När facket drev byggföretag – Bara Skanska var större

Föregångaren till BPA Byggproduktion AB växte fram i början av 1900-talet. Inspirationen till en facklig byggverksamhet kom delvis från Storbritannien och idéerna om gillessocialism. Att utveckla egna företag blev ett sätt för den unga arbetarrörelsen att ta kontroll över produktionen och införa ett slags socialism i praktiken. Ett spekulationsfritt byggande, utan mellanhänder och vinster åt aktieägare, skulle skapa arbete och inkomst åt medlemmarna.

I mitten av 1900-talet började byggfacken i Stockholm och Göteborg göra jobb i egen regi, bland annat nödbostäder åt kommunen. LO tog till sig den konkreta inriktningen och skickade en delegation till Storbritannien 1921 för att studera byggnadsgillena där. Snart beslutade LO att verka i samma anda. Det första företaget av gillestyp hette Fackföreningarnas Byggnadsproduktion i Stockholm och grundades av de lokala byggfacken 1922.

Det fanns sedan tidigare liknande tankar i den kooperativa rörelsen. Företag som Konsum och Folksam blev ett led i arbetarrörelsens strävan mot en demokratiserad ekonomi genom medlemsinflytande och lägre priser. Samhället skulle förändras, inte genom revolution och socialisering av privat ägande, utan med eget företagande.

Byggnadsarbetarnas egen företagsverksamhet började med ”två tomma händer”, som det brukar heta. Det första uppdraget var en Konsumbutik utanför Stockholm. Snart skulle fler gillen starta i landet och bidra till utvecklingen, inte minst bostadsbyggandet.

1940 blev byggfacken också beställare när Svenska Riksbyggen grundades som svar på krigsårens arbetslöshet och minskade byggande. Byggfacken ansåg att de privata byggbolagen inte tog ansvar, trots utbredd bostadsbrist och trångboddhet. Med Riksbyggen ville man också påverka samhällsplaneringen.

1967 slogs de tolv lokala fackliga produktionsföretagen, byggnadsgillena, ihop till en landsomfattande storkoncern. BPA, Byggnads Produktion AB, blev resultatet. Riksbyggen var en annan del av koncernen. Det handlade om att skapa fördelar av konkurrens- och effektivitetsskäl.

Peka! För muspekaren eller fingret över grafiken för att titta närmare på historien.

Evert Helghe är 85 år och tidigare ombudsman och förhandlare på Byggnads. 1975–1989 höll han i löneförhandlingarna med BPA i Sundsvallsregionen. Vi besöker honom i köket i Mora där han minns tillbaka medan hans fru Yvonne dukar upp älggryta med potatis.

– Allt fungerade fruktansvärt bra på den tiden, säger Evert Helghe. Det var ordning på arbetsplatserna. Nu läser jag om alla som utnyttjas. Jag förstår inte varför det inte kan fungera på samma sätt i dag.

Ett svar är förstås att tidsandan och det fackliga inflytandet var radikalt annorlunda. Rörelsen kritiserades för att hämma konkurrensen. ”Under stigande irritation har privatbyggarna noterat hur det kooperativa Riksbyggen-BPA slagit under sig allt större bitar av byggandet”, konstaterade Dagens Nyheter 1970. Med BPA/Riksbyggen fick facket full insyn i branschförhållandena, både som byggare och beställare.

1950- och 60-talet var guldåldern. Byggkonjunkturen var god och BPA uppförde radhus och miljonprogram, hotell, förortscentrum och Folkets hus. Beställarna var kommunala bostadsbolag, Riksbyggen, HSB och fackföreningsrörelsen.

Ett viktigt ändamål var att pressa boendekostnaderna i en tid av bostadsbrist och låg standard. På 1960-talet kom egna verkstäder och elementfabriker. BPA utvecklade också och fick patent på ett nytt rördragningssystem som gav lägre priser, förenklad projektering och installation.

Byggnads och BPA:s mångårige ordförande Knut Johansson har i boken ”Från storstrejk till storföretag” beskrivit BPA som ”en facklig pionjärgärning”. Rationalisering var ett nyckelord. Det så kallade BPA-systemet med dess prefabricerade element var centralt. ”1950 var byggarbetstiden för yrkesgrupperna betong- och träarbetare samt murare och kranförare 1 500 timmar för en bostadslägenhet om 80 kvm. 1965 var tidsåtgången med tillämpning av BPA-systemet för samma produktion endast 400 timmar”, skriver Knut Johansson.

Effektivitet i all ära, i ett arbetarägt företag skulle också arbetet få kosta. Före de fasta anställningarnas tid kunde BPA se till att den föredragna ackordsformen alltid gällde. Prisbestämmelserna på arbetsmarknaden tillämpades strikt. Att förhandla med sitt ”eget” byggbolag var därför oproblematiskt:

– Det var enkelt att vara överens. Vi strävade åt samma håll. Förhandlingarna handlade mest om att göra en avstämning och se till att båda parter räknat rätt enligt ackordsprislistan, där det angavs vad minsta dörr kostar och hur många timmar respektive moment ska ta, säger Evert Helghe.

