdagsmorgonen. Ulf Ramsne och Therese Bohm är i full gång i verkstaden med att tillverka ventilationskanaler och ingjutningsböjar till dagens jobb på valvet och en 90-böj till fläktrummet som ska monteras dagen efter.

Det gäller att få fart på både hjärnan och fingerfärdigheten under morgontimmarna.

– Vissa saker är jäkligt svåra att få ihop. Det är mycket räknande hela tiden, säger Therese.

Förr i tiden var ventilationsjobbet också ett tillverkande jobb. I dag köper de flesta ventilationsföretag färdiga delar. Bara några få procent av dem som monterar kan också göra sitt eget material. De flesta tillhör en annan, äldre, generation.

Ulf har tolv års erfarenhet av yrket och är stolt över att kunna allt från ax till limpa och ser många fördelar.

– Det känns bra att behärska alla stegen. Då har man ju koll på jobbet. Man får bitarna som man vill ha dem. Är det en bit som inte passar kan man fixa det fort. Ska vi beställa kan det gå en och en halv vecka innan leveransen kommer.

Det krävs vissa egenskaper för att bli en bra ventilationsplåtslagare, tycker Ulf.

– Man måste vara noga och helst lugn. Det går inte att stressa för då gör du fel, tänker och klipper fel. Det finns de som stressar för mycket i tillverkningen och så får man bända dit skiten i slutändan. Och så måste man ha lite hantverk i sig. Det är bra om du kan handskas med en hammare och sax.

Det känns bra att behärska alla stegen. Då har man ju koll på jobbet. Man får bitarna som man vill ha dem.

Therese har lärt sig sitt yrke här på Ventilationsprojekt i Linköping. Hon är glad att hon kom in och fick lära sig allt från grunden. Att tillverka delarna ger också ett mer omväxlande jobb, som faktiskt sliter mindre.

– Det bästa är variationen. Att man kan lägga valv ena dan, vara i fläktrum nästa och stå i verkstan den tredje, säger hon.

De åker alltid ut ihop. Packar in sig i den smått kaotiska firmabilen (”den är för liten”) med två uppsättningar verktyg, bilningshammare, skruvdragarlådor och drar iväg till nästa bygge. Ofta har de ett par, tre, byggen i gång samtidigt.

I bilen blir det ofta prat om sport, hockey. Therese har själv spelat hockey i många år och är nu huvudtränare för Linköping hockeys damer, i  division ett.

– Ulf är mitt bollplank, han vet allt om hockeyn, mer än han kanske vill veta, skrattar Therese.

– Och jag försöker få henne att se en film ibland, säger Ulf och flikar in att egentligen är han mest intresserad av sin familj – och tatueringar. Han har hängt med kompisar på tatueringsstudior i 25 års tid.

De har arbetat ihop sedan 2018, ett år efter att Therese kom till firman.

– Vi blev hopfösta när kollegan jag åkte med blev sjukskriven. Det var en ”perfect match”, säger Therese.

De kompletterar varandra.

– Uffe är otroligt stark och lång och kan ta de tyngsta grejerna. Jag är lite svagare och lite kortare och får gå in på de trängre ställena, säger hon.

De beskriver varandra som ”jävligt bra arbetskamrater”.

– Vi har kul och det är så viktigt i livet att ha kul. Har man ett bra arbete och roligt samtidigt, då är jag jävligt nöjd, säger Therese Bohm.

Båda uppskattar också att kollegan har andra egenskaper. Therese är tävlingsmänniska och har kort stubin. Ulf är lugn och blir sällan arg. Om Therese blir förbannad vid en krånglande montering griper Ulf in.

– Ser han att jag är på väg att tappa det, så säger han ”jag fixar det.”

Och själv tycker Ulf att det är bra att Therese har temperament och är mer otålig. Det blir lite mer fart då, konstaterar han.

För att allt ska funka krävs många förberedelser, från tillverkning och framåt. I dag rattar de sig från verkstan till ett valv på ett NCC-bygge i Linköping där det ska gjutas några dagar senare. Under gårdagen var de på plats och började klippa armering, nu tar de vid och fortsätter. De ska använda Ulfs nya uppfinning, en specialböj, som gör det möjligt att förankra väggarnas ventilationskanaler i valvets filigran. Då håller kanalerna sig på plats under gjutningen, vilket gör att man sparar tid och slipper bila upp och justera i efterhand.

Ulf är nöjd med uppfinningen men konstaterar att det mesta är jobbigt på ett valv. Först gå böjd och klippa. Det är armering överallt och slangar och vattenrör på massor av ställen där man inte får gå.

– Det är spetsigt och vasst, vi får ligga på knä när vi lägger våra rör och det är bökigt att ta sig upp och ner. Det är jätteslitigt men efteråt glömmer man det, säger han.

Vi blev hopfösta när kollegan jag åkte med blev sjukskriven. Det var en ’perfect match’.

Ulf är ledande montör vilket innebär att han ska planera så allt klaffar och ha hand om det tråkiga pappersarbetet.

– Det är jätteviktigt att samarbeta med andra yrkesgrupper, vi är beroende av att de håller sina tider. Det är nog det svåraste för oss: Att få allt att klaffa på sluttampen när folk på byggena är sjuka och sluttiderna ändå ligger fast.

Just samarbete – det vet dessa båda ventplåtisar en hel del om. Nio timmar ihop, varje arbetsdag, har gjort dem snabba på att läsa av varandra.

– Om man irriterar sig på något måste man ta upp det direkt. Det gäller både här och ute bland kollegor på byggen. Vi är öppna och har lätt att få kontakt men det är också viktigt att inget jobbigt får ligga och gro, säger Ulf.