Från nakenchock till tuttstopp – så försvann porrkalendrarna från bygget

Anna Lundström har arbetat som ställningsbyggare sedan 1995 och inom manliga yrken sedan 1989. Hon minns nakenkalendrarna mycket väl:

– Jadå! Jag har varit med länge så jag har sett en del, i dubbel bemärkelse, skrattar hon.

Anna Lundström var med när Byggnads kvinnliga nätverk Näta startade 2001. Då var porren vardag: kalendrar och affischer från FIB Aktuellt på väggarna, porrtidningar i lunchrummen. Tidningen Lektyr låg på toaletten ”med hopklistrade sidor”, berättar hon.

– Det var väl lite frizon för gubbarna, kan jag tänka mig. Det störde mig aldrig, det enda jag sa var att jag inte vill ha den grövsta porren där jag sitter och äter.

Fenomenet med kalenderflickor uppstod i 1940-talets USA. Bettie Page och Marilyn Monroe var några av den tidens sexsymboler och till Sverige kom de med herrtidningar som Piff, vars första nummer gavs ut 1954. Mittuppslagen var avsedda att sättas på väggen.

Med porrvågen på 60- och 70-talet blev bilderna allt grövre och prydde verkstäder, vaktmästerier och byggen. Leverantörer producerade nakenkalendrar med sina företagsnamn och gav till kunderna.

1979 kom en första lag om jämställdhet och på 90-talet blev frågan alltmer aktuell. Som första stora byggbolag införde NCC förbud mot porrbilder på sina arbetsplatser 2002. Nakenkalendrar, utvik och klotter skulle bort som ett led i en värderingsförändring. Ylva Lagesson var med, då biträdande arbetsledare inom anläggning.

– Vi var några nyanställda, bara unga kvinnor, som hade börjat ungefär samtidigt. Vi saknade mångfald i byggbranschen och tittade primärt på könsfördelningen, säger Ylva Lagesson.

1998 startade de det kvinnliga nätverket Stella på NCC och porren blev en konkret fråga att ta tag i.

– Då var det helt normalt, både på kontor och i manskapsbodar. Först reflekterade vi inte över det. Men så började vi diskutera, ”är det verkligen okej, vad betyder det egentligen?”.

Arbetet ledde till diskussioner, intern policy och slutligen förbud. När Byggnadsarbetaren följde upp NCC:s ambitioner en månad efter förbudet 2002 fann man fortfarande grova porrbilder på tre av fyra arbetsplatser. I en enkät svarade hälften av tidningens läsare att man ville ha kvar bilderna.

Hur gick det till att få bort det, rent konkret?

– Vi gick ut och plockade ner kalendrar och bilder, säger Ylva Lagesson. Jag minns inte att det var något motstånd. Alla förstod snart att det var absurt med sådant i miljöer där alla vistas.

NCC började också tala med sina leverantörer och efter några år slutade kalendrarna produceras.

– Nakna tjejer på arbetstid skapar inget värde. Det boostar machokulturen som gör att vi får svårt att attrahera kompetens. Jag tror att vi gjorde skillnad då och det har hänt mycket på 20 år, säger Ylva Lagesson som idag arbetar med utveckling och it på NCC.

På de gamla bruken kan jag hitta porrtidningar bakom toaletten. Det är lite nostalgiskt för dem på något vis.

Anna Lundström beskriver sig som ”härdad och slängd i käften”. Samtidigt är hon tydlig med att hon inte saknar hur det var förr.

– Det är trevligare nu. Och även om just jag inte stördes så kunde det störa andra. En 16-årig kille som kommer in som lärling i den miljön är inte så kaxig. Man måste våga säga ifrån för andras skull.

Det har hon gjort vid några tillfällen, men inom Näta har nakenbilderna aldrig varit en fråga.

– De diskussionerna har nästan varit obefintliga. De som har haft problem har sagt till själva.

Som ställningsbyggare är Anna Lundström runt på många arbetsplatser i landet, allt från villabyggen till nybyggnationer och stora industrier. Idag ser hon aldrig nakenkalendrar i bodarna. Men visst förekommer det fortfarande porr på arbetsplatserna.

