Flyttade 150 mil för jobb och blev kvar – så byggde de Ringhals

En äldre man rundar en knut på Varbergs järnvägsstation. Stannar upp. Fixerar blicken. Ler. Det är Kjell Persson som kommer för att hämta mig. Jag vill veta hur det gick med hans och andra före detta Vuollerimbors acklimatisering i södra Sverige. I Halland. Det är mer än 50 år sedan vi sågs senast. Här trivs han.

– Utan några som helst problem, säger Kjell med en stämma som visserligen är halländsk, men i botten bär spår av det norrbottniska inlandet.

– Vi kör väl en sväng så du får se dig omkring, säger han och öppnar bildörren.

Det blir mer än en sväng. Kjell Persson kör mot sin gamla arbetsplats, Ringhals kärnkraftverk, där han knogade närmare 30 år som verkstadsarbetare. Det är stora, mäktiga konstruktioner. Höga byggnader. Stängsel. Imponerande som anblicken av Messauredammen i Stora Luleälven.

För Kjell Perssons del inleddes det hela hösten 1970. Han var just klar med körkort och utbildning till verkstadsarbetare. Men det fanns få jobb för honom vid kraftverken längs Luleälvarna och de flesta som planerats var redan uppförda. Själv var han bosatt med föräldrar och syskon i norrbottniska Vuollerim, beläget precis där Lilla och Stora Lule älv möts, styvt två timmar från Bottenviken. Även fadern, som var betongarbetare, behövde nytt jobb. En tidig morgon när vintern var i antågande lämnade far och son egnahemmet i Vuollerim.

– Vi satte oss i bilen och körde 150 mil söderut. Mot Varberg där vi fått anställning för att vara med och bygga kärnkraftverket Ringhals. Innan veckan var slut var vi på jobbet.

Bostad fick far och son i en barack vid arbetsplatsen. Det var första mötet med den halländska vintern för Kjell Persson. Han hade enbart upplevt kalla norrländska snövintrar. Men halländskt regn och blåst bekom honom inte. Det var spännande att som 18-åring byta bostadsort!

– Ett par månader senare kom brorsan hit. Han flyttade också in i baracken. När det blev sommar kom mamma och min lillasyster. Syrran hade gått klart skolan i Vuollerim.

Nu var hela familjen Persson samlad. För syskonens del började den ambulerande tillvaron redan 1959. Den gången gick flytten från Ångermanland upp till Norrbotten.

– När jag var liten bodde vi i Kilforseni närheten av Näsåker. Vid flytten till Vuollerim tog pappa med egnahemmet och reste det sedan på Vattenfalls bostadsområde. Huset såldes sedan när familjen flyttade till Varberg. Föräldrarna ordnade senare en egen lägenhet medan jag och brorsan hyrde bostad åt oss själva, säger den förre verkstadsarbetaren med ett litet leende på läpparna.

Visst var det en bit att flytta, från norra till södra Sverige. Men för mor i familjen var det en barnlek. Hon hade gjort en rejäl flytt tidigare i livet. Den gången hon och föräldrarna lämnade hemmet i Minnesota, USA, för att ta ett fartyg över Atlanten.

– Ja, hon var född där borta. Mina morföräldrar hade emigrerat till Amerika men trivdes aldrig riktigt bra. Så efter omkring 25 år vände de hem igen.

Kjell Persson kör vidare. Han vill visa var och hur han bor. Men först en sväng till hamnen i Bua, ett par mil norr om Varberg. Kjell ser faktiskt lite mallig ut när han stående på kajen viftar med ena armen, som vill han säga ”du ser ju själv, det finns de som har det bra”. I bakgrunden, tvärs över viken, tornar hans gamla arbetsplats upp sig i fonden.

Plats i bilen igen. Förbi någon kyrka. In på småvägar. Mot Väröbacka. Och så öppnar sig en glänta i ett skogsparti. Vi har kommit fram till Kjell Perssons egenhändigt uppförda villa. Kaffet sätts igång.

Vid flytten till Vuollerim tog pappa med egnahemmet och reste det sedan på Vattenfalls bostadsområde. Huset såldes sedan när familjen flyttade till Varberg.

Stämningen är välkomnande. Precis som Kjell tyckte det var den gången han bosatte sig i Halland. Han upplevde hallänningarna som trivsamma och lika välkomnande som befolkningen i Vuollerim var när han flyttade till den orten, på slutet av 50-talet.

