"Ha en superjäklaskithärlig säsong ni bara, verkligen"

Jag börjar med en klassisk varning: Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens. För nu tänkte jag bli riktigt enögd.

Det blir jag ofta när det handlar om mitt favoritlag IK Brage, som jag under många år följt på håll. Dalarnas stolta pärla utmanade topplagen i Allsvenskan och spelade mot Inter i Uefacupen, men har sedan i början av 90-talet mest hängt på fotbollens bakgård. För två år sedan spelade IKB i tredjedivisionen. En plåga.

Förra året hade jag för en gångs skull hopp om något riktigt stort för mitt älskade lag. Men hopp är ofta dåligt. Ordet brukar ofta nämnas i samband med förtvivlan, vilket jag helt glömde bort när jag räknade poäng och möjligheter inför de sista omgångarna i Superettan.

Brage hade ju för en gångs skull chansen att nå Allsvenskan! Vi hade tekniske superyttern Morsey på kanten, målspottaren Kouakou på topp och väggen Rosendal mellan stolparna. Vi hade gjort de snyggaste målen i serien. Vi hade trygge genitränaren Klebèr med ett omställningssystem som fungerade helt lysande.

Vi hade hopp!

Så jag gick in på mitt lokala hak i Stockholm med lätta steg, eftersom det bara behövdes en vinst mot Halmstad för att dörrarna mot Allsvenskan skulle stå vidöppna i slutomgången.

– Brage, är det fotboll? frågade bartendern på släpig stockholmska och zappade skeptiskt mellan kanalerna innan han hittade min match.

”Vänta du bara, nästa år kommer du att visa Brage-matcher varje vecka”, tänkte jag för mig själv och slog mig ner i ett hörn vid en tv.

Två medelålders kvinnor från Skottland (lät det som) satte sig vid bordet bredvid och ville veta mer om svensk fotboll.

Jag skröt om lagkaptenen Robbin Sellins känsliga fötter när han rullade in 1–0.  Jag berättade stolt om bruksklubben från Borlänge som var på väg tillbaka in i finrummet när det stod 2–0 efter dryga 20 minuter.

Men när allt var som trevligast passade jag på att gå på toaletten. Det skulle jag aldrig ha gjort. När jag var tillbaka hade Halmstad dunkat in två mål och kvitterat.

De två kvinnorna förstod inte allvaret i situationen. De pepprade mig med frågor om olika svenska lag. Jag svarade enstavigt och stirrade som förlamad på tv-skärmen tills skotskorna gick.

Som om inte det vore nog gjorde Halmstad 3–2 i sista minuten. Ridå.

Jag lämnade haket med tunga steg och tom blick. Hoppet hade snabbt vänts till förtvivlan och det krävdes nu för många mirakel för en plats i högsta serien.

Men efter stryk i kvalet kom det nytt hopp från oväntat håll.  Östersunds FK, vars tidigare ordförande fuskat till klubben miljonbelopp, stängdes av från Allsvenskan på grund av dålig ekonomi. Brage fick platsen! Jag firade i stillhet med champis och tänkte på kommande möten med Sveriges storklubbar.

Dagen före julafton kom kallduschen. ÖFK hade trollat fram en massa millar och övertygat höjdarna om att de nog inte skulle gå i konkurs i alla fall. Brage slungades tillbaka ner i Superettan. Vi grönvita tackade för den julklappen med en klump av obehag i magen, precis när alla behövde inspiration till julklappsrim och en dos gott humör för att stå ut med släkt och stabbigt julkäk.

Så nu laddar ÖFK och de andra för en säsong i högsta serien och jag är så otroligt avundsjuk. Här fick man känna den ljuva, smultrondoftande känslan av att heja på ett av Sveriges bästa lag, i en välbevakad serie med moderna arenor och hopp om Europa.

Bara för att sedan brutalt bli tillbakaslängd i den grådaskiga Superettan med lokaltidningsbevakning och osexiga småklubbar som Frej och Norrby.

Jag skulle aldrig ha hoppats. Det gjorde så ont efteråt.

Men så är det ju inte för er, ni lyckliga människor med hjärtan som bultar för storklubbar.

Njut ni av Allsvenskan bara. Tänk inte på oss stackars Brage-fans. Ha en helt fantastisk, toppenhärlig säsong. Kramis.