Skärpning – nu kommer Royne: ”Jag är den jobbiga jäveln i grön hjälm”
Det som ser säkert ut nu kan vara farligt i eftermiddag. Med det mantrat går Royne Svensson kilometer efter kilometer i bygget av nya tunnelbanan. Till middag ska kollegorna vara hemma. Välbevarade.
Tjat och närvaro. Två viktiga verktyg för att göra bygget av nya tunnelbanan i Stockholm säkrare. Vid station Gullmarsplan möter Royne Svensson, byggnadsarbetare med många års erfarenhet som skyddsombud. Nu har han plötsligt blivit tjänsteman, som arbetsmiljökoordinator hos OHLA Sverige som driver flera etapper av nya tunnelbanan. Hit blev han handplockad för att vaka över skyddet.
Strax före sex varje vardagsmorgon tar han sig ut på bygget så fort det bara går.
Det är ett jäkla knallande och det är viktigt att vara ute hela tiden. Det som ser säkert ut nu kan vara farligt i eftermiddag.
– Och varje gång jag är ute är det ju som att jag går en skyddsrond. Det är ett jäkla knallande och det är viktigt att vara ute hela tiden. Det som ser säkert ut nu kan vara farligt i eftermiddag.
Mycket står på spel
Han ska bevaka jobbet både ovan och under jord vid Gullmarsplan, där två tågtunnlar och en servicetunnel sprängts ut. Nu återstår betongjobb och bara enstaka sprängningsarbeten. I ett 70 meter högt schakt pågår arbeten inför att hissar så småningom ska installeras för att ta folk från den befintliga tunnelbanan ner i den nya.
Du har ju tidigare varit i husproduktion, vilken är största skillnaden?
– Det är ju att när jag kommer ner i tunnlarna är orienteringssinnet borta, skrattar han. Det tog en stund att komma in i jobbet, en ny arbetsplats.
Det saknas inte uppgifter, saknas inte risker. Några av de farligaste:
▲ Explosion.
▲ Stenras från tunnelväggar och tak.
▲ Brand i fordon.
▲ Fall.
Royne konstaterar att fallriskerna finns överallt, både ovan och under jord. Ett problem är när personal förändrar ställningar och skydd på eget bevåg, ett annat ännu vanligare är fallskydd som inte används på rätt sätt.
Har du behövt rycka ut?
– Ja, det sker hela tiden. Och då är fördelen att jag är utbildad instruktör i fallskydd. Så jag vet vad jag talar om. Jag får även utbilda inom liftar.
Vi fick höra att ’Nu kommer Royne. Han är hård’. Man förstod att det gällde att skärpa sig.
Royne övervakar när en kran lyfter en hisskorg med två arbetare över det 70 meter djupa schaktet. Mycket står på spel, för parallellt med jobbet här uppe håller andra byggnadsarbetare på med att bygga betongkonstruktioner där nere. Vid schaktet kommer det snart bli än mer jobb, och Royne förbereder sig mentalt. Inga verktyg, inget material, och förstås, inga människor, ska falla ner härifrån.
Samtidigt fokus på utrymningsvägar, räddningskammare, kemikalier, planering av material, laster … och enorma maskiner och människor som ska samsas på liten yta i en underjord utan dagsljus. ”Du förhandlar inte med en traktor på fem ton”.
Såg du några saker direkt när du kom till bygget i februari?
– Det var ett ställe vi kom till första dagen, då tänkte jag ”var fan har jag hamnat?” Det såg ut som en soptipp och det var faktiskt sopor från bygget. Då pratade jag med arbetsmiljöchefen och sa att det ska inte se ut så här 2024. Jag tog dit en hjullastare och så sorterade vi och rensade upp. Jag såg också direkt till att några i personalen fick tillträdesleder.
Rasrisken är större och vi har en trängre yta med folk och maskiner nära varandra.
Royne kör ner mot tunnlarna och parkerar. I tunneln ser det ut som en installation av is. Det är berget som frusits för att lättare kunna bearbetas.
De 57-åriga, erfarna, falkögonen rör sig vant över arbetsplatsen. Skannar av. Byggpersonal med fel skyddsutrustning åker ut, för sin egen säkerhets skull. Att ha upplevt traumat av en kollegas dödsfall har satt spår och han vet själv hur det är att skada sig.
