Pressad och utsatt vid fackligt jobb: ”Bara ett fåtal betedde sig med allmänt hyfs”

Att jobba fackligt handlar om människor, medlemmar och kollegor. Om liv och hälsa. Om att våga vara rakryggad och ta strid när det behövs.

Ungefär så har han resonerat.

Snickaren Jörgen Frödelius har aldrig tagit den lätta vägen. Jo, förresten, lätt, för att han följt sitt samvete. Samtidigt svår för att det har kostat på.

– I grunden har jag med mig tanken om att alla är lika mycket värda. Det finns med mig sedan barnsben. Men vi arbetare behandlas ofta som mindre vetande.

Nästa år fyller han 65. Han är känd bland många i facket, har haft många uppdrag och är bland annat Byggnads handläggare för arbetsmiljöfrågor, HAM, på NCC Väst. Men vägen dit har varit lång och turbulent.

I höstas läste han i Byggnadsarbetaren om hur kollegor utsatts för påtryckningar och farit illa när de drivit frågor om arbetsmiljö eller löner. Om hur företagen ville tysta dem.

− Jag har känt samma frustration och jag tänkte att nu vill jag berätta min historia. För att väcka en medvetenhet bland oss arbetare och för att se till att vi som fack får fler verktyg när det blir konflikter där enskilda dras in, säger Jörgen Frödelius.

Vi arbetare behandlas ofta som mindre vetande.

Vi ses i Skövde. Staden där han arbetar och där allt började. Jörgen håller i en tjock bunt med handlingar. Han kommer förberedd, är noga med orden. Men han är tagen.

− Det har varit känslomässigt svårt att gå igenom det här. Jag ser så tydligt hur företaget försökte hindra mig från att utföra mitt fackliga uppdrag och ville undergräva mitt förtroende. Parallellt löper sjukhusjournalerna som visar hur jag blev allt sjukare.

I tider då allt fler arbetsuppgifter ska delegeras till fackliga företrädare på företagen, konstaterar han att det är en viktig men tuff sits att vara i.

− Det är utsatt. Du kan ha hårda förhandlingar och efteråt är du kvar medan en ombudsman kan återvända till kontoret.

Jörgen själv hamnade mitt i en mångårig konflikt om rätten till facklig tid. Det var ett historiskt skifte. Då, i början av 2000-talet, inledde Byggnads en ny strategi: Att lägga mer ansvar på förtroendevalda på mb-nivå i företagen. Det innebar också att arbetsgivarna, precis som i många andra branscher, skulle betala för mer facklig tid. Det blev strid på flera företag som ifrågasatte arbetsuppgifter, kostnader och tidsåtgång. Rubriker vittnar om hårda förhandlingar, trakasserier och stämningar i Arbestdomstolen. Bland företagen; Peab, Bravida, Otto Magnusson – och NCC.

Jörgen var först ut när han valdes till arbetsmiljöhandläggare i mb-gruppen på regional nivå inom NCC.

− Det var väl jag som var plogen, säger han och ler snett.

 Jag hade ständigt dåligt samvete. Mot min arbetsplats för att jag tog av deras tid och mot mitt fack och medlemmarna för att jag aldrig hann med.

Med uppdraget följde en lång lista arbetsuppgifter som facket och han ansåg skulle göras på betald tid. Som att samordna skyddsombuden inom företagets region, driva olika skyddsfrågor och rehabilitering och vara behjälplig vid olyckor.

De första sex åren fick han tjata sig till tid och ifrågasattes på möten och i mejl för att han jobbade för mycket med skyddet.

− Jag hade ständigt dåligt samvete. Mot min arbetsplats för att jag tog av deras tid och mot mitt fack och medlemmarna för att jag aldrig hann med.

Parallellt pågick förhandlingar om uppdraget. De slutade i oenighet och 2008 la Byggnads ett tolkningsföreträde. Jörgen skulle jobba med mb-frågorna tre dagar i veckan.

− NCC krävde att jag skulle sitta på deras kontor i Skövde. Där var det iskallt. Bara ett fåtal betedde sig med allmänt hyfs, de som var i chefsposition var inte trevliga. Samtidigt skulle jag driva skyddet. Det funkade inte så bra, säger han.

Motdraget var att Sveriges Byggindustrier och NCC stämde Byggnads till Arbetsdomstolen. I inlaga efter inlaga tonade chefer ner Jörgens arbete.

− De ville visa att jag inte gjorde mitt jobb, inte behövde den betalda tiden. En del av mina uppgifter kunde jag inte utföra, eftersom företaget undanhöll information. Det känns värre att läsa detta i dag, säger han.

