Olyckan krossade skallbenet – i dag har Erik skyddskeps när han leker med dottern

Det röda trähuset i Åsbro, några mil söder om Hallsberg, byggdes av släktingar 1932.
– Jag är femte generationen som bor här och hon är sjätte, säger Erik Henriksson och pekar på dottern Elise, tio månader.
När ekonomin tillåter ska hantverkare kallas in för att anpassa huset. Snedtaket i trappan är ett riskmoment. Dörröppningarna till garderoberna är för låga. Om Erik får ett slag mot huvudet kan allt vara över.
– Elise vill ju gärna ha armarna i mitt ansikte när vi leker så då har jag skyddskeps på mig. Den kostade 99 kronor på Jula. Helt perfekt, skämtar Erik.
Det blir många skämt. Det är ett sätt att bearbeta det som hänt, förklarar han. Och att hålla modet uppe i en vardag full av prövningar.

Fredagen den 5 juni 2015 skulle arbetslaget på bygget i Norrköping börja dagen med att montera gjutformar. Erik, som var inhyrd från en underentreprenör, styrde kranen med en låda på magen. Formen lyftes på plats och placerades på två ingjutna plattjärn med klackar. Kollegerna från NCC fixerade den med stag och kranen kopplades loss.
Några sekunder senare låg Erik fastklämd på marken med krossat skallben. En kollega hade försökt justera väggformen med ett spett. Den hade börjat glida, plattjärnen hade vikt sig under dess tyngd. Stagen slets med och träffade Erik.
– Det jag kommer ihåg mest är själva smällen, säger Erik. Det är suddigt så jag vet inte om det är riktigt sant, men jag tror att jag puttar undan snickaren som står bredvid mig. Jag vet inte om det gjorde någon skillnad. Han skadade två ryggkotor men repade sig fort.

LÄS MER:
Erik vill ha sin olycka prövad
Inget åtal efter allvarlig olycka
Livshotande skador för kranföraren

Eriks skador var livshotande, men han överlevde. Samtidigt som han påbörjade den långa vägen tillbaka inleddes en förundersökning om arbetsmiljöbrott. Ett år senare var den nedlagd. Väggformen borde aldrig ha justerats efter att kranen kopplats loss, men om inte plattjärnen gett vika hade det inte spelat någon roll. Då hade klackarna sett till att formen hölls på plats ändå.
Innan olyckan ska flera av de anställda på bygget ha påpekat för ledningen att plattjärnen var för klena. Arbetsmiljöverket slog också fast att ”skyddsansvariga inte fullgjort sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagstiftningen” och att NCC inte kunnat ”visa att man hade beräknat hållfastheten på de ingjutna plattjärnen”. Men det kunde åklagaren inte bevisa eftersom polisen hade missat att genomföra en teknisk undersökning.
– Det var en brist i förundersökningen, säger kammaråklagare Bengt Svensson som ledde utredningen.

Kunde du inte ha begärt kompletteringar?
– I teorin kunde jag ha gjort det, men när det har gått två–tre veckor på ett bygge finns inte det som ska undersökas kvar längre.

Erik begärde överprövning men fick inget gehör. Den rättsliga processen hade nått vägs ände.
– Jag hade hoppats att de skulle få en företagsbot, det är bara pengar som bränner riktigt i bygg.
Men olyckan har fått konsekvenser. NCC använder i dag en starkare form av plattjärn.
– Det är väl också en typ av erkännande, säger Erik.

Dottern Elise föddes efter olyckan. Erik är glad att hon inte behövt se hans personlighet förändras.

Knappt 2,5 år efter olyckan kämpar Erik fortfarande med att anpassa sig till en ny verklighet. Han har fått vänja sig vid att stångas med Försäkringskassan. Arbetsträning har gett hopp, men sedan har bakslagen kommit.
Som mest har det gått två månader mellan gångerna hjärnhinnan brustit. Epilepsin kommer att vara permanent. Hjärntröttheten gör honom känslig för starka sinnesintryck.
– Jag blir trött om det är för mycket. Ullared första gången var ju en katastrof. Men det är klart, det är väl kämpigt för alla, säger han och ler snett.
Personlighetsförändringarna gör Erik osäker när han träffar människor. Kontakten med vännerna blir lidande.
– Jag saknar det sociala. Förut var jag nästan översocial. Nu drar jag mig för att ta kontakt med folk. Jag känner mig besvärlig och är rädd att säga fel saker. Det är aggressioner och sånt. Den delen av hjärnan är skadad. Jag är dum i mun och förstår först efteråt.
Erik väntar på en sjunde huvudoperation. I augusti tog läkarna ut hans konstgjorda skallben sedan det angripits av bakterier. Förhoppningen är att sätta in ett nytt innan nästa sommar. Erik tar av sig kepsen. Skallformen har blivit spetsig utan det skyddande benet.
– Jag brukar kalla mig ”conehead”, säger han.

Huvudformen förändrades när skallbenet togs bort. Erik hanterar det genom humor.

Olyckan drabbade inte bara Erik. Den drabbade också hans familj. Hustrun Carolina tvingades hoppa av sina studier till undersköterska. Föräldrarna gör vad de kan.
– Om Carro jobbar morgon så sover jag hos mina päron. Det är sjukt jobbigt, jag vill kunna ta hand om mig och min dotter. Alla andra ska inte behöva ta ledigt jämt för att ta hand om mig.
Elise tillkännager med ett gällt skrik att hon är vaken. Erik är försiktig när han lyfter dottern. Han kan lätt drabbas av yrsel och är rädd att tappa henne. Erik har trygghetslarm. Men vetskapen om att hemtjänsten kan rycka ut är inte tillräcklig för att han ska våga riskera dotterns säkerhet.
– Jag är aldrig ensam med min dotter, säger han. Kanske om Carro åker ned till affären, inte längre tider än så tyvärr.

Elise kommer aldrig att få lära känna den Erik som fanns innan väggformen rasade. Killen som älskade att umgås med vänner och som var tvungen att träna efter jobbet för att göra av med överskottsenergin. Det är både en sorg och, på sitt sätt, en liten välsignelse.
– Det är tur att hon inte var född när olyckan hände, säger Erik. Då hade hon vetat hur jag var innan och sett den stora förändringen. Det hade blivit tufft.

Innan olyckan. Kranföraren Erik hade på kort tid gjort sig känd som en skicklig yrkesarbetare.

Erik har familjen runt sig. En arbetsgivare som hör av sig och ser till att han inte känner sig bortglömd. Det finns ljuspunkter i tillvaron. Hustrun Carolina har börjat plugga igen och är snart klar med studierna. Dottern Elise är en solstråle.
Men det blir aldrig som förr. Och med den insikten kommer ett antal lärdomar. Man måste ta hand om varandra på bygget, säger Erik. Och man måste ta hand om dem man älskar utanför.
– Varför ska man åka iväg om man är osams med hon därhemma? Man får leva varje dag som om det vore den sista.