Med tiden blev skillnaderna mot andra bolag allt mindre. Gotlänningen Anders Björklund är 78 år och har jobbat som betongare och armerare i 43 år, varav åtta år på BPA i olika omgångar. Under 1970- och 80-talet byggde han bostadshus och skyddsrum på Gotland. Det var inte någon större skillnad på löner och villkor jämfört med exempelvis Skanska och Siab. Framför allt en sak skilde sig:

– Att det var fackligt ägt: ”Du ska veta att det är vi som äger det.” Man skulle ha det klart för sig. Och var man inte medlem såg de till att man blev det, skrockar Anders Björklund.

Då var det lätt att få jobb, arbetsmarknaden såg annorlunda ut. När Anders Björklund blev uppsagd från Skanska på grund av arbetsbrist var det bara att gå över till BPA. Han följer fortfarande utvecklingen i branschen och reagerar starkt när dagens förhållanden kommer på tal.

– De verkar ta in folk från gatan för några dagar, som i början av 1900-talet igen. Det är vidrigt, usch, säger han på bred gotländska.

BPA var en del av både arbetarrörelsen och den kooperativa rörelsen och levde i nära symbios med politiken. Det var en tid när socialdemokratin hade politisk majoritet och Knut Johansson kunde vara både Byggnads ordförande och ordförande för arbetsgivarsidan, alltså BPA. Perioden kallas ibland ”DDR-Sverige”, men man såg sig som en del av ett större samhällsbygge. Det fanns en stolthet över en egen affärsrörelse. Redan på 50-talet införde BPA lediga sommarlördagar, vilket saknades hos privata bolag, och inrättade ett produktionsråd för att skapa samarbete mellan ledning och anställda.

”Bygg, bygg, bygg!”, byggandet var nästan en religion. Det gav jobb och tillfredsställelse

– BPA ville vara en bra arbetsgivare – och man ville bygga. ”Bygg, bygg, bygg!”, byggandet var nästan en religion. Det gav jobb och tillfredsställelse, säger Håkan Olander, tidigare chefredaktör för Byggnadsarbetaren som följt det fackliga byggbolaget från uppgång till fall.

1986 börsintroducerades BPA och det var början till ”det bittra slutet”, menar Håkan Olander.

– Då var trenden att alla skulle till börsen. Men det var inget de behärskade. Jag minns att BPA:s ordförande Åke Wänman var förskräckt över att plötsligt stå som ordförande för ett börsföretag.

Med fastighets- och lånekrisen och en vikande byggkonjunktur gick nära tusen fastighetsbolag i konkurs i början av 90-talet. LO-förbunden försökte rädda BPA och sköt till 1,6 miljarder, men fann det nödvändigt att sälja. Åke Wänman vände sig till Peab-bröderna Erik och Mats Paulsson, då kända som Tre Byggare. 1993 bytte fackföreningsrörelsen sina aktier i BPA mot Peabs aktier i fastighetsbolaget Wihlborg.
Snåriga affärsupplägg och samäganden följde.

– Man gjorde flera fastighetsaffärer som slutade med förluster för Byggnads men vinst för Peab, minns Håkan Olander. Med mer is i magen hade det kanske slutat annorlunda.

Efter att BPA-chefen Göran Lövgrens avgångsvederlag på 50 miljoner blivit känt rasade korthuset. BPA:s och Byggnads ordförande Åke Wänman avgick och drog med sig LO-basen Stig Malm i fallet. Byggnads ekonomichef Tommy Qvarfort avskedades. Plötsligt var BPA mer förknippat med korruption än samhällsansvar. Vd:n Göran Lövgren stämdes av BPA och åtalades för att ha låtit företaget bygga och inreda ett hus i fjällen samt för att ha låtit BPA betala arkitektarvodena för ett fritidshus i Stockholms skärgård. Lövgren friades dock.

Så fick historien om BPA ett ironiskt slut. Bolaget som en gång bildats på socialistisk grund bidrog istället till att stärka en skånsk finansfamilj, vars bolag i dag är Sveriges största och kallar sig ”Nordens samhällsbyggare”. I sin egen historieskrivning framställer Peab övertagandet som en fjäder i hatten:

”Med Erik Paulsson inträdde för första gången en ägare i BPA som var en människa av kött och blod. Det var inte längre det diffusa begreppet ’facket’ som ägde företaget. För många i BPA blev det en påtagligt förändrad vardag och en stor del av de friheter som tidigare tagits för givna drogs omgående in”, berättas det på Peabs hemsida i en resumé över bröderna Paulssons första 50 år.