Så styr ”tjetjenerna” på svenska byggen: ”Kommer med brutala hot”

Ryska hörs allt oftare på byggarbetsplatser i Stockholm, från villabyggen i förorterna till renoveringar i centralt belägna kontor.

Arbetare från Ukraina, Belarus, Ryssland, Uzbekistan, Lettland och andra länder lever i ett parallellsamhälle där ryska är det gemensamma språket. Där det är vanligt att bli lurad på pengar – och där hot är ett inslag att räkna med.

Flera källor – bland dem en målare från Belarus och en byggnadsarbetare från Ukraina – säger till Arbetet och Byggnadsarbetaren att tjetjenska kriminella har en särskild ställning på den ryskspråkiga arbetsmarknaden.

De hyr ut sängplatser, förmedlar jobb – och driver in pengar. Att det verkligen handlar om tjetjener är däremot svårt att belägga. Och av all brottslighet inom byggbranschen kan ”tjetjenerna” rimligen bara svara för en mindre del.

Så fort du börjar få någorlunda omsättning är de där och kräver pengar ’för att inte något dåligt ska hända’.

Men ryskspråkiga byggjobbare talar om ”tjetjenernas” inflytande som ett självklart inslag.

– Nästan alla ukrainare som driver företag i Sverige betalar tjetjenerna för beskydd, säger en ukrainsk byggjobbare i Stockholm, som känner landsmän som har byggföretag.

– Så fort du börjar få någorlunda omsättning är de där och kräver pengar ”för att inte något dåligt ska hända”.

Den ukrainske arbetaren känner också flera byggjobbare som har vänt sig till ”tjetjenerna” när de inte fått ut sina löner – och fått snabb hjälp. Han beskriver i detalj hur det går till.

– Du kontaktar dem för ett möte. För att de ska lita på dig behöver du någon att hänvisa till, till exempel en person som de har hjälpt tidigare.

– Så beskriver du vad arbetsgivaren är skyldig dig. Är det bara små summor, 10 000–20 000 kronor, är de inte intresserade.

När ”tjetjenerna” tar sig an uppdraget talar de först med den som är skyldig pengar i lugn ton.

– Men de ger en mycket kort tidsfrist. En byggjobbare som jag känner hade 200 000 kronor att fordra. Efter elva dagar fick han sina pengar. Du förstår själv, om någon skakar fram så mycket på elva dagar, då är det allvar.

Vår ukrainska källa, som arbetar på byggen i Stockholm, har själv blivit lurad på lön. Han överväger att ta hjälp av ”tjetjenerna”.

– Det de gör är förstås inte bra. Men om jag inte får ut min lön på annat sätt, så kommer jag att vända mig till dem. De tar 50 procent av pengarna. Men annars får jag ingenting alls.

Det de gör är förstås inte bra. Men om jag inte får ut min lön på annat sätt, så kommer jag att vända mig till dem.

En högt uppsatt chef på ett svenskt byggbolag bekräftar bilden.

– Det är skrämmande. Det finns flera fall där tjetjener eller andra rysktalande personer anlitats för att komma med brutala hot, men jag visste inte att det var så här utbrett. De hotar för att få folk att göra som de vill. Det förekommer fler hot i dag mot byggbolag, till exempel vid tvister, eller när bolag vill ta över arbetsplatser.

– Hoten riskerar att skrämma människor i branschen till tystnad. Men det får inte ske, då tar de kriminella över. Då får vi som är seriösa lämna branschen. Ingen orkar leva med hot i längden.

För hela branschens framtid är det viktigt att alla gör motstånd mot dem som hotar, från poliser till byggföretag, tycker han.

– De kriminella vill operera i tysthet. Alla måste våga anmäla hoten, så att de blir dokumenterade. Facket måste stoppa kriminella och tveksamma företag från att få hängavtal och bryta avtalen när man upptäcker fel. Hängavtal är inträdesbiljetten för skumma företag till de stora byggena och de stora pengarna. Entreprenörer som anlitar utländska bolag måste kräva att dessa redovisar lön och skatt.

Han tycker det är en farlig utveckling att anställda använder sig av beskyddarverksamhet i stället för av facket.

– Det är fruktansvärt tråkigt att arbetarna inte känner till sina rättigheter utan att de vänder sig till kriminella för att få hjälp. Arbetarna har ju en massa rättigheter och de ska gå till facket i stället, som har bättre muskler att hjälpa dem. Då måste de också få stöd.

Arbetets och Byggnadsarbetarens källor vet hur de kan ta kontakt med ”tjetjenerna”. Men när vi ber om hjälp att förmedla kontakt med dem, eller med någon som har råkat ut för dem, blir det bestämt nej.

– Det är farligt. Och ingen kommer att tala med dig. När det gäller tjetjenerna kan inte heller polisen göra någonting. Det här systemet kommer svenskarna inte åt.

När det gäller tjetjenerna kan inte heller polisen göra någonting. Det här systemet kommer svenskarna inte åt.

En som mot alla odds lyckats få tala med ”tjetjenerna” är Liza Alexandrova-Zorina, journalist och författare som i fyra år har granskat den ryskspråkiga världen i Sverige och beskrivit den i reportageboken ”Imperiets barn”, som gavs ut tidigare i år.

