"Lyfte 2,4 ton mursten"
Byggnadsarbetaren har tidigare under måndagen publicerat en granskning av vad som ligger bakom anmälda arbetssjukdomar i sju stora yrkesgrupper. Arbetsmiljöverkets statistik visar att lyft är den enskilt största faran, men att det varierar mellan yrkesgrupperna vad som orsakar mest ohälsa. Här publicerar vi nu historier från en drabbad murare, en betongarbetare och en maskinförare. Var och en har skador orsakade av de moment som orsakar flest sjukdomar i just deras yrkesgrupp.
Muraren sov på golvet
Före detta muraren Claes Johansson var 41 år då skadan kom, det är nu 20 år sedan. Bland murare är lyft det skadligaste momentet. Så här berättar Claes Johansson om sina erfarenheter:
”Jag höll på med fasadmurning väldigt intensivt under flera år. Varje mursten vägde upp till 3–4 kilo och det kunde bli upp till 2,4 ton per dag som jag lyfte.
Efter åren med fasadmurning, var jag sjukskriven i två år för ryggsmärtor. Jag var bara 41 år då. Jag åt värktabletter varje dag och fick ligga på golvet och sova. Jag kunde inte sova på något annat sätt. Jag låg på två saccosäckar minns jag.
När jag kom tillbaka till arbetslivet fick jag göra lite olika arbetsuppgifter och då blev jag bättre i ryggen. Men efter hand kom värk även i axlar och knän och jag började äta värkmediciner och till slut kunde jag inte jobba kvar som murare. Jag är vaktmästare nu. Det är en anställning jag fått via arbetsförmedlingen. Det var egentligen inte konstigt att man fick ont, vridna arbetsställningar, monotont, samma lyft hela tiden.”
Betongarbetarens kropp som stötdämpare
Före detta betongarbetaren Björn Rundström var 33 år då skadorna började märkas för 25 år sedan. Hans problem är följden av vibrationer, det som ligger bakom flest arbetssjukdomar bland just betongarbetare. Här är hans berättelse:
”Jag skadades tidigt. Redan när jag var 33 år skrev företagshälsovården i journalen att jag hade ´vita fingrar´. Jag skadades av bilmaskinerna som vi använde vid badrumsrenoveringar. De är hemska de där maskinerna. Kroppen används i princip som stötdämpare, det är spettet rakt mot betongen.
Vi gjorde stambyten och blåste ut allt i badrummen och jag jobbade väldigt intensivt med bilmaskin under ett halvår innan jag fick problem. Jag minns att jag kunde stå och bila i åtta timmar i sträck. Jag fattar inte hur jag kunde gå med på det, men jag visste att det skulle bli annat jobb sen. Och så kunde jag väl inte komma där och ställa krav, när det stod folk i kö för att få jobb. Man var tacksam att ha ett jobb. Med facit i hand skulle jag inte ha jobbat så hårt som jag gjorde då.
I dag har jag vibrationsskador i fingrarna och axlarna. Det finns inget liv i fingrarna när de blir kalla och jag måste spola dem i varmt vatten för att de ska vakna. När jag tar på fingrarna känns det som att ta på wellpapp. Jag har opererats för karpaltunnelsyndrom på ena sidan, men det hjälpte inte. Läkarna säger att de inte kan göra något mer, nerverna är förstörda.
När jag lämnade branschen var jag arbetslös under ett antal år och gick lite olika kurser, men till slut fick jag hjälp av Galaxen till ett jobb som fastighetsskötare och har jobbat här i 11 år nu, på samma firma. Min arbetsskada är godkänd och jag får ekonomisk ersättning, livränta, som kompletterar lönen eftersom skadan lett till sänkt inkomst.”
Maskinföraren: ”pratet försvinner”
Börje Kvist är 60 år och har en bullerskada till följd av arbetet som maskinförare. Han började märka av den för 15-10 år sedan. Buller är det skadligaste momentet för just maskinförare. Så här beskriver Börje Kvist sin situation:
”Jag har jobbat i branschen i 35 år, och kört mobilkranar i 30 år. Jag har blivit utsatt för buller från pålkranar som stått och dunkat precis bredvid mig, från grävmaskiner precis bredvid, från betongpumpar, från ventiler som tjuter.
Det är viktigt med AC i hytterna eftersom det blir fort varmt, det kan bli 30, 40, 50 grader när solen skiner och då tvingas man öppna fönstren vilket gör att bullernivån blir skadligt hög.
Man kan inte ha hörlurar på eftersom man måste höra varningssignaler från maskinen. Man måste också kunna höra den person som dirigerar i radion, och när det är flera ljudkällor runt omkring är det svårt att höra pratet när man är skadad, pratet försvinner. Många maskinförare vill inte erkänna att de är skadade, det är lite skämmigt. Jag har anmält min bullerskada som arbetssjukdom. Om du inte anmäler så tror ju folk att skadorna inte existerar.”