Betongaren som rattar Byggnads – roadtrip med snus och kraftuttryck

Trots att klockan inte ens har slagit sex har Kim både klarat av ett träningspass på gymmet – och hunnit surna till en aning.

– Det brukar bara vara jag och en bagare som tränar så här tidigt. Men nu var det en ny snubbe där, som gick runt med långbyxor. Men det som stör mig mest är att han kom körande i en Tesla, muttrar Kim innan han strax blir glad igen.

Han bjuder på en snabb sightseeing när vi tidigt den 19 november kör genom Falun på väg mot Stockholm och ett fullmäktigemöte i Byggnads där en ny förbundsordförande ska väljas.

Färden går först till Borlänge där Kim ska plocka upp Lotta Jepsen Sjölander, snickare och vice ordförande på Byggnads GävleDala.

Kim parkerar utanför Byggnads kontor. Bara några kvarter bort ligger det kritiserade byggprojektet ”Nya Campus Borlänge”. Han började tidigt misstänka att allt inte stod rätt till på byggarbetsplatsen.

– Vi visste ju att NCC hade fått det här stora jobbet. När de sedan sade upp den egna personalen och plockade in företag från utlandet fattade man att det skulle börja fuskas. Det är så det brukar bli. För oss i facket gällde det bara att luska ut på vilket sätt de skulle göra det den här gången. Vi valde att gå ut i media och berätta vad de pysslade med, så att deras varumärke skulle få sig en törn. Det är ibland det bästa man kan göra, för de är mer rädda om sitt varumärke än att få skadestånd – då de tjänar så mycket pengar ändå.

Två dosor om dagen

Innan Lotta dyker upp skalar Kim snabbt ett ägg som han avslutar i två tuggor då ”Lotta inte direkt älskar äggdoft”. När hon en stund senare hoppar in i bilen serveras hon en kopp ”finskbryggt jubileumskaffe” innan färden fortsätter. Vi passerar snart den byggnad där NCC tidigare hade sitt huvudkontor i Dalarna.

– Där fick jag mitt första jobb, säger Kim och pekar. Det var lågkonjunktur men jag hade tur och fick in en fot direkt efter gymnasiet. Som mest var vi mer än 100 anställda. Det var en bra arbetsplats. Men sedan lade de ner allt. Tutti. I slutet gick det en tjänsteman på två arbetare. Vi förstod att det inte skulle hålla så jag sade själv upp mig och började på ett regionalt byggföretag i stället.

Det börjar sakta ljusna utanför bilens fönsterrutor. Gamla minnen kommer på tal. Första gången de träffades var i samband med att Kim höll en facklig information på Lottas skola.

– Kim kom in i klassrummet, skulle vara tuff och sa ”jag vet att ni snusar härinne, är det någon som kan ge mig en eller?!” För både mig och många andra i klassen var detta det enda vi kom ihåg av informationsmötet; den där ”Kimmen” från Byggnads som tiggde snus.

– Jag minns att det var en period där jag försökte sluta. Men om jag tog en snus av några 18-åringar tyckte jag inte det räknades, skrattar Kim som gett upp sina försök att sluta med nikotin och i stället ”snusar åt helvete för mycket”, vilket innebär runt två dosor om dagen.

”Kapten Haddock”

Medan färden fortsätter, gör även den hjärtliga och något råa jargongen i framsätet det. Lotta kallar Kim för ”Kapten Haddock”.

– Det beror på att det kommer så många kraftuttryck från hans mun. Oftast är det ett hederligt ”fan”, eller ett ”perkele”. Men du kan vara lugn, Kim, min mamma har läst på Facebook att man svär mycket om man är smart.

– Om jag ska försvara mig så kräver ibland frustrationen jag känner att man tar till ett kraftuttryck. Och när man ser hur saker fungerar i dag är det mycket som gör mig frustrerad.

Bakom ratten märks dock inget av denna ilska. Kim är lugn och sansad. På sin höjd bjuder han på en välavvägd omkörning när sikten är fri. Enligt Lotta beror det här dock enbart på att en reporter är med i bilen.

– Jag skulle säga att han är en förskräcklig jävla bilförare. Jag vet inte hur många gånger jag har skrikit åt honom att lugna ner sig. Det finns ett gupp i Sala som han älskar att gasa över så man flyger i sätet.

– Så farligt är det verkligen inte, försvarar sig Kim igen. Under hela mitt liv har jag bara fått en enda fortkörningsbot.

