Lurad på allt i VM-landet: ”Åker inte tillbaka igen”

Två timmar från Nepals kaotiska huvudstad Katmandu ligger den vykortsvackra byn Rayle. De höga slätterna är fulla av prunkande potatisodlingar. Några barn badar och stojar i floden nedanför byn.

Den kraftiga jordbävningen den 25 april 2015 skördade 9 000 människoliv och lämnade över en miljon nepaleser hemlösa. Återuppbyggnaden pågår fortfarande överallt. 80 procent av Rayles 4 000 invånare drabbades och för familjen Tamang blev utlandsjobbet en räddning.

– Med pengarna från Qatar kunde vi bygga ett hus. Men jag tänker inte åka igen om jag inte måste, säger 30-årige Manbir Tamang.

Ett drygt års inkomster från Qatar räckte till ett lerhus med stampat jordgolv. Manbir delar det med sin fru Rina och deras elvaåriga dotter Malika. Hans föräldrar bor i ett plåtskjul intill, de får inte plats i huset.

Manbir Tamang har varit i Qatar två gånger och arbetat med att blanda betong och gjuta väggar till ett kontorskomplex. I september 2018 kom han hem för andra gången. Förhållandena bröt mot alla arbetsrättsliga lagar och överenskommelser.

– Det var bättre första gången, nu var det hemskt, berättar Manbir. Jag jobbade alltid som minst mellan fyra på morgonen och åtta på kvällen, men ibland upp till 26 timmar i sträck. Vi fick betala mat och sjukvård själva. Det fanns ingen ventilation på arbetsplatsen och vi bodde åtta personer i samma rum.

Varje månad skickade han hem det mesta av lönen på 2 500 kronor i månaden. Han hade inte råd att äta ordentligt, oroade sig för familjen och utvecklade fysiska besvär.

Jag jobbade alltid som minst mellan fyra på morgonen och åtta på kvällen.

– Plötsligt kunde jag inte längre knyta handen. Efter tio månader blev jag tvungen att åka hem, säger Manbir och ser sammanbiten ut.

Nästan alla vi möter i Nepal har arbetat utomlands. Qatar, Malaysia, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är de vanligaste länderna och pengarna som de huvudsakligen unga männen från landsbygden skickar hem utgör nära en tredjedel av landets BNP. Många stannar i åratal och kan köpa sig en bit land eller ett hus. Men priset är högt.

Situationen för migrantarbetarna i Qatar har dömts ut som en form av modernt slaveri och fotbolls-VM 2022 har stått i fokus för den internationella debatten. 2018 avskaffades till sist det kritiserade kafalasystemet som bland annat gav arbetsgivare rätt att hindra migranter att lämna landet. Men exploateringen fortsätter på olika sätt. 95 procent av arbetskraften i Qatar består av migrantarbetare.

För att kunna resa var Manbir tvungen att låna pengar från släktingar och vänner. Nu jobbar han med att bygga hus åt en granne, men ett halvår efter hemkomsten har han fortfarande inte kunnat betala av sina skulder.

– Jag tror att jag är skuldfri om 15 månader, säger han.

Manbir fick betala motsvarande 7 000 kronor för att få resa, men en ”avgift” (läs: muta) på 20 000 kronor är inte ovanligt. Vägen till drömjobbet går oftast via något av landets 1 500 bemanningsbolag. De får egentligen bara ta ut 800 kronor per resande, men Nepals myndighet för utländsk migration DOFE får i genomsnitt tio klagomål per dag mot rekryteringsbolagen och deras agenter.

Fahim Shah är vd för bemanningsbolaget Grand Shikhar Overseas. Han kontrakterar omkring 200 arbetare i månaden till länder som Qatar, Dubai och Malaysia.

– De blir utnyttjade av många, men inte av oss. Här betalar de bara 800 kronor. Jag kontrollerar företagen i mottagarländerna och försöker se till att de sköter sig. Blir det problem tar vi omedelbart hem arbetarna. Det skiljer oss från andra, vi tar ansvar, försäkrar han.

De har inga rättigheter och lever som slavar. Men de är lyckliga ändå.

Fahim Shah har själv sett förhållandena i länder som Qatar och håller med om problemen.

– De har inga rättigheter och lever som slavar, det är ingen tvekan om det. Men de är lyckliga ändå. Det är bättre än i byarna de kommer från. Och de bidrar till att utveckla Nepal. Varje lägre utbildad arbetare kan skicka hem omkring 250 dollar per månad, säger han.

