Hockeykung på bygget igen

Solen lyser på den lilla parkeringen vid den välskötta golfbanan alldeles intill vattnet. En grupp pensionärer drar sina golfvagnar mot en utslagsplats under glatt småprat. Östersjön glittrar i bakgrunden.

En kortväxt, vältränad man i mörka snickarkläder och träningsskor kommer ut från det låga klubbhuset. Han höjer handen i en hälsning.

– Det är ju inte världens sexigaste arbetsplats därinne, säger han med ett ursäktande skratt och pekar mot huset.

”Har mest fuskreparerat tidigare”

Det är ingen tvekan om att mannen i snickarkläderna är hockeylegendaren Mats Näslund. Han har fått några grå hårstrån och kanske någon extra rynka, men i övrigt är ansiktet nästan identiskt med det vi sett på tv under många år. Det är samme man som har vunnit Stanley cup, VM och OS. Vi följer honom in i huset där det ligger virke, en skruvdragare, isolering och en kap- och gersåg. Det dammar ordentligt.

– Vi bygger om omklädningsrummen. Det behövs eftersom de mest fuskreparerat tidigare. Här ska det bli bastu och jag håller på att regla upp väggen, säger Mats och pekar in i ett rum.

Sedan går han fram till väggen och drar fast en regel med skruvdragaren. Han mäter ut avståndet med tumstocken och kapar till nästa regel. Precis som på hockeyrinken går det snabbt. Han erkänner att han är en tävlingsmänniska även på bygget.

– Så är det. Jag jobbar hellre på ordentligt på jobbet så att jag slipper springa på gymmet på kvällarna. Jag kör rätt hårt. Ibland får Philip jaga på.

Kollegan: ”Mats vill framåt hela tiden”

Philip heter Gunn i efternamn, är 26 år och kollegan som oftast jobbar tillsammans med Mats. Philip håller med om att hockeylegendaren verkligen inte slöar på jobbet.

– Mats vill framåt hela tiden. Han bara kör på. Jag brukar hålla ordning på brädorna så att han inte ramlar. När chefen frågar hur långt vi har kvar av ett moment svarar Mats ofta ”till lunch” när jag skulle ha sagt ”till i kväll”. Sedan blir det att skynda sig. Men vi har väldigt kul tillsammans, säger Philip.

När Mats Näslund var i Philips ålder spelade han i NHL. Men att kunna leva på hockeyn var inget man kunde drömma om som ung grabb i Timrå på 70-talet. Därför valde Mats att bli snickare, trots att han redan som 16-åring börjat spela i Elitserien för Timrås A-lag.

– Min pappa och mina farbröder är smeder. Pappa och hans bror hade smidesfirma tillsammans. Vi är hantverkare i familjen, mer praktiskt lagda än teoretiska, så det föll sig ganska naturligt att jag blev snickare.

Började med sommarjobb på bygget

Mats lyckades kombinera byggutbildningen med hockeyn och minns särskilt hur han tillsammans med klasskompisarna byggde hus från grunden under det andra skolåret.

– Vi byggde dem tillsammans med betongare, elektriker och så vidare. Husen såldes sedan. Det var på riktigt, så att säga.

Precis som många andra i byggbranschen inledde Mats karriären med sommarjobb, som hans pappa fixade via kontakter på BPA (senare uppköpt av Peab). Efter det jobbade han heltid.

– Vi jobbade ju från sju till fyra och sedan tränade vi efter det. Och så spelade vi matcher två gånger i veckan. Det fanns ingen som trodde att man skulle kunna leva på hockeyn då.

Det hektiska dubbeljobbandet minskade något när Mats värvades till Brynäs ett par år senare.

– I Brynäs fick vi gå ner lite i arbetstid. Man jobbade väl kanske 25-30 timmar i veckan. Då började det bli lite halvprofessionellt i Sverige.

”Jag jobbar hellre på ordentligt på jobbet så att jag slipper springa på gymmet på kvällarna. Jag kör rätt hårt”, säger Mats Näslund. Foto: André De Loisted

Det internationella genombrottet kom sedan snabbt för Mats Näslund. Som 19-åring blev han uttagen till VM i Moskva, där Sverige tog brons. Mats skulle egentligen ha gjort lumpen och fick ledigt först efter att förbundskapten Tommy Sandlin förhandlat direkt med det svenska försvaret.

