Kranförare larmar: Livsfara vid lyft – varje dag

Kranförare vågar inte längre lita på lastkopplare och signalister. De är rädda att dåliga kopplingar eller fel signaler ska leda till en katastrof.

– Det händer grejer vilket bygge du än kommer till. Man sitter på helspänn hela tiden. Jag brukar säga att ”det är ju ingen mening att ni går kursen ’Säkra lyft’, när ni kopplar så här”. Ska jag sitta som en jävla polis på byggena?

Kranföraren Christer Sunesson, befinner sig i kranhytten 35 meter upp på ett bygge i Växjö. Det värsta tillbudet han varit med om hände på en annan arbetsplats i samma stad. En dåligt förankrad lastpall med frigolit lossnade och föll när han lyft upp den på 30 meters höjd.

– Då släppte ena stroppen, så lastpallen susade rätt ner i en jävla ek och slog av en gren. I närheten fanns en klätterställning där byggnadsarbetare varit tidigare men tack och lov hade jag kollat så att inget folk var i närheten, berättar han.

Pallen var dålig och Christer hade en gång satt ner den och begärt att förankringen skulle göras om.

– Men varför snärjde de inte rätt när de såg att pallen var dålig? Trots att de gått kurs? Jag hade ju inte en chans att se hur det såg ut från 65 meters höjd, säger Christer Sunesson.

Ansvaret uppe i kranen är enormt. Höjden och vikterna kan göra minsta tillbud till en livsfara. Samtidigt är kranföraren ofta i händerna på den som ska koppla och dirigera lasten. Sikten kan vara helt skymd och höjden gör det omöjligt att se detaljer på förankringen. Men kranförarna vet ofta inte vem kopplaren är eller vad personen kan.

– Utvecklingen är skrämmande. Det görs många olagliga och livsfarliga kopplingar i dag. Många kan inte hantera vare sig signaler eller kommunikationsradio, säger kranföraren Tom Mattsson i Stockholm.

Han sitter tillfälligt i boden medan åskan dånar ovanför. Nu jobbar han på ett bygge med ett kunnigt lag men han var själv tidigare med om en mardrömslik upplevelse när han skulle lyfta ett stort virkesknippe, cirka sex meter långt och 1,50 meter brett. Lasten var skymd när han lyfte men på 30 meters höjd fick han lasten i synfältet.

– Då såg jag att de hängt ytterligare tre virkesknippen under varandra och fäst dem helt fel. Det var totalt livsfarligt. Den dagen stängde jag ner bygget för säkerhetsgenomgång, berättar han.

Flera förare har på senare år funderat på att lämna yrket. En av dem var Bosse Strömblad från Hässleholm, erfaret skyddsombud, som senare i yrkeslivet sadlade om till mobilkran.
Han har erfarenhet av flera, stora, rikskända prestigebyggen och berättar att han gått dit med magknip på grund av riskerna. Han var på väg att lämna yrket men stannar för att han hittade ett mindre gäng, där alla känner varandras kunskaper.

– En stor majoritet av kranförarna mår dåligt för folk vet inte vad de sysslar med. Det kan hända att de kopplar material på fem ton med stroppar för två ton. Det uppstår dagligen livsfarliga situationer för att folk inte kan, samtidigt som de ska dirigera jättestora kranar med tung last, säger han.

Själv blev han vittne till en allvarlig händelse med en tornkran på Nya Karolinska i Solna.

– Det var stressigt som vanligt. Signalmannen skrek ”full fart neråt”. När lasten var ett par, tre decimeter ovanför byggnadsställningen ropade han ”stopp”. Men det var en rejäl last, det skulle tagit minst ett par meter att stoppa den, så lasten brakade genom en två våningars byggnadsställning.

På bygget i Växjö känner Christer Sunesson igen problemet med okunskap om kranar. Han har just lastat av taktegel, svänger tillbaka kranarmen och slår stopp för att visa.

– De tror man kan tvärstoppa direkt – men titta här. Det tar fyra sekunder innan bromsen slår till och när det är vindstilla, som nu, hinner jag tio meter. Det måste du veta om du ska dirigera, säger han.