– Mycket har flyttat till mobilen, men på de gamla bruken kan jag hitta porrtidningar bakom toaletten. Det är lite nostalgiskt för dem på något vis. De vägrar släppa det, säger Anna Lundström.

När tidningen når henne kör hon material i traversen på ett energiverk i Borlänge. Hon arbetar på JUF Byggnadsställningar där hon är ensam kvinnlig ställningsbyggare. Men attityderna har förändrats, tycker hon.

– Du blir inte lika uttittad som kvinna idag. När jag var sanerare 1990 var jag på ett ställe som tillverkade toalettstolar. Jag gick genom matsalen med overallen vid midjan och en söndersliten t-shirt på mig. Halva salen reste sig och glodde medan mina kollegor satt och asgarvade.

Bilderna på väggarna försvinner men mentaliteten finns kvar

Charlie Klang är genusvetare och kommunikatör för Byggnads projekt En byggbransch för alla. Han konstaterar att porren har försvunnit i takt med att branschen hänger med samhällsutvecklingen.

– När jag slutade som snickare för fyra år sedan var porrbilder inget som fick förekomma. Men även om bilderna är borta finns det en acceptans för att prata objektifierande om kvinnor och en nedsättande syn om att kvinnor är mindre benägna att utföra samma jobb som män.

Ett trettiotal företag medverkar i projektet och erbjuds handledning att arbeta med problematiken.

– Även i ledning och administration finns en sexualiserande jargong. Bilderna på väggarna försvinner, men mentaliteten finns kvar och tillgängligheten har aldrig varit större.

Hur ska man då arbeta framgångsrikt med likabehandling? Samtal och diskussioner, är svaret.

– Vi besöker företag och pratar om diskrimineringslagen, normer och språkbruk och upplyser om vilka konsekvenser en nedsättande jargong har, säger Charlie Klang.

Samtidigt är byggnadsarbetare starkt beroende av laget och av att allt flyter socialt. Som enskild kan det vara svårt att förändra. Projektet försöker därför särskilt bearbeta personer i chefsposition.

– När jag sa ifrån som snickare fick jag bära gipsskivor hela dan, säger Charlie Klang. För att behålla din plats i gruppen ska du inte göra för mycket motstånd. Så det räcker inte att lägga ansvaret på individen. Det är cheferna som har makt att förändra.

Jag såg tuttbilder i en bod så sent som i år. ”Vad då, det är ju snygga tjejer”, tyckte arbetsledaren.

Träarbetaren Calle Fridén ger en delvis annan bild av utmaningarna och hur det ser ut nu:

– Jag såg tuttbilder i en bod så sent som i år. Jag var på en skyddsrond hos en UE till ett av de stora bolagen. Bilderna fick sitta kvar. ”Vad då, det är ju snygga tjejer”, tyckte arbetsledaren. Man pratar mycket om värdegrund på stora företag, men längre ner i kedjan hittar du inte mycket till jämställdhetsplaner.

Han fortsätter:

– När jag jobbade på ett bygge i våras såg jag vad de polska arbetarna visade varann på mobilerna. De pratar inte svenska, hur ska du ta en värdegrundsdiskussion med dem? På många mindre svenska företag har förändringarna på jämställdhetsområdet inte heller slagit igenom, säger Calle Fridén, som numera jobbar på tankesmedjan Tiden med facklig-politisk påverkan.

NCC arbetar idag kontinuerligt med jämställdhet och etik, berättar Ylva Lagesson.

– Vi har kommit en bra bit jämfört med för 20 år sedan, men man måste jobba med det hela tiden. Vi har workshoppar och diskuterar olika scenarier, exempelvis vad som är okej att skämta om och inte.

Charlie Klang betonar att en förändring inte bara handlar om kvinnorna i branschen.

– Män är nog de största förlorarna på machokulturen i form av arbetsolyckor,
psykisk ohälsa, närhet till barn och vänner … En mer inkluderande byggbransch är win-win för alla.