All press brände ut honom och sjukskrivning följde.

2010, vid en omorganisation, blev det till slut en lösning mellan fack och företag. De juridiska konflikterna löstes. Jörgen fick två dagar i veckan med betald tid för sina uppgifter, något som 2014 utökades till 100 procent.

− Sedan dess är det annorlunda. Visst kan vi vara oeniga, men inte alls som då. Men tyvärr bär jag på ett bagage, det påverkar mig än i dag.

Den långa, jobbiga tiden hade ett pris: både fysiskt och psykiskt. Han fick högt blodtryck, en propp i ögat, nedsatt syn. Sjukdomarna kom slag i slag. Nu senast SLE, en reumatisk sjukdom.

− Det värsta är att den kan ta mitt liv i förtid. Immunförsvaret angriper den egna kroppen med inflammationer. Den kan utlösas av stress och för mig är det tydligt att jag tagit stryk av allt som hänt, säger Jörgen.

I vardagen vet han inte vad han orkar, om han ens pallar att klippa gräsmattan nästa dag.

Han konstaterar att normala människor antagligen givit upp det fackliga jobbet. Men inte han. Det hade varit fel. Under alla år har han reflekterat över vad som hänt. Inte minst tillsammans med ena dottern som studerat organisation och ledarskap.

− Det var inte mig personligen NCC:s chefer var ute efter, men det drabbade mig. Att de inte skilde på sak och person. De ville till varje pris inte släppa till mer tid, för då skulle kraven komma i de andra storföretagen. Allt som kom från mig var fel då, oavsett hur bra idéerna var.

Tryggheten fanns hemma, hos hans fru i Lerdala och de två vuxna döttrarna. Och i hans härkomst finns nyckeln till engagemanget i facket, i politiken för S. Och så arbetsmiljön. Redan i unga år insåg han hur snabbt livet kan ta slut på ett bygge. Två morbröder har förlorat livet i byggolyckor. En av dem fick ett tungt föremål över sig och den andre dog efter att ha fallit från en stege.

− För mig är arbetsmiljö på liv och död, säger Jörgen Frödelius.

Han vet inte riktigt när han ska gå i pension, men till dess kommer han att fortsätta kämpa mot utförsäljning av entreprenader och för att fler riskbedömningar ska göras. Han vill också att facket och arbetskamraterna ska lära sig av det han gått igenom. I dag är arbetsuppgifterna som allt handlade om reglerade i kollektivavtal.

− Alla behöver förstå orsakerna bakom och vad som händer vid konflikter. Facket behöver personer som snabbt kan stötta och ge avlastande samtal för att man ska orka. Själv kände jag största stödet från medlemmarna och avdelningen här i Skövde. Att gå in på sitt fackliga kontor ska vara som att komma hem. Så var det tack och lov här.

Amelie Winberg, presschef för NCC Sverige skriver i en kommentar:
”Händelsen grundade sig i olika syner på hur mycket arbetstid som ska läggas på fackligt arbete. Ärendet är avslutat sedan mer än tio år och löst i domstol. Vi har ett väldigt gott samarbete med NCC:s fackligt förtroendevalda, som är en mycket viktig del av vår verksamhet. Vi håller en tät och öppen dialog med NCC:s fackliga representanter.”

3 röster om Jörgen Frödelius

• Jörgen Elv, facklig företrädare och mb-sammankallande NCC Väst:
  − Han är en nestor, väldigt duktig, smart och engagerad. Då har han av vissa chefer setts som jobbig och han har fått en jävligt tråkig resa när det gällde kampen om den fackliga tiden. Man tycker företaget skulle tagit till sig mer av hans stora kunskap. Vi har jobbat tillsammans i tio år, har pratat mycket genom åren.
•  Christian Jönsson, sammankallande i NCC:s centrala mb-grupp:
  − Han är en person med mycket hjärta och en kunskap som är viktig både för företaget och facket. Han är rent magisk på rehabfrågor. Jag jobbade lokalt i Skåne då men minns att Jörgen blev illa behandlad. För oss som jobbar heltid med mb-frågor i NCC är tiden inte ifrågasatt som då, däremot kan det vara diskussioner för deltidarna.
• Sebastian Ritzén, snickare, som jobbar med Jörgen i lokala mb-gruppen:
  − Jörgen är en eldsjäl och stöttepelare. Otroligt kunnig och bra att ha som mentor. Han har varit med om så mycket, kan sin historia då det gäller fackligt arbete. Jag har inga bestämda tider där jag jobbar fackligt, och för oss som jobbar så, är det ofta diskussioner om tiden, både här och i andra företag.