"Vissa söndagar känner jag: 'Fyfan, jag vill inte åka'."

Ovanför tunnelbygget i Skärholmen utanför Stockholm står barackerna staplade på varandra mitt på den leriga parkeringen. Snöblandat regn bildar små pölar i gamla däckspår. Inne i värmen, i en av de små bodarna, sätter sig anläggningssnickaren Jonas Lundqvist tillrätta på sängen.

På bordet framför honom står några tomma colaflaskor, ett paket Ipren och en flaska Dubbeldusch. Föremålen beskriver Jonas tillvaro rätt väl. Varje dag när 49-åringen kommer upp ur tunneln efter ett långt pass är det redan mörkt, axlarna ömmar och Jonas tar en dusch, kanske ett par värktabletter och en läsk och tittar på någon sportsändning innan det är dags att gå och lägga sig.

Men det finns ett annat liv också och längst ute på bordsskivan ligger en mobiltelefon.

Jonas tar upp mobilen, fipplar lite med den och snart dyker det upp ett ansikte på skärmen. Jonas spricker upp i ett leende, trots att bilden hackar.

– Hej. Det är lite dålig täckning.

– Ja, det är så på Öland.

– Precis.

– Vi mockar och grejar här.

– Just det. Är det kallt hemma?

– Ja, det är kallt. Jättekallt.

Kvinnan med det rödbruna håret i telefonen är Susanne, som befinner sig i stallet i Aledal på Öland, ett par mil från hemmet i Kalmar. De två tonårsdöttrarna har ridit.

– Hör du mig?

– Ja, nu.

Jonas och Susanne kämpar mot den dåliga mottagningen ett tag innan de avslutar samtalet.

– Vi säger så. Puss hej.

– Puss hej.

Om det går en dag när vi inte har hörts känns det inte så bra. Då funderar man på varför.

De pratar mest dagtid, när bussföraren Susanne tomkör sin linjebuss. Samtalen är vardagliga. ”Du vet, bilen som stått så länge där borta. I går kom polisen och tittade på den”.

Men även tyngre ämnen avhandlas. Det kan handla om en dålig jobbdag, axlar som värker eller svåra beslut som måste fattas.

Både Susanne och Jonas behöver den dagliga kontakten, stöttningen, någon som lyssnar.

– Om det går en dag när vi inte har hörts känns det inte så bra. Då funderar man på varför, säger Jonas och drar en hand genom håret.

Tinningarna börjar gråna så smått. För 22 år sedan hade han långt, mörkt hår. Han var stockholmaren som under sommaren besökte en kompis under stadsfestivalen Kalmar dansar och ler. På en lägenhetsfest träffade han Susanne, som bara skulle förbi och hämta en grej.

Det var långt ifrån kärlek vid första ögonkastet, men duon fick en pratstund. Via bekanta träffades de igen på Vattenfestivalen i Stockholm i slutet av sommaren. Jonas och Susanne märkte att de trivdes i varandras sällskap.

Han hade faktiskt vackra, bruna ögon och verkade snäll, den där Jonas.

Hon var visst fin och rolig, den där Susanne. Och så skönt positiv.

De höll kontakten.

Susanne, som då jobbade inom restaurangbranschen i Kalmar, kom hem en natt efter jobbet och bestämde sig för att ringa Jonas. Den unge anläggningssnickaren sov tungt inför en tidig arbetsdag på ett NCC-bygge men blev snabbt klarvaken när han hörde vem som fanns i andra änden av linjen.

Samtalet flöt obehindrat. Duon skrattade åt samma saker, lyssnade på varandras berättelser om kompisar och arbete. Susanne var uppe i varv efter jobbet och pratade mest. Först klockan fem blev de avbrutna av Jonas ilsket ringande väckarklocka.

– Nej du, Jonas. Nu ska du gå upp och jobba och jag ska gå och lägga mig, sa Susanne.

