Sveriges första tunnelbana – här möts byggarbetarna under jorden
Det är den 1 december 1932 och ett viktigt ögonblick. I snart tio månader har bergarbetarna jobbat med att spränga bort tusentals kubik sten inför etableringen av landets första tunnelbana. Arbetarna har sprängt från var sitt håll, och nu möts de äntligen och hälsar på varandra.
Linjen, mellan Södermalms norra och södra sida, var inte byggd för den typ av tåg som vi i dag förknippar med spårtrafik under jord. Målet var i stället att underlätta för dåtidens spårvagnar att ta sig fram: Raka spåret under jord i stället för att rulla över öns kullar.
På 1930-talet var det trångt på gatorna och särskilt på Södermalm där två spårvagnslinjer utgick från Slussen och trängdes på Götgatan på sin väg mot förorterna Skarpnäck och Örby.
Träffades av flygande stenar
Under projekttiden 1931–1934 hade tunneln inget namn, men kallades allmänt för just ”tunnelbanan”. Den byggdes bitvis genom tunneldrivning och bitvis genom att gräva upp och täcka över.
Arbetet var långt ifrån problemfritt. Den 7 mars 1932 inträffade ett stort jordskred, 15–20 ton rasmassor hamnade i ett av schakten. De inblandade hade tur, ingen skadades eftersom raset skedde vid niotiden på kvällen.
Samma tur hade inte bergsprängare Axel Robert Karlsson. Den 24 oktober 1932 träffades han av kringflygande stenar efter ett skott i berget. Han dog av sina skador. Kriminalpolisen ansåg efter utredning att det var en ren olyckshändelse.
Kostnaden för tunneln beräknades till 4,5 miljoner kronor. Förebilden var Berlins U-bahnstationer med delvis synliga stålkonstruktioner strax under gatunivån och väggarna klädda i ljusgult kakel.
I taket på tunneln monterades spårvägens elledningar. Hösten 1933, ett knappt år efter bergarbetenas handskakning, var bygget färdigt för invigning.