Bland de farliga felen som görs på byggen listar han: fel tecken vid lyft och stopp, stroppar överlastas och hanteras fel. En annan vanlig risk är att folk kopplar lasten och sedan vänder sig om och gör annat under lyftet.

– Det tror jag beror på stressen, säger Christer Sunesson.

Byggnadsarbetaren har pratat med ett tiotal kranförare och en handfull kopplare i samband med reportaget. Kranförare hyrs ofta ut med kran och de alternerar mellan olika byggen. Det är utsatt, samtidigt som de ansvarar för lyften. Flera har tvingats byta bygge, när de protesterat mot fel.

Bland kranförarna finns en stor misstro mot många av kurserna för kopplare och signalister. En byggnadsarbetare på ett stort byggföretag som deltagit i en av utbildningarna var också förskräckt.

– Många satt och halvsov men klarade sig ändå. På provet fick vi rätta varandras svar, säger han.

Mobilkranföreningen som organiserar företag med både torn- och mobilkranar, konstaterar samma sak.

– Våra medlemsföretag i kranbranschen har fått till sig att utbildningarna i många fall är ganska urvattnade, säger Jenny Forssell på Mobilkranföreningens kansli.

Det ses som så alarmerande att organisationen nu ska ta fram ett nytt system med skärpta krav och kontroller av utbildningarna.

Det är en fri marknad att utbilda krankopplare och signalister. Dagens föreskrifter säger att de som utför arbetet ska ha rätt kunskaper men har inga tvingande krav, bara rekommendationer, om vad utbildningarna ska innehålla. Ingen kontrollerar dess kvalitet.

Efter att flera kranförare slagit larm tog Byggnads och Sveriges Byggindustrier, BI, upp problemen med bristerna i en skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet 2018. Ärendet bollades därefter över till Arbetsmiljöverket, som styr över föreskrifterna. Torben Vincentsen, är enhetschef på avdelningen för regler på Arbetsmiljöverket.

Kranförarna är rädda och oroliga för de vet inte vad krankopplarna kan. Varför ställer ni inte större krav på utbildningarna?

– Vi kan inte detaljreglera utbildningarnas innehåll, då skulle vi få ändra i reglerna hela tiden eftersom förutsättningarna förändras. Men vi tittar på frågan om hur man ska säkerställa kompetensen.

Men branschen vill ha kontroller av utbildningarna, vad gör ni?

– Vi har varken resurser eller bemyndigande till kontroller av utbildningarna, säger Torben Vincentsen.

Enligt honom kan dock flera alternativ diskuteras, som certifiering av utbildningen eller att branscherna kommer överens om en standard.

Ett problem kranförarna ständig återkommer till är språksvårigheter. I  dag är många byggen flerspråkiga. Det löser företagen ibland med att ha engelska som arbetsspråk eller låta kranförare och kopplare som exempelvis pratar polska jobba ihop.
Enligt reglerna ska arbetsgivare se till att alla förstår språket vid koppling och dirigering men kaosartade situationer verkar vara mer regel än undantag på byggena, samtidigt som det hotar säkerheten.

Karol Kerlin, är montör och signalist och jobbar med Bosse Strömblad i Ullared. Han kommer från Polen och de första åren lärde han sig svenska innan han började koppla. Bosse och han har jobbat till och från i åtta månader och har hunnit bygga upp ett förtroende. Men ofta slängs folk ihop på byggena, oavsett om de kan kommunicera eller inte.

– Om man inte kan tillräcklig svenska ska man inte styra en kran. Det kan bli jättefarligt. Då finns risk för dödsfall och andra allvarliga olyckor. Förstår man inte varandra blir det en stress och säkerhetsrisk mellan kranförare och den som kopplar och ger signaler, säger Karol Kerlin.

Hans landsman Robert Bucholc, har jobbat som kranförare både i Polen och Sverige och bor nu här.  Han jobbade först på engelska men talar i dag svenska. Han säger att det självklart är lättare om man talar samma språk, men även om man inte gör det måste jobbet fungera.

– Säkerheten skiljer sig också mycket mellan byggena, jag har fått säga ifrån ibland. Vårt jobb är beroende av att de kopplar lasten rätt, säger han.