När jag började jobba på bygge fick jag redan första veckan frågan om jag hade någon pojkvän. Jag svarade nekande.

Sedan kom frågan om jag hade någon flickvän. Då ljög jag och svarade nej, trots att jag hade en flickvän då, eftersom jag inte visste vilka konsekvenser ett ärligt svar skulle få. Det var smart av mig, med tanke på vilka kommentarer och åsikter jag mött i bodarna.

Höll lektion

Jag minns särskilt när massakern i Orlando hade tagit 49 hbtq-personers liv och det i mina vänskapskretsar rådde sorg. Jag kom till min arbetsplats dagen efter terrorattentatet och bland det första som hände var att min arbetsledare drog ett skämt om döda bögar i Orlando. Skämten fortsatte veckan ut.

Skämten fortsatte veckan ut.

En tid senare visades en reklamfilm där en manlig fotbollsspelare klättrade upp och kysste en manlig supporter på läktaren. På jobbet dagen efter kommenterade en kollega med äckel i rösten om hur jävla vidrigt det var.

Jag har hundra exempel till.

Men jag har också goda minnen, som när en kollega ärligt och vänligt undrade vad en transperson var och jag hade en lektion där jag ritade och skrev på en gipsskiva där vi arbetade. Och en annan gång när en kollega tog upp homofobi och rasism som ett arbetsmiljöproblem.

Solidaritet

Helst skulle jag slippa prata om det här. För när vi är på arbetsplatserna är vi ju i första hand byggnadsarbetare och inte exempelvis flator eller polacker. Men om det finns ett hat mot flator eller polacker så är gruppen splittrad.

Och det är viktigt att komma ihåg tycker jag, att frågan om inkludering av marginaliserade grupper i byggbranschen inte är en fråga om politisk korrekthet. Det handlar om solidaritet, som enligt mig är arbetarrörelsens starkaste kraft.

Om vi inte håller ihop, hur ska vi då kunna driva upp våra löner och förbättra våra villkor?

Vill du också skriva en gästkrönika? Hör av dig till redaktionschef Tomasz Pozar: tp@byggarb.se