Läs Micke Evhammars novell "Vi borde gå hem"

Detta är Micke Evhammars novell ”Vi borde gå hem”, skriven för och publicerad i Byggnadsarbetaren 1998. Han säger att romanen han nu gett ut har legat och pyrt i honom sedan han skrev novellen:

Inte fan vet jag om planken var ordentligt lagda! Eller om det var han själv som gick för långt ut? Eller om klämmorna var dragna som dom skulle? Eller…?
Va fan vet vi!? Det här bedrägeriet har blivit så stort och dom som höjer sig själva till ouppnåelighet ser inget för avståndet som bara växer. Växer, växer, växer.
Dom ökande skillnaderna, han brukade prata om det.
Va fan bryr sig dom om en sån här skitsak!
Dom bara skrattar åt oss. Jag ger mig fan på det. Sitter där i sin självgodhet och skrattar åt oss!
Men vad vet vi?

Att allting var som vanligt. En vanlig dag med vanliga uppgifter. Han skulle spika upp några kvarglömda vindskivor. Plåtslagarna hade varit där dagen innan. Och sme’n, med svets och skärbrännare. Baxade in en avväxling på vinden.
Men det blev han.
Växlande molnighet, svag vind. Han hade isterband i lådan. Pratade om några rosbuskar som skulle flyttas om ute på landet. Och om grabben som tappat en tand och gjort mål i matchen.
Det märkliga är reaktionen. Först den där uppskruvade. Hjärtslagen som känns i halspulsådern. Dom stirrande ögonen. Kroppar som hetsar men ändå gör det rätta.
”Du ringer efter ambulans, ni hämtar båren. Vi stannar här och lyfter fram honom.”

Frigör vänsterarmen som är klämd under verktygslådan. Benet ligger i en onaturlig vinkel. Blicken har stelnat, och orden, skriket som aldrig kommer. Och vi börjar ana. Ser oss försiktig omkring, mäter varandras ögon, och det är något som sker nu. En stillhet, en tystnad, så overklig, så bottenlös.
Helvetes, helvetes, HELVETE!
Som fastväxta i jorden. Förstenade i ett händelseförlopp som redan är över. Ett jordskred av tystnad.
Helvetes, helvetes, HELVETE!
Någon lägger en hopvikt jacka under hans huvud. Någon gråter. Kan inte behärska sig.
Vinden har lagt sig, visst har den? Luften tjocknat och ligger tung över bygget.
– Ambulansen kommer. Ge plats.

Frusna i sommarvärmen står vi och ser skuldmedvetna på varandra.
Vi visste ju. Och vet att igen, och igen.
Ansvaret. Dom försvarar sig med ansvaret. Men pekar på någon annan.
Inte fan kommer någon att få bära hundhuvudet! Så många steg numera. Så många papper. Förmodligen får han bära det själv.
Och vi står tysta och ser hur han sakta bärs bort, lämnar ett tomrum efter sig. Kanske att någon försöker säga något, men ingenting händer och snart lyfter vi åter våra hammare, först långsamt, med en viss tvekan och undran, men när nu ingen annan så… Och hammarslagen ekar över takåsarna. Redan samma eftermiddag signalerar vi till omgivningen att arbetet är igång och att tidsplanen nog kommer att klara sig i alla fall och att…

Ja just det. Att motorn spinner utan att hacka och håller hjulen rullande.
Ångan uppe! Full fart! Herregud! Det låter så märkvärdigt men vår uppgift är bara att hålla pengarna igång. Pengar som gör pengar av pengar.
Det är vår del av bedrägeriet.Och dom skrattar åt oss! Visst fan skrattar dom åt oss!
Men tänk om?
– Det blir begravning på fredag.
– Vi borde skramla till en krans.
Vi borde gå hem.