Den 48-årige entreprenören äger även en glasservering och ska snart öppna ett bageri, men Grand Shikhar är kronjuvelen. På sin hemsida beskriver företaget sina rekryter: ”Nepalesiska arbetare är lugna, extremt lojala mot sina arbetsgivare och totalt hängivna sina arbetsuppgifter.” Men på senare år har efterfrågan på arbetskraft gått ner. Qatar har varit försatt i ekonomisk och politisk blockad av flera grannländer.

Det kan vara en bidragande orsak till att många arbetare har svårt att få betalt och blir ännu mer skuldsatta. Uteblivna löner är den största utmaningen för fackförbundet Gefont, Nepals motsvarighet till LO, som samlar omkring tusen byggnadsarbetare i Qatar. Men migrantarbetare får inte organisera sig fackligt, så Gefont har bildat vad man kallar en ”stödgrupp”.

Just nu försöker Gefont hjälpa ett femtiotal tunnelarbetare som har arbetat utan lön i ett halvår. De ska färdigställa Dohas nya tunnelbana, ett av många projekt som pågår inför fotbolls-VM.

– När vi börjar uppmärksamma sådana fall flyttar de bara arbetarna till ett annat bolag. Det är svårt för oss att få information, våra medlemmar vet inte ens vem de jobbar för, berättar Smritee Lama, ställföreträdande generalsekreterare på byggfacket Cuppec, en del av Gefont.

När vi börjar uppmärksamma fallen flyttar de arbetarna till ett annat bolag.

Fall med uteblivna löner är vardagsmat och Gefont driver flera processer. Men plötsligt säljs ett företag eller går i konkurs och då står migranterna där utan mat och boende. Vid ett tillfälle blev en grupp byggnadsarbetare tvungna att börja tigga på gatorna. Tillbaka i Nepal fortsatte problemen.

– När de kom hem gick en av arbetarna till bemanningsbolaget för att klaga. Ägaren slog honom i bröstet och hotade honom med pistol, berättar Janak B.K. på Gefonts migrantkommitté.

– Bemanningsbolagen erbjuder en attraktiv dröm om stora pengar. Många står på kö för att få åka. De säger bara: ”Skriv på här, annars går möjligheten till någon annan”, säger Smritee Lama.

Trots reformer och mångårig kritik från organisationer som Internationella arbetsorganisationen ILO och byggfacket BWI är situationen i Qatar i dag inte mycket bättre. Vi har tagit del av flera vittnesmål och rapporter om underbetalt arbete, uteblivna löner, strandade arbetare, hot och fängslanden av fackligt aktiva. Så sent som i mars 2019 fick Nepals ambassad i Qatar en förfrågan om att rädda hem 191 arbetare som inte fått lön på fyra månader. När detta skrivs har de fortfarande inte kunnat resa hem.

Nepals ambassad ska rädda hem 191 arbetare som inte fått lön på fyra månader.

Och fortfarande sliter migrantarbetarna bokstavligt talat ihjäl sig. Enbart i Qatar har 1 195 nepalesiska dödsfall registrerats de senaste nio åren, på grund av hjärtfel, olyckor och självmord. Hjärtproblemen orsakas ofta av arbete i den olidliga hettan.

Men inga sådana risker rubbar drömmen om en bättre framtid. Om några dagar åker 20-årige Indra Dhimal till Qatar för första gången. Flera från hans hemby Inarwa är redan där. Han vill bidra till återuppbyggnaden och familjens försörjning. Men han har ett ännu viktigare skäl.

– Mamma skadade benet i jordbävningen. Vi behöver pengar till operation och vårdkostnader.

Indra Dhimal är en av 18 unga ställningsbyggare som bemanningsbolaget Grand Shikhar har rekryterat. Han har blivit lovad tre gånger mer i lön än vad pappan drar in på jordbruket varje månad och har kontrakt på två år.

– Jag kan inte göra annat. Det finns inget för oss här, säger han uttryckslöst.

Indra har fått lära sig yrket under en månads träningsläger och ska jobba på ett gasföretag. När vi träffar honom väntar han bara på flygbiljetten. Han ska flyga för första gången, men det är han inte så orolig över.

– Jag bara hoppas att det blir som de har lovat med lön och boende, säger han nervöst.

Manbir Tamang har bråttom tillbaka till bygget. Om två veckor ska grannfamiljens hus stå klart. Arbetslaget ska lägga tak och sätta in fönsterkarmar. Imorgon åker en av Manbirs bröder också till Qatar.

– Men inte jag. Helst skulle jag vilja ha ett jobb på en supermarket.

Tolk/källor: Ramu Sapkota

Reportaget om Nepal finansieras av Union to Union som samordnar Saco, TCO och LO och deras medlemsförbund i internationellt fackligt utvecklingssamarbete.