Mödrarnas kamp

Vilket jävla ställe att dö på.
Ylva Reinesund såg sig om i gruvschaktet där hennes son och före detta man miste sina liv. Hon kände lukten av diesel, det var fuktigt, mörkt och kallt.
Ylva huttrade och försökte föreställa sig vad som hänt. Tankar som inte lämnar henne sedan den där dagen då allt stannade.
Ingen visste säkert hur långt de föll i det hundra meter djupa schaktet. Uppskattningar talade om minst ett trettiotal meter. Hur mycket hann de tänka? Vad hände på vägen ner? Slog korgen som en piska mot väggen efter att vajern släppt?
Ylvas son, Fredrik Oskarsson Rantavaara, 21 år och hans pappa Kenneth Oskarsson Rantavaara, 52 år, dog den 18 maj 2010. Nu hade familjen fått komma ner i LKAB:s gruva på 1 136-metersnivån i Gällivare. De besökte platsen där livet slocknade för deras kära. Stenar från raset vid olyckan låg kvar och vittnade om det som hänt. Ylva tog några stenar i handen och plockade med sig hem.

Ilska över att olyckan kunde ske, blandades med sorgen och saknaden. Hon tänkte på vad Fredrik berättat. I mars, bara några månader före dödsolyckan, lossnade en av fyra kättingar till personkorgen som svävade över schaktet. Korgen vippade och arbetarna hade blivit hängande i sina säkerhetsselar.
Det visade hur dålig säkerheten var. Fredrik blev rädd och pratade om att de rapporterat om händelsen. Hade det tagits på allvar hade han kanske levt nu.

Det har gått nästan fyra år sedan olyckan och Ylva Reinesund sitter i det stora, ljusa vardagsrummet i Töre, utanför Kalix. De senaste åren har varit tunga. Av åtta barn är sju i livet. Fredriks två helsyskon har förlorat både pappa och bror. Fredrik är så saknad att han alltid är närvarande. Han, den pigga och kluriga killen som just flyttat ihop med flickvännen och som bara hade några få veckor kvar på jobbet innan han skulle sluta, åka på festival och sedan läsa till dataingenjör. Som läste stora filosofer, Nietzsche och Kafka och älskade musik, från hårdrock till Jussi Björling. Han och morfar hade små högtidsstunder när de drack whisky, spelade schack och lyssnade på stenkakor.

Av en ren tillfällighet var det just Fredrik och Kenneth som stod i korgen under olycksdagen för att granska schaktet efter en sprängning. De jobbade åt en underentreprenör med att anlägga en ny huvudnivå i gruvan. Personkorgen de stod i sänktes ner över schaktet från en mobilkran. Men plötsligt släppte vajern som höll korgen och den föll med en fruktansvärd kraft.
Flera allvarliga fel låg bakom olyckan. Brytaren som skulle hindra vajern från att löpa för långt aktiverades aldrig och linan släppte från sin infästning
i trumman.
Vid lunchtid fick Ylva beskedet från en arbets-ledare.
– Det är som att livet stannar. Det är så onödigt att det kunde ske. De dog i onödan, de skulle levt i dag om allt skötts som det skulle, säger hon.
Några dagar senare besökte Ylva bårhuset för att se och ta farväl.
– De blev så illa skadade att läkarna avrådde oss från att titta på dem. Men jag måste se dem för att fatta vad som hänt.
Där las grunden till hennes kamp för upprättelse och att ansvariga ska ställas till svars. Att sonens och före detta makens liv inte plötsligt ska förlora sitt värde i samhällets ögon.
För Ylva är det självklart att olyckan måste leda till åtal. I början av året JO-anmälde hon polismyndigheten för att handläggningstiden varit så lång, snart fyra år.
– Efter fem år preskriberas det. Jag var rädd att det skulle ske. Men även om det blir ett åtal så tror jag ärligt talat inte att någon blir fälld. När det tar så här lång tid hinner de inblandade glömma, säger hon.