Värnplikt och vanligt yrkesarbete var definitivt över efter ett lyckat OS i Lake Placid, då det bar av till Montreal och NHL. Mats blev en världsstjärna i hockeymetropolen Montreal och stor hjälte när laget vann Stanley cup 1986.

– När det går bra, då är det fantastiskt att spela i Montreal. Men det är en tuff stad. Det är väldigt många som inte har pallat med trycket och flyttat.

Var du påpassad?

– Nja… Men det är klart, alla visste när man var och klippte sig, när man gick på banken och när man var ute på byn men det var inget störande. När folk kom fram och snackade var det alltid positivt.

I Sverige är det lugnare. Mats hälsar på några golfare som han känner, går in genom den inplastade dörren och tillbaka till gersågen och virket, som blivit en del av hans vardag.

”Hade en utväg tack vare snickeriet”

Hans liv i skånska Höllviken har sett ut så här i 17 år nu. Efter att han vänt hem från proffslivet 1991 blev det spel i Malmö, med SM-guld och därefter en roll som juniortränare. Sedan lämnade han hockey-arenorna för gott. Nu handlar det om byggjobb, förskolehämtning av barnbarn, en och annan golfrunda och hemmafix i villan. Ett liv som Mats verkar vara väldigt nöjd med.

– Jag hade en väg ut ur hockeyn tack vare snickeriet. Jag tror att det är många som hänger kvar i hockeyn som scouter eller som tränare på lägre nivå för att de inte har någon annan utväg.

Var du mätt på hockeyn?

– Jag tyckte inte att det var så jävla kul, egentligen, att träna juniorlag. När min kompis Thomas Ahlgren, som är chef på företaget Tavab, frågade om jag ville börja jobba åt honom så tog jag chansen.

Plötsligt ringer Mats telefon och han inleder en livlig diskussion med en kollega. ”Han börjar bli nervös muraren … han ska ju putsa på gipsskivorna på väggarna innan måndag … ”

Mats lägger på luren och suckar.

– Det är ju ofta så. Målaren ska komma på måndag. Då räcker det ju med att elektrikern har satt sina grejer. Sen att murarna ska putsa och att jag ska gipsa, det räknas inte! säger han med ett skratt, men tillägger snabbt:

– Det ordnar sig.

Vad gillar du i arbetet?

– Att det är så varierande. Vi är ett litet företag och vi kan ju måla ibland eller gräva en brunn eller vad som helst. Att gå och gipsa badrum på ett storbygge är inte min stil. Här handlar det om att hitta lösningar på nya problem. Det är sällan samma sak som man ställs inför, säger han.

För en utomstående låter det som en stor kontrast mellan att vara firad hockeystjärna i Montreal och snickare på ett litet företag i Skåne. Mats Näslund håller inte med.

– Det är inte så stor skillnad. Jag har ju hela tiden levt ett ganska lugnt och fridfullt och enkelt liv. Det var inte glamouröst bara för att jag spelade hockey. Det viktiga för mig är att ha familjen runt mig, då trivs jag bra.

Mats ser istället flera likheter mellan hockeyn och bygget. I båda fallen är det viktigt att man jobbar tillsammans, anser han.

– Man måste ta hänsyn till andra hantverkare och förstå dem också, precis som medspelarna på isen. Sedan krävs det ju kreativitet inom båda yrkena. Som elitidrottsman hittar man lösningar, passningsvägar och sådana saker. Det är samma sak för snickaren.

Snack om ”Foppas” utbrott

Intervjun går mot sitt slut och vi börjar snacka hockeyminnen. Mats berättar om gamla lagkompisar, Peter Forsbergs utbrott efter SM-finalen 1994 och om stämningen i Malmös omklädningsrum. Själv börjar jag tänka på Mats berömda mål på övertid i NHL-slutspelet mot Boston.

Han tog fart på högerkanten, åkte utmed den förlängda mållinjen och vispade in pucken med en oväntad backhand. I dag, 30 år senare, står han i en källare i södra Skåne och kapar virke med en gersåg så att sågspånet yr. Den gemensamma nämnaren: Det går fort, riktigt fort.