Så här är det, tjejer: det är inget fel på killarnas fabriksinställningar. Där ingår inte nedlåtenhet och dumdryg överlägsenhet – och absolut inte våldtäkt eller misshandel. Sådana män finns, men i de fallen har någon mixtrat med inställningarna. Det sker oftast på resan mellan barndom och vuxenhet och oftast av en förälder.

I min ungdom var jag båtbyggare. Fyra år på Orust, det var karaktärsdanande. Satte sargar och skott på ”Vindö 50”, lade teakdäck. Sargarna, det är de vackert rundade mahognyväggarna till ruffens överbyggnad, och skotten är de invändiga väggarna av 18 millimeter mahognyplywood.

Jag gillade jobbet; det var hantverk på hög nivå, men det var nästan ideellt arbete. När jag vid decennieskiftet 70–80 flyttade hem till Göteborg och började jobba på byggena, fördubblades min lön över en natt.

Ett småbåtsvarv är inte som ett bygge. Man är på ett och samma ställe, år efter år, med samma lag och alla jobben mättes individuellt. Den som lade däck kunde tjäna 70–80 procent mer än den som inredde en förpik. Laget var ungefär lika stort som på ett medelstort bygge. Det vill säga 30 man per hall (definitivt inga tjejer) och i den besättningen ingick såväl gamla vresiga, men skickliga, träbåtsbyggare som festglada ungdomar från trakten. Men de flesta av oss var vanliga killar som uppskattade sådant som vanliga killar gör – vilket är detsamma som det som vanliga tjejer uppskattar.

Ingen av oss var direkt någon rödflammig feminist, vi var bara vanliga killar med intakta fabriksinställningar. Alltså sådana män som inte pratar illa om sin kvinna när de är på jobbet. Riktiga män tycker dessutom att sånt är pinsamt att lyssna till.

Vi hade en feljusterad på Nötesunds varv. Han klagade på att ”kärringen” inte hade tvättat hans arbetskläder, att ”hon därhemma” inte varierade innehållet i hans lunchbox, men framför allt kunde ”den där människan” inte koka kaffe. Varenda niorast när han hällde upp från sin termos klagade han bittert: ”det är ingen kuk i kaffet”.

Tröttsamt att höra på. Så laget bestämde därför att en mycket konstnärligt lagd snickare skulle åtgärda detta, medan resten täckte upp för honom arbetsmässigt.

Och med bara morakniv och skölp snidade han så en utsökt miniatyrträkuk. Den var exakt så stor att den gick att få ned i en termos. Den hade ådring, sena och fläns och pryddes nertill av två perfekta sädesbehållare.

Den var ett naturalistiskt mästerverk i hondurasmahogny.

Muggen och skruvkorken togs av klagarens termos, och kuken smugglades ner i kaffet, bara minuter före rasten. Sedan var det julaftonslik förväntan.

Rasten kom och vid bordet bredvid tog killen med de feljusterade fabriksinställningarna fram sina smörgåsar och öppnade termosen: ”Jaha, då får en se vad kärringen har misslyckats med idag …”

Men se; den dagen är det verkligen kuk i kaffet. Lunchsalen exploderar av skratt och högröd i ansiktet plockar gnällspiken upp träkuken och slänger iväg den.

Jag får senare fatt på den, tar med den hem och förärar min kommande fru den. En kvinna som visste att uppskatta en stolt erigerad penis. Om så bara i trä.