Åklagaren Stig Andersson säger att han hoppas fatta beslut i åtalsfrågan före sommaren, men att han inte kan garantera att det blir ett åtal. Hittills har dock utredningen, som omfattar fem företag, talat för det.
Arbetssättet var farligt. Efteråt förbjöd Arbetsmiljöverket företaget från att använda metoden med mobilkran och personkorg vid personlyft. Det får man bara göra i undantagsfall och med säker utrustning. Men detta var inget undantagsfall, ansåg verket. Istället skulle en riktig, godkänd, lyft för personer använts, som exempelvis en schakthängställning.
LKAB överklagade beslutet, men fick inte rätt i högre instans.
– Det som förvånar mig är att de överklagade. Att de inte bara sa att här har människor dött, nu måste vi göra allt för att det inte ska ske igen. För mig ligger skulden hos LKAB som beställde jobbet av sina entreprenörer. Jag vet att de använde den här metoden flera gånger före olyckan, säger Ylva Reinesund.
Ylva har kvar en blå fåtölj som var Fredriks. I den har hon läst förundersökningen och sett polisens bilder. Det är plågsamt.
– Nu har jag fattat hur illa det var. Det har begåtts så många allvarliga fel, att man blir mörkrädd. Jag vill att de som skickar sina söner och döttrar till gruvan ska veta hur slarvigt det är med säkerheten, säger hon.

Bittan Andersson och Ylva Reinesund.

Det är närmare 60 mil fågelvägen mellan Töre i Norrbotten och Färila i Hälsingland. Men där är sorgen och saknaden densamma, liksom kravet på upprättelse för den som förlorat livet.
Bittan Andersson miste sin son, Christian Wikström, 26 år, efter ett trappras på ett kontorsbygge vid Arena-staden i Solna. Han föll 28 meter och hamnade under rasmassorna då trappdelar störtade ner med domino-effekt. Från gården, tvärs över älven, kan Bittan se kyrkan där Christian jordfästes. Nu sitter hon med en kopp svart kaffe vid köksbordet. Där brukade Christian sitta när han hälsade på.
– Jag längtar efter hela honom. Jag vill att han ska ta trappan i tre kliv, som han brukade och säga ”hej mamma” och krama om mig.
Hon tittar på den lilla minnesplatsen vid köksbordet. Hon har förlorat två av sina fem barn. En dotter dog strax före förlossningen.

Christian hade gedigen yrkeserfarenhet och hade arbetat som betongarbetare, montör och ställningsbyggare. Han var mycket riskmedveten. Här, vid köksbordet, berättade han ofta om att han försökt slå larm om fel på arbetsplatsen. Han ville bara bort därifrån. Bittan Andersson var säker på att det skulle bli åtal efter olyckan. Därför blev hon både ledsen och arg när åklagaren Gunnar Jonasson efter nära tre års utredande ringde och sa att han inte skulle åtala. En av orsakerna var att han inte kunde bevisa hur Christian hamnade i rasmassorna.
– Men hade inte trappan rasat hade Chrisse levt. Det viktiga är ju vad och vem som var orsak till att trappan rasade, säger hon.

Beskedet väckte hennes beslut att kämpa. Hon säger att hon vill och måste. Christian finns i hennes tankar hela tiden.
– Det är jätteviktigt att det blir en rättegång. Om ingen ställs till svars blir signalen att min Chrisses liv inte var värt något. Det är som att de får skylla sig själva för att de jobbade, säger hon.
Både Bittan och Arbetsmiljöverket har nu begärt en överprövning av åklagarens beslut och pekar på allvarliga fel som lett till olyckan.
Parallellerna är flera mellan dödsolyckorna i Solna och Gällivare. De tre döda var alla anställda av underentreprenörer på stora byggen, med entreprenörer i flera led. I Solna var huvudentreprenören Peab, i gruvan NCC. Både Ylva Reinesund och Bittan Andersson har börjat följa byggbranschen och blivit förskräckta när de upptäckt en värld där det inte är självklart att komma hem hel och levande från jobbet och där det sällan blir fällande domar efter olyckor. De vill inte att oskyldiga ska dömas, men i deras ögon är kraven för åtal och fällande domar orimligt höga och utredningstiderna orimligt långa.

– Jag ska arbeta för en lagändring. Det ska kosta företagen att slarva och köra med billiga lösningar, annars fortlöper detta och arbetare fortsätter att skadas och dö, säger Bittan Andersson.
Fotnot: Efter vårt besök hos Bittan Andersson beslöts att förundersökningen om trapprasolyckan återupptas.