Hatten av för domkyrkan: ”Alla sa: Det kommer aldrig att gå!”
Domkyrkan i Lund genomgår renoveringar och delar av tornen har lyfts ner. En riskabel och oprövad metod. Men det är inte det enda som sticker ut – överraskningar finns det gott om.
Alla sa ’det kommer aldrig att gå!’”, berättar smeden Johan Tilly om när förslaget om att lyfta ner topparna från kyrkans torn las fram.
Han inspekterar den blästrade stålkonstruktionen som nu ser som ny ut. För att lyfta ner torntaken visade sig visst gå.
När domkyrkans två torn lyftes av stod mängder av åskådare, hela skolklasser, nedanför och applåderade. Mycket hade kunnat gå fel, tillvägagångssättet var nästintill unikt. Men en detaljerad riskanalys hade gjorts och hela projektet hade både hängslen och livrem, förklarar Sven Nilsson, Bas P på huvudentreprenören Thage.
– Min farhåga var att kanske glasrutorna skulle lossna. Sen fanns det hårnålar som på något sätt höll fast blyet. Några dagar innan lyftet såg vi att några hade lossnat, säger han.
Sedan kyrkan byggdes på 1100-talet har den gjorts om ett antal gånger. Senast var på 1880-talet då tornen fick en spetsig form. När det var dags för renovering av tornen var det också torntaken som var i sämst skick. Konstruktionen hade börjat rosta och träet hade sett bättre dagar.
– De var uttömda redan 1970! utbrister Johan Tilly som har jobbat med Domkyrkan i olika projekt under ett decennium.
Stålkonstruktionerna har han nu rensat från rost och färg, sönderrostade delar och nitar har bytts ut. Hans nästa jobb blir att åka upp på toppen och montera bultgrupper i tornet.
Kyrkans blytak ska även bytas ut mot ett rostfritt, förtennat stålplåt. Ett miljövänligare alternativ. Att utseendet inte förändras är viktigt. Men det är fler saker som är speciellt när man arbetar med en k-märkt domkyrka.
När kyrkklockan slår för gudstjänst måste all störande byggverksamhet stoppa. Dessutom måste alla fynd, minsta lilla klotter som hittas, dokumenteras och sparas.
Uppe på murkrönet i det norra tornet står murarna och bilar under ett tillfälligt plasttak. Här demonteras de delar av tornet som har vittrat sönder. I det södra tornet är murningen klar.
– Bultgrupperna ska bytas, men de gamla hade troligtvis klarat lasterna. Sen när bultgrupperna är tillbaka på plats så gjuter vi in allt, säger Sven och visar på murkonstruktionen.
Allt material som kan återanvänds. De gamla järnbitarna som håller stenarna på plats har dock gjort sitt och byts mot nya, men med tidsenliga metoder.
Här uppe har det hittats spritflaskor från byggnadsarbetarna på 1800-talet, när det spetsiga torntaket byggdes. På den tiden utfördes arbetet genom att arbetarna svingade sig upp i rep som fästes i en krok på toppen. Det kan ha krävt sin styrketår.
Men här har de även hittat något som ingen har lyckats förklara. Sven Nilsson pekar på en av stenbumlingarna uppe på tornets krön.
– Vi förstår inte hur man fick upp de här utan att bryta ryggen, de väger nog mellan 1 och 1,5 ton och det fanns ingen lyftkran på den tiden, säger han.
Förhoppningsvis blir renoveringen lättare nästa gång, om sisådär hundra år. För att underlätta för framtiden har en meter långa infästningar lämnats kvar inkilade mellan stenblocken.
Denna renovering är planerad att bli klar innan 900-årsjubileet börjar nästa år, och även om allt hittills har gått bra så är resan inte över än. Tornen ska ju upp igen också. ”Det kommer aldrig att gå!”