Sagan om Pyttebron

et var en gång en konstruktör, Jehander hette han. Genom vildmark drog han banor, som förenar stad och land.

En bro blir till

Brobyggmästare Carl Jehander var en omtyckt och högt aktad man. ”Allsmäktige Gud och käre Jehander, gör av detta gossebarn en duktig stenhuggare, eller åtminstone en bas i en skärning”, kunde det låta vid ett barnadop.

Jehander var en av rikets stora järnvägskonstruktörer och lät bygga över 200 mil järnväg i landet. Sommaren 1902 började han anlägga en sträcka mellan Engelholm och Klippan i Skåne.

Vad var meningen med det? Jo, på järnvägen fraktades sockerbetor från omgivningen in till Engelholm, där ett av bygdens många sockerbruk fanns. Men för att komma in till staden behövde man en liten bro över den slingrande Rönneån.

Göteborgs mekaniska verkstad byggde stålkonstruktionen och stenhuggarna från Fröslida hjälpte till med brofästena. Byggmästare Jehander ritade banan och fundamenten, som hade en fenomenal passform. Som mest deltog 170 rallare i det tunga järnvägsarbetet.

Tågen tuffar på

Bron öppnade för trafik vintern 1904. Först provbelastades den med 228 ton järnvägsskenor och två godstågslokomotiv på vardera 50 ton. Den var stabil.
Men det var inte bara sockerbetor som skulle fram, järnvägen användes också till persontrafik under åren. Eva Thorén åkte till realskolan i Engelholm från stationen i Össjö, med skolmössan på som vanligt.

Hon slungas tillbaka av minnet: ”Nu står jag på tåget, på plattformen mellan två vagnar, så stolt med min mössa, och i höjd med nuvarande Brännborns Center, som då var åkerbygd, så blåser mössan av! Skandal och bannor hemma! Banvakten får tillkallas, och han rycker ut med sin dressin för att leta reda på mössan.”

Bron får sitt namn

Johan Wilhelm Hall hette en snickare vid sockerbruket. Han brukade låta sina hönor gå lösa och ibland sprang de iväg till bron.

– Aja baja! ropade stinsen och anmälde Hall till polisen. Han var orolig att tågen kunde spåra ur.

Hall dömdes i rådhusrätten och fick böta två kronor. Men snickaren hade en flitig penna och skrev dikter för tidningen. Det blev en vers om pyttorna, hönsen, på järnvägen:

Hotet från framtiden

I över femtio år tuffade Pyttetåget, som det började kallas, med betor och elever från land till stad. Men 1953 lades linjen ner och året därpå försvann sockerbruket. Nu började man gå och cykla på Pyttebron istället.

Området kring bron var fridfullt och den fina konstruktionen utgjorde ett trevligt inslag i stadsbilden, sa många. Pyttebron påminde om stadens historia. Man hade till och med målat om och rostskyddat den för stora pengar, långt över två miljoner kronor. Så mycket tyckte man om den lilla bron.

Men tiderna förändrades och plötsligt var Pyttebron hotad. Bilarna måste fram till de nya områden vi bygger och då ska den väck! sa de som bestämde i staden.

Den stackars lilla bron var heller inte märkvärdig nog att bli byggnadsminne. Trots dess över 100 år gamla nitade förband.

Är det slutet?

Det var i nådens år 2020 och en fin gammal gångbro skulle rivas, för det hade de som bestämmer bestämt.

Halva bygden kokade. De hade skrivit insändare och gått och röstat. Nog kunde det väl få vara som det alltid hade varit – och det var ju bara fyra år sedan renoveringen?

– Lägg tillbaka rälsen på Pyttebron, tyckte en. Spårvagnstrafik är framtiden.

– Nej, sa de som bestämde. Vi får riva hela rasket. Den kan inte flyttas och den kan inte vara kvar. Det blir för dyrt. Dessutom har vi 27 andra broar.

Vad skulle Jehander ha sagt? Och snickaren med pyttorna som satte bron på kartan? Han hade väl snickrat en vers:

Men kanske kan sagan om Pyttebron ändå få ett lyckligt slut. De vackra brofundamenten skulle kunna användas till en annan bro någon annanstans.

”Eller så kan de stå kvar och berätta om järnvägsbyggarepoken och vad stenhuggare, rallare och en duktig ingenjör kunde göra förr”, säger Ängelholmshistorikern Johan Brinck.