Jag skulle säga att han är en förskräcklig jävla bilförare.

Föräldrar från Finland

När vi närmar oss Avesta är det nära att det blir dålig stämning i bilen. Kim berättar om en ”legendarisk spelning” som Hurriganes genomförde i närheten.

Vilka då sa du? 

– Hurriganes! Vet du inte vilka de är? De är ju hur stora som helst!

Det finska rockbandets storhet har gått mig helt förbi. Jag leder snabbt in samtalet på något annat.

Kan du prata finska?

– Ja, mina föräldrar flyttade till Sverige på 70-talet när jag var två år. Jag snackar någon form av 70-talsfinska med dalmålsbrytning, så det låter nog ganska roligt.

Ungefär samtidigt som vi passerar världens största dalahäst visar Kim upp det sista bygget som han arbetade på i produktion, innan han gick över till att jobba heltid som mätare på Byggnads. Anställd på Skanska var han med och byggde om Avestaforsens kraftstation.

– Det här var ett riktigt häftigt betongjobb med grov armering. Ibland saknar jag att bara kunna armera, gjuta och sedan komma hem och släppa allt. Jag har alltid tyckt att jobbet som betongare är vansinnigt roligt. Men om jag skulle gå tillbaka och jobba som det skulle det nog inte ta lång tid innan jag började engagera mig i någon facklig fråga igen.

Jag har alltid tyckt att jobbet som betongare är vansinnigt roligt. Men om jag skulle gå tillbaka och jobba som det skulle det nog inte ta lång tid innan jag började engagera mig i någon facklig fråga igen.

Armerare och betongare

Det är tydligt att Kim är en person som är mån om att vara den han alltid har varit. Han är arbetarklass, byggnadsarbetare – och mas.

– Mitt yrke är armerare och betongare. Det är det jag skulle arbeta med om jag slutade engagera mig fackligt. NCC och Skanska är kanske inte speciellt sugna på att anställa mig, men det finns ju andra företag, säger Kim och skrattar.

Det ringer i Kims mobil. En pensionerad betongare som känt honom i många år vill önska lycka till, frågar hur det känns och avslutar med att säga ”grattis”.

– Jinxa inte det här nu! Men tack för att du hör av dig, säger Kim och lägger på.

Kim verkar vilja slå bort tankarna på att ordförandevalet bara är några timmar bort.

– Det kanske låter kaxigt, men just nu känns det inte så nervöst utan mer som att vi ska ner på ett vanligt möte. Sedan vet jag ju inte hur jag reagerar när mötet väl drar igång.

Kim tystnar. Kanske inser han att den 19 november 2024 för alltid kommer att vara en speciell dag i hans liv.

– Det är sjukt, en invandrar- och arbetarunge som helt plötsligt får möjlighet att företräda fler än 100 000 Byggnadsmedlemmar, säger han efter ett tag.

Mitt yrke är armerare och betongare. Det är det jag skulle arbeta med om jag slutade engagera mig fackligt. NCC och Skanska är kanske inte speciellt sugna på att anställa mig, men det finns ju andra företag.

Väljs till förbundsordförande

Vi närmar oss Stockholm när gps:en plötsligt föreslår ”en alternativ färdväg”. Den under resan hittills lugna föraren byter skepnad. Plötsligt styr ”Kapten Haddock” bilen.

– Helvete. Man kan inte säga till två masar att de ska åka någon annanstans i Stockholm. Vi tar E18 eller E4:an eller vad det nu heter. Ingen annan väg! Fan också, det är så mycket bilar och filer i Stockholm att man blir helt slut. Det här är inget för mig, jag får ju lp-skivor i armhålorna innan mötet ens har dragit igång.

Det är sjukt, en invandrar- och arbetarunge som helt plötsligt får möjlighet att företräda fler än 100 000 Byggnadsmedlemmar.

Några svordomar senare har han dock utan problem tagit sig ner i rätt tunnel mot Lidingö. Trafiktempot är betydligt lugnare och Kim börjar leta bra låtar på bilstereon. Strax innan klockan tio parkerar han utanför Rönneberga konferensanläggning och går in genom huvudentrén. Resan är slut.

Några timmar senare inleds en ny, mycket längre, resa för Kim Söderström. Han väljs till ny förbundsordförande för Byggnads.

Få de senaste byggnyheterna – direkt i din mail! Prenumerera på Byggnadsarbetarens nyhetsbrev.