Jan-Olov efter förgiftningen: "Har påverkat kortminnet"

Det var inte hjärtinfarkt, trots att känslan var liknande den han haft vid en infarkt två år tidigare.  Istället hade Jan-Olov Rödin blivit omtöcknad av kolmonoxid från bensindrivna motorer som användes vid gjutningen i parkeringsgaraget i Östersund. 

Här berättar han om vad som hände:

”Vi glättade golvet med glättningsmaskiner med bensinmotorer. Och jag gick med slodan hela dagen, också den går på bensin och vi använde miljöbensin till den precis som till glättarna. Det krånglade hela dagen, tog så lång tid på grund av betongen. Den fastnade i slangar och allt. Då blev vi utsatta för ångorna från bensinen under så lång tid. Man började känna sig trött och hungrig och på slutet runt fyra, fem blev jag som svimfärdig, som att något var fel. Jag tappade kraften helt på slutet, var yr.

Framåt sex-tiden på kvällen var allt värre, jag ville bara komma ut så fort som möjligt, så jag bara släppte grejerna och gick. Sedan när jag kom ut och skulle gå till baracken vinglade jag, jag kunde inte gå riktigt. Då mötte jag en arbetsledare som hjälpte mig in, jag bytte om och han ringde ambulansen. Jag trodde att det bara handlade om mig då, men att de andra var hungriga och trötta det såg jag.

Jag kom in på akuten. Det tog inte så lång tid innan de konstaterade vad det var. Sedan blev jag skjutsad upp på intensiven för att få syrgas och där fick man ligga i åtta timmar. Sedan kom mina kollegor dit. Jag fick först veta att två av dem kommit in och nästa dag att också de andra två låg på sjukhuset. När jag fått syrgas kände jag mig relativt bra.

Vi var medvetna om att det är en fara med kolmonoxid.  Egentligen ska man ju inte köra med sådana maskiner inomhus.  Men vi räknade med att jobbet skulle gå så fort, vi bedömde att det skulle gå bra. Och det var ett så stort garage. Men vi hade inte tänkt på att det skulle vara så mycket krångel och ta nästan hela dagen. Det var jag, skyddsombudet, platschefen och en arbetsledare som var med i arbetsberedningen. Vi har gjort gjutningar förut och då har vi använt eldrivna motorer. Men nu hade vi gått igenom det riktigt och vi var överens allihopa. Vi valde bort eldrivna glättar eftersom det är krångligare med kablar och allt.

Men det var kallt, 20 grader minus. Därför hade vi tätat för fönster med plattor och hade presenningar för stora ingången. Det var tätt och efteråt kan man konstatera att det var dumt gjort.

Jag var sjukskriven en vecka efter händelsen, på hösten gick jag i pension.

Jag känner av exponeringen. Minnet är inte riktigt bra, jag har minnesluckor,  det har påverkat kortminnet. Sedan blir man ju väldigt trött. Jag vet att det är så det brukar bli. Vi går på rehabcenter i Östersund. Ska gå där sex måndagar, då träffas vi alla fem som var med och det är bra.”

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde.