Skildrar kampen om jobben med utländska arbetare: "Det var upplagt för krig"

KAPITEL 1
En arbetarklass krig med sig själv

Under sensommaren 2008 utkämpades en uppmärksammad strid mellan byggnadsarbetarnas fackföreningar i Köpenhamn och den polska byggfirman Gitek, som då renoverade det som en gång var Kongelige Mønts fabrik på Amager. Gitek vägrade teckna avtal så fackföreningsrörelsen hade dragit igång en fysisk blockad av bygget. Varken material eller arbetskraft skulle komma in. Gitek, å andra sidan, försökte att kringgå blockaden genom att inkvartera sina polska anställda på själva arbetsplatsen samt genom att smuggla in material när blockadvakterna inte var på alerten. Precis som en medeltida armé runt en fientlig borg omringade fackets blockadvakter den gamla byggnaden. Konflikten blev snart både bitter och personlig. Den globala finanskrisen hade just drabbat oss och för byggnadsarbetarna på var sin sida av belägringen handlar konflikten inte om teoretiska begrepp som ”arbetskraftens fria rörlighet” eller ”den danska modellen”, utan om vem som framöver skulle kunna försörja sin familj genom att arbeta som byggnadsarbetare i Danmark.

• • •

Den där gången 2008 var jag en av de byggnadsarbetare som hade ett jobb, men jag visste att lyckan kunde vända, så jag använde en del av min semester till att stå i blockaden utanför ”Mønten”. En av dagarna, en vacker sensommardag, när solen sken på såväl blockadvakter som polacker, stod jag intill en stor träport vid Den Kongelige Mønt på Amager Boulevard. Jag stod blockadvakt framför porten tillsammans med tre kollegor: en lite äldre murare och två yngre murarlärlingar, och det var otroligt långtråkigt. Den stora porten som jag lutade mig mot, var nog ursprungligen tänkt som huvudingång till Den Kongelige Mønt, men till byggarbetsplatsen var det en bakdörr. Huvudingången kunde vi inte se, den var ungefär 100 meter bort och runt ett hörn, på Amagerfælledvej. Det var där som de flesta aktivister stod, och det var också där det var som flest konfrontationer med lastbilschaufförer och polska byggnadsarbetare. Vi hade alltså fått den trista uppgiften att blockera en bakdörr som aldrig användes, eller rättare sagt: som nästan aldrig användes.

• • •

Precis när jag började blunda lite i den gassande solen, låstes porten plötsligt upp och utan förvarning öppnades porten inifrån. Vi fick syn på fyra polacker som kämpade med den knirrande och knarrande träporten tills den stod på vid gavel. Polackerna talade varken engelska eller danska, och vi talade inte polska, så vi kunde inte fråga dem om vad de höll på med, men när en av dem gick förbi oss och ut på vägen, där han började titta bort mot Langebro, så gick det upp för oss vad som höll på att hända. Polackerna hade gjort så att en bil kunde köra in genom porten och på det sättet bryta den fysiska blockaden av byggarbetsplatsen.

De fyra polackerna ställde beslutsamt upp sig framför den öppna porten och det verkade som om de gjorde sig klara att köra bort oss från porten så snart bilen kom. Vi var ganska osäkra och kastade nervösa blickar på varandra. De var lika många som oss, så det skulle inte vara en lätt sak att hålla blockaden om det kom en bil också. Fram till nu hade vi tyckt att vår placering, vid den bakre ingången, var ganska tråkig, nu märkte vi att den också var utsatt. Det var plötsligt väldigt långt bort till de andra vid huvudentrén.

• • •

Som på en given signal började vi närma oss polackerna. Utan att någon hade sagt ett ord hade vi enats om att inte låta dem bryta blockaden utan att sätta hårt mot hårt. Vi rörde dem inte, men blåste upp oss och gick långsamt mot dem, närmare och närmare. På det sättet försökte vi psyka dem att ge upp sina planer. Det var tydligt att polackerna kände sig pressade, den delen av planen funkade i alla fall. Jag gick riktigt nära en av dem, en medelålders man som liknade en familjefar i femtioårsåldern, men blicken i hans ögon visade att han var en familjefar med ryggen mot väggen. När jag kom väldigt tätt på honom tog han fram en hammare från jackan och visade den lite diskret för mig. Vi kunde inte prata om vad den hammaren skulle användas till, men för mig var budskapet glasklart. Han sa: ”Jag är beredd att använda den här!”, och adrenalinet började pumpa i blodet.

Ångest och adrenalin har ju den egenheten att de stänger ner huvudkontoret och ger fjärrkontrollen till de mer primitiva delarna, som ödlehjärnan. Det hände också mig den dagen. Jag gick omedelbart till vår aktivist-läskback och började fylla fickorna med glasflaskor. Inte för att jag var törstig, utan för att jag var rädd. När fickorna var fulla tog jag en flaska i varje hand och vände fronten mot polackerna.

Den äldsta av oss fyra blockadvakter, en gråhårig murare som också satt i styrelsen för vår 3F-fackförening, mötte mig.

– Hey, Jakob, lägg tillbaka flaskorna igen.

Som medlem av styrelsen, och som den äldsta av oss, var han ett slags ledare för vår lilla grupp. Han kände nog ett visst ansvar för att vi följde fackföreningens linje om att det inte skulle urarta till slagsmål, men ångesten och adrenalinet hade mig i ett fast grepp och jag svarade aggressivt:

– Det tänker jag inte. Såg du inte hammaren?

– Ja, men vi ska inte slåss med dem, Jakob, det vet du mycket väl.

– Jag vill inte heller slåss, men om de har vapen så tänker inte jag stå med tomma händer!

Jag verkade inte vara mottaglig för förnuftiga argument och något som förvärrade saken var att det verkade som om de två andra blockadvakterna backade upp mig. Den äldre muraren röstades ner av oss unga vildhjärnor och det var upplagt för krig vid bakdörren till Den Kongelige Mønt den där eftermiddagen sensommaren 2008.

• • •

Så långt gick det inte. Det kom aldrig någon bil, och polackerna stängde snart porten igen. Vi kunde inte prata med dem, så vi fick aldrig veta om det hade varit ett missförstånd eller om de helt enkelt lade ner sina planer, men lyckligtvis blev det aldrig en våldsam konfrontation. Jag har tänkt över den här situationen många gånger under de tio år som gått sedan dess. Jag var då och är fortfarande socialist, och jag tänkte inte på den polska familjefadern med hammaren som min fiende. Jag såg honom som en kollega, som tvingats lämna sin familj för att hitta arbete. Trots det stod vi den dagen mittemot varandra med vapen i händerna! Hur många gånger genom världshistorien har den här historien utspelat sig: vid ingångar till arbetsplatser eller på slagfält? Hur många gånger har arbetare från olika länder, med olika språk, stått mittemot varandra med vapen i händerna, oförmögna att tala med varandra om våra konflikter, vår rädsla, vårt hopp och vår framtid?

Den här boken är mitt försök att bidra till att vi tillsammans kan skriva en ny historia. En historia där vi övervinner de kulturella och språkliga skillnaderna som hindrar oss från att mötas och tillsammans skapa en arbetarrörelse som är lika global som de problem vi kämpar emot.

Jakob Mathiassen (Översättning: Henrik Johansson)

Fotnot: Det finns ännu ingen tidsplan för svensk utgivning