Höjdaren Icon – ny uppstickare i Växjö

Insprängt mellan Växjö Lakers hemmais och superettanlaget Östers nylagda hybridgräsmatta stiger de mäktiga tornen upp, 67 meter över marken. Icon ska innehålla 260 bostäder, kontor och skola.

Det är en symbol, ett riktmärke, och ett i raden av utstickande hus som under senaste åren rests eller som kommer att resas i den småländska staden. Växjö står inte still.

Det kan man inte heller säga om David och Tobiel Teodor, bröderna som ursprungligen kommer från den transsylvanska staden Brasov i Rumänien och som jobbar för företaget Fasadglas. De är just i färd med att ställa sig i skyliftens korg som ska ta dem 50 meter upp i luften.

Uppdraget: montera ytterligare ett tjog plåtar på det speciella skärmtaket ovanför inbuktningen, ”kepsen”, som binder samman de båda tornen.

– Rädd? Nej, ska man jobba med det här så kan man inte vara rädd, säger David och garvar. Och det blåser knappt någonting eftersom tornen skapar ett vindskydd. Det är bara lite kallt ibland.

– Det är inte så högt, fyller brorsan Tobiel i och tittar upp.

Det är jobbigt för axlarna och nacken.

Att just bröderna fått uppdraget tror de har att göra med att de är bra på att läsa ritningar. Och det behövs. Fasaden skiftar i färger, fönstren har placerats ut osystematiskt och dess storlekar varierar, allt efter ansvarige arkitekten Magnus Månssons huvud.

– Det krävs mycket tanke när man jobbar här och det är så kul att utvecklas. Det spelar ingen roll var jag jobbar, jag vill lära mig, lära mig, lära mig, säger David.

Väl uppe sätter bröderna upp plåtmosaiken ovanför sina huvuden, skiva efter skiva, i obekväma positioner.

– Det är jobbigt för axlarna och nacken eftersom man hela tiden jobbar med händerna uppåt, säger David.

Nedanför korgen ser företaget till att spärra av ifall en plåt mot förmodan skulle falla ner. Avspärrningarna kan i sin tur påverka kollegor från andra firmor nere på marken som måste hitta på andra arbetsuppgifter.

För det är varken höjden, storleken eller en arkitekts sprakande tankevärld som är den stora utmaningen här. Utan:
– Logistiken, säger Kent Kristensen, platschef och delägare på Dynacon, ett lokalt företag med före detta NCC-medarbetare som växt sig stort sedan starten för åtta år sedan.

– Bara grundläggningen krävde 5 000 kubikmeter betong och 500 ton armering. Vi har haft 700 betongbilar här och fyra långtradare om dagen i ett halvårs tid. Det är inte det byggtekniska som är det stora, utan det är att få kugghjulen att gå ihop, säger han.

Dynacon är totalentreprenörer och har övergripande ansvar för att arbetet ska flyta på. Det kan gälla detaljer så som att sprida lunchtiderna, att alla inte åker hiss samtidigt och ha tydliga schemaläggningar för leveranser.

Tajta samarbeten mellan företagen som vunnit kontrakt har varit av stor vikt. Liksom att få arbetsmiljön att fungera. I inledningen av projektet var det inte helt lätt, berättar David Jakobsson, betongarbetare och skyddsombud på Dynacon:

– Alla företag har haft egna skyddsombud och i uppstartsskedet var det ganska jobbigt med mycket utländsk arbetskraft. Att gå skyddsrond med någon som bara talar polska eller engelska är svårt, framför allt med alla facktermer.

Många har fått lära sig under tidens gång och Byggnads har också varit här för att hjälpa till. Men relativt snabbt tog alla till sig informationen och enligt David Jakobsson har inga allvarliga olyckor inträffat under själva byggnationen.

David Jakobsson pekar på mängden arbetare som den främsta utmaningen.
– Det är folk precis överallt. Jag har varit med och byggt tunnelbana i Stockholm men det här är det största jag varit med om. Ju mer som blir klart desto mindre plats finns det kvar att ställa grejer på. Det är som en labyrint där inne.

I foajén arbetar snickarna Göran Elmdahl och Marcus Karlsson på Dynacon med att färdigställa takpanelen i det som ska bli husets lobby.
– Jag har hållit på så länge men aldrig varit på något så stort. Allt är så mycket, säger Göran.

– Jag är bara lärling så jag har inte så mycket att referera till men att samsas med 100–150 personer är en utmaning, framför allt när man ska göra jobb på samma ställe, det blir krock. Men då får man hitta på något annat, säger Marcus.

De sätter ihop ett imponerande pussel med 1 100 avlånga träbitar som löper jämnt över jättefoajéns tak.

– Egentligen brukar vi jobba på service-sidan, inte jättemycket produktion. Men det här har varit kul, lite pyssel att få till de raka linjerna bara. Vi har hållit på nonstop i tre veckors tid, jag är nöjd, säger Göran och tittar upp mot träraderna.

Huset, med sina dryga 35 000 kvadratmeter, är till stora delar klart även om en hel del småjobb fortfarande återstår. Växjö Fria Gymnasium har redan flyttat in i ena delen och inom kort ska flyttgubbar komma med möblerna till lägenheterna. Samtidigt skissas det på nästa steg i utvecklingen av Arenastaden, bland annat ett projekt med ytterligare 300 lägenheter fem minuters bilresa från Växjö station.

Jag skulle aldrig bo här själv

Flera av de byggarbetare som vi talar med känner stolthet över att ha byggt Växjös nya landmärke.
– Man hör olika kommentarer, om att det är snyggt eller inte snyggt. Jag tycker det är häftigt med ”kepsen” femton våningar upp och det ser läckert ut när solen ligger på och fasaden skimrar, säger Göran Elmdahl.

Men flera vi talar med har samtidigt svårt att tänka sig att bli en del av Icon.
– Det är roligt att ha varit en del av projektet men jag skulle aldrig bo här själv, det känns som det ligger i ett industriområde. Men sen bor jag ju också på landet, säger David Jakobsson och skrattar.

Att folk tycker olika visar försäljningsstatistiken. Nästan alla av de 260 bostäderna har gått åt. Kanske är det närheten till sporten som lockar, för andra har säkerligen den höga servicenivån som kommer erbjudas de boende blivit avgörande. ”All inclusive” med roomservice, spa, gym, möjlighet att lämna in kläder för tvätt och en lobby som står till tjänst är några av uppsidorna. Och förstås: en enastående utsikt.