– Jag vet ju hur jävla ont det gör att ramla och jag har fortfarande ont i axeln 30 år efteråt, säger han om det tio meter höga fallet från ett tak.
– Det är en fruktansvärt stor skillnad på att jobba under jord jämfört med ovan och det måste man lära sig. Största skillnaden är att vi är i ett levande material, rasrisken är större i en tunnel. Sedan har vi en trängre yta med folk och maskiner nära varandra.
Bytte bana
De 40 år Royne varit i branschen har slitit, bland annat har knäna tagit skada. Lösningen blev Galaxen, byggbranschens företag för rehabilitering, och Royne blev utplacerad på byggen som huvudskyddsombud.
– Det här är bra men jag hade hellre varit frisk och spikat ute med de andra byggnadsarbetarna, säger han medan han spanar vidare.
– Kablar som ligger lösa är jag allergisk mot. De är så lätta att snubbla på, säger han för att stunden senare granska stroppar. Ser de slitna ut klipper han dem mitt itu och slänger dem.
Royne har tidigare nominerats till årets skyddsombud av Byggnads Stockholm-Gotland och bär fortfarande den gröna skyddsombudshjälmen i stället för tjänstemännens vita. Ohla Sverige har inga egna yrkesarbetare, utan alla yrkesarbetare jobbar åt entreprenörer. Nu försöker han övertyga dem som inte har skyddsombud att de ska skaffa. Flera nya är på gång som anläggaren Kevin Söderberg som efter samtal med Royne funderar på saken.
Elektrikern Claes Backman är en annan som hyser stor respekt för sin noggranne kollega.
– Innan han kom fick vi höra ”Nu kommer Royne. Han är hård”. Man förstod att här gällde det att skärpa sig med skyddet.
Projekt Gullmarsplan, en del av nya tunnelbanan, ska fortsätta till 2025. Det innefattar sprängning och anläggning av tunnlar och en helt ny plattform som ska tillhöra station Gullmarsplan, 70 meter ner i berget. För närvarande pågår betongarbeten.
OHLA Sverige har förutom denna etapp bland annat också en etapp att spränga vidare och göra anläggningsarbeten vid Slakthusområdet och Sockenplan på blå linjen. Företaget har även etapp Kungsträdgården, samt Stationer Bygg som omfattar byggandet av sju stationer längs blå linje söderut.
Claes största farhågor på plats är risken för kabelskador, som kan ge blixtljus, och att man kan få ström i sig.
– Det har blivit mycket mer ordning och reda sedan Royne kom. Han är här framför allt, ute bland oss och har överblick över bygget. Han kan det här och är rakt på sak, säger Claes.
Kristian Esso, arbetsledare på OHLA, och elektrikern Claes Backman på väg genom tunnlarna vid Gullmarsplan. Ovan schaktet täckt med väv.
Ett vakande öga
Royne är inte ensam som arbetsmiljökoordinator. Andra nyckelpersoner är arbetsmiljöchefen Lars Hellström och Helena Söderberg, projektchef och Bas U. Båda har erfarenhet av komplicerade infrastrukturprojekt och vet hur lätt en grej kan hända ute på bygget medan de själva sitter fast i möten och papper. De ville ha någon med mycket erfarenhet som kan cirkulera på bygget.
– Det kan väl vara lätt att se vissa saker, som om någon klättrar på en stege eller om en ställning saknar sparkskydd, men att se alla de här viktiga sakerna som innebär en risk är inte så lätt, säger Helena Söderberg.
I en rapportering där ofta dödsolyckor står i fokus får man inte heller glömma de byggjobbare som skadas, anser hon.
– Man kan kapa av sig fingrar eller få injekteringsbruk i ögonen. Det är inte dödligt men det kan ge ett otroligt handikapp. Vi ska göra allt vi kan för att få så bra arbetsförhållanden som möjligt. Då jag började i tunnlar för 25 år sedan hade man bara en pannlampa, ingen belysning. I dag är det jättefin belysning, så bra det bara går.
Royne konstaterar att han får de resurser han behöver och har ”cheferna med sig”.
– Jag brukar vara den jobbiga jäveln med grön hjälm men här är det fan så mycket bättre än på andra håll.