Hon ringde igen nästa natt. Och nästa. En sömndrucken Jonas lyfte luren med ett leende.

Alla nattliga pratstunder förde dem närmare varandra. Till slut var det bara Jonas och Susanne. Till slut var kärleken lika självklar som telefonsamtalen.

Varannan helg besökte de varandra i vad som hade blivit ett distansförhållande. Och efter ett tag tog Jonas med sig stereon och sängen ner till Kalmar och flyttade in hos Susanne.

Problemet var bara att det inte fanns några anläggningsjobb i trakten. Så distansförhållandet fortsatte, med Susanne i Småland och Jonas på jobb i Tyskland eller Norge.

När barnen Andreas, Hanna och Matilda kom blev ett liv med strikta rutiner en ännu större nödvändighet. Storhandel, skjuts till aktiviteter och tvätt ordnades in i ett noggrant planerat schema. Ett jäktigt liv med långa resor för Jonas och stressig och inrutad vardag för Susanne.

Vattenskadan i villan gjorde inte det hela enklare.

Springande barn, dundrande fläktar i källaren och försäkringspapper i högar. Jonas som rev och ledde bort vattnet där nere.

En morgon när Susanne satte sig för att äta frukost mitt i kaoset, reagerade hon på sambons sammanbitna ansiktsuttryck när han kom upp ur källaren. Hade det hänt något? Han såg orolig ut, kanske nervös. Då skedde något oväntat. Jonas tog fram ett knippe rosor han hade gömt i köket, gick ner på knä i sina arbetskläder – och friade.

– Det kanske inte var så jätteromantiskt. Men det var jag, säger Jonas.

Situationen förändrades direkt. Susanne utbrast ”ja!” och tyckte med ens att fläktarna sjöng vackert från nedervåningen, att källaren var jättefin och att det knappt fanns några problem i världen.

– Jag blev så rörd, så glad och varm inombords. Det var han och jag, liksom.

Det blev ett pampigt bröllop i Kalmar slottskyrka med Jonas i guldrutig kavaj och Susanne i vit bröllopsklänning och slöja i håret. Det var nervositet och skakiga händer som satte på ringar. Det var tårar och glädje och fest.

Sedan har distanslivet fortsatt. Jonas jobbar numera i tunneln i Stockholm måndag till torsdag och sätter sig sedan i bilen och kör de 40 milen till Kalmar.

När han kommer fram är det full fart med saker som ska repareras, barn som ska köras och mat som ska lagas.

Mitt i allt detta försöker Jonas och Susanne få tid tillsammans. Allt som oftast kan de frigöra en ledig stund, dra ut på cyklarna med en karta och leta kontroller som är gömda runt om i Kalmartrakten.

– Om det är fint väder tar vi med fika och slår oss ner vid vattnet. Då kan vi sitta tysta tillsammans och dricka kaffe. Vi bara sitter och är, säger Jonas, drar lite i blixtlåset på sin signalgula jacka och berättar om en handbollsmatch han såg häromkvällen.

Han säger att han har lärt sig hantera sin ensamma tid i byggboden.

– Jag tror inte vem som helst klarar av det. Man måste kunna koppla bort hemmet när man är borta. Jag kan inte hela tiden gå och tänka på vad Susanne gör, då skulle hemlängtan bli för stor.

Vissa söndagar känner jag: ”Fyfan, jag vill inte åka”.

Det enda Jonas inte kan hantera är söndags­ångesten, känslan när han efter en skön helg på hemmaplan måste bryta upp. Några extra kramar från Susanne ger lite tröst, men att sätta sig i bilen och köra 40 mil bort från familjen kan vara outhärdligt.

– Vissa söndagar känner jag: ”Fyfan, jag vill inte åka”. På sommaren, när jag kanske har varit ute i naturen med Susanne, är det ännu värre.

… och när du väl kommit hit till Stockholm?

– Då går livet vidare. Och vi ringer ju varandra varje dag. Det har blivit en vana.