De intervjuade (en del namngivna, andra under fingerat namn) bekräftar att de ”hjälper” människor att få den betalning de har rätt till. Och att hot om våld är verktyget.

– En del av dem är verkligen tjetjener. Andra är ingusjer, ett folk som talar ett liknande språk. I Sverige förstår ingen skillnaden, säger Liza Alexandrova-Zorina.

Men också personer från andra delar av Kaukasus som sysslar med beskyddarverksamhet säger att de är tjetjener.

– De vet att ryssar och andra rysktalande är rädda för tjetjener. Själva ordet innehåller ett våldskapital, säger Alexandrova-Zorina.

”Tjetjener” är alltså ett varumärke? 

– Ja, precis. De börjar med att säga att de är tjetjener, och ofta räcker det.

De börjar med att säga att de är tjetjener, och ofta räcker det.

Arbetet och Byggnadsarbetaren har uppgifter om fall där byggföretag har anlitat ”tjetjenerna” – som alltså kan vara personer av helt annan nationalitet – för att hota arbetare som ställer lönekrav.

– Men tjetjenerna hotar också arbetsgivare som håller inne lönerna. De jobbar åt båda sidor, bara man betalar, säger Liza Alexandrova-Zorina.

Normalt behåller utpressarna 50 procent av den summa de får ut. Men när ett helt bygglag har jobbat i månader blir 50 procent väldigt mycket pengar.

Som alternativ till att pressa fram lönerna i efterhand erbjuder ”tjetjenerna” de ryskspråkiga arbetarna att betala en fast summa varje månad, till exempel 500 kronor eller 100 euro, redan innan problem har uppstått, säger Liza Alexandrova-Zorina.

– Sedan säger tjetjenerna till arbetsgivaren: ”De här killarna som jobbar för dig, de är våra. Om du lurar dem får du med oss att göra.”

I det här avseendet har ”tjetjenernas” beskydd likheter med det skydd facket ger.

– Ja, tjetjener jag har talat med använder just ordet ”fackförening” (profsojuz) om sin verksamhet, bekräftar Liza Alexandrova-Zorina. De söker upp arbetsgivaren och överlägger om arbetstiden, arbetarnas boende och andra villkor.

Tjetjenernas inflytande vilar alltså på hotet om våld. Ryktet om deras farlighet – deras våldskapital – grundas i tjetjenernas mångåriga kamp mot det ryska imperiet.

En av de intervjuade i Liza Alexandrova-Zorinas bok hade en framskjuten position i den tjetjenska krigsmakten under de båda Tjetjenienkrigen på 1990-talet. I dag driver han ett vandrarhem för migrantarbetare i Stockholmsområdet.

Händer det att hoten verkställs? 

– Om företaget inte lyder, så trappar de upp steg för steg. Att slå sönder bilar eller tända eld på byggarbetsplatser är ganska typiska metoder, svarar Liza Alexandrova-Zorina.

I ett fall som Liza Alexandrova-Zorina beskriver i sin bok finns en dom som bekräftar detta. En ukrainsk ägare till en byggfirma vägrade betala vad han ansågs skyldig och fick sin bil sönderslagen på en parkering.

I ett annat fall som Liza Alexandrova-Zorina har fått beskrivet för sig förde tjetjenerna ut en byggarbetsgivare i skogen, där han tvingades gräva en grop som han själv skulle begravas i.

– Han blev inte dödad, men fruktansvärt rädd. Han betalade vad han var skyldig. Pengarna gick till tjetjenerna och de arbetare som hade anlitat dem. Medan de arbetare som redan hade lämnat Sverige därför att deras tillstånd hade gått ut blev utan lön.

Han blev inte dödad, men fruktansvärt rädd. Han betalade vad han var skyldig.

Händelsen i skogen polisanmäldes aldrig. Detsamma gäller andra, liknande fall. När konflikter hanteras vid sidan av det svenska samhället, så ligger det i sakens natur att de inte dokumenteras, säger Liza Alexandrova-Zorina, som bara kan hänvisa till vad de inblandade och deras anhöriga har berättat muntligt.

Skulle beskrivningarna av ”tjetjenernas” metoder kunna vara uppdiktade för att stärka varumärket? Det tror inte Mattias Eklöf, operativ chef vid Ansvar Säkerhet, ett företag som gör bakgrundskontroller inom byggbranschen. Han har 32 års erfarenhet som polis, varav tolv år vid gränspolisen i Stockholm.

– Man sköter saker själva, för om de blir kända för myndigheterna får det konsekvenser för alla inblandade. Men det är verkliga händelser.

Han hade blivit skjuten i benet dagen innan men inte vågat söka vård.

När Mattias Eklöf har talat med personer som bor i de ryskspråkiga boendena i Stockholm har det varit uppenbart att de är rädda och inte vågar prata, säger han.

– Vi omhändertog en kille från ett land i före detta Sovjet som hade ett utvisningsbeslut. När jag förhörde honom blev han mer och mer kallsvettig och blek.

– Då jag undrade hur han mådde reste han sig och drog ner brallorna. Det visade sig att han blivit skjuten i benet dagen innan men inte vågat söka vård. Våld förekommer absolut i den här miljön. Även mord har förekommit.