Både Kjell Persson, resten av familjen och alla andra Vattenfallare togs emot med öppna armar av hallänningarna. Därför var det inte heller konstigt att han, när tiden var mogen, gifte sig med en ung kvinna från trakten. Tillsammans fick de tre barn, varav en dotter med sambo håller på att bygga nytt i närheten av Kjell Perssons villa. Numera lever han ensam sedan hustrun gick bort för två år sedan.

– 97 kvadratmeter har jag här. Det är betydligt mer än vi hade i Vuollerim, där vi var sex personer, säger han och stannar upp en stund vid tanken på de skilda omständigheterna.

Sedan är det dags för en snabb visning av hans hemstad. Vi ser både nya stadsdelar och själva stadskärnan från 1600-talet. Kjell Persson pekar på olika fastigheter och påpekar att där bor den och den från Vuollerim. Och så kommer då platsen vi norrlänningar bara hört talas om genom historieböckerna. Varbergs fästning!

En kolossal och vacker stenbyggnad till stor del täckt av tegel. Med rötter i 1200-talet. Uppförd utan maskinhjälp. Detta får både Ringhals och Messaure, ja, till och med Suorvadammen, att verka lite mjäkiga.

Efter 29 år på Ringhals drev Kjell grönsaksodling på hustruns hemgård under några år innan industriarbetet åter kallade på honom. Nu för tiden nöjer han sig med att vara pensionär.

– Det är bra att bo här nere. Nära till storstäder och nära till kontinenten.

Även om utlandet har viss dragningskraft är det ändå norröver han oftast tar sig när han vill vara ledig. Framöver lär det bli fler resor till Vuollerim, både för honom, de vuxna barnen och barnbarnen. I höstas köpte han nämligen tillbaka egnahemmet han bodde i som ung.

– Det var dottern som såg en annons. Samma dag som jag fyllde 70 år köpte jag kåken! Barnen är glada. Och jag också!

Men vad drev honom till att investera i huset? Är det navelsträngen som inte är riktigt avklippt? Nostalgi? Vad?

– Du vet, barnen har ju ingen kontakt med Vuollerim. Jag vill väl att de ska få veta hur det är, där jag och mina syskon vuxit upp.

Från älv till älv – till Halland

De hundratals norrbottningar som lämnade susande tallskog och brusande älv för att möta frodig bokskog och stormpiskat hav förde med sig decennier av kunskap om kraftverksbyggande.

Redan för mer än hundra år sedan skapades Statens Vattenfallsverk. Namnet sa omedelbart vad verksamheten skulle bestå i. Uppförande av kraftverk vid strömmande vattendrag. Från Vattenfalls första norrländska kraftstation, i Porjus vid Stora Luleälven, till dagens kärnkraftverk Ringhals är det drygt 110 år och 150 mil.

I Porjus skulle kraftstationen, som kom att kallas Templet i ödemarken, byggas. Det invigdes 1915. Tjugo år senare försökte Sverige och resten av världen resa sig ur lågkonjunktur. För vårt eget land kom utbyggnaden av vattenkraft som en räddande ängel. Många norrlänningar kunde efter olika osäkra anställningar, med inkomster jämförbara med existensminimum, få stadigt arbete inom Vattenfall.

Indalsälven i Medelpad skulle byggas ut. Liksom Ångermanälven och Fjällsjöälven i Ångermanland. I Västerbotten planerades för storskalig utbyggnad av Umeälven. I nästa nordliga landskap hade Luleälven redan börjat byggas ut i Porjus och Harsprånget.

Arbetsledare hämtades från olika ingenjörsutbildningar. För det mer fysiska arbetet var det ortsbefolkningarna som fick möjlighet till en stadig och jämn ekonomi. När sedan ett kraftverksbygge var avslutat fanns en kader av yrkeskunnig personal som kunde följa med till nästa bygge, oavsett om det handlade om utbyggnad i samma älvdal, eller byggplatser i andra älvdalar.

En del arbetare och arbetsledare följde flera älvdalar norrut. Samtidigt fick Norrland en yrkeskunnig befolkning som var villig att röra på sig. Folk reste dit där arbete fanns. Vilket innebar intrång i gammal samisk kultur, såsom renskötsel där uråldriga vandringsvägar kolliderade med framväxten av samhällets behov av elektricitet. Konflikter om detta pågår än i dag i norra Sverige.

Namnen på kraftstationerna minner om den tid när norra Sverige i hög grad var påverkat av den samiska kulturen. Seitevare, Messaure, Vietas, Letsi. Och Porsi vid 1700-talsbyn Vuollerim.

Bostadsfrågan på nya kraftverksbyggen löstes med att Vattenfall byggde upp villor till befälspersoner och särskilda flerfamiljsbostäder för den personalgrupp som kunde kategoriseras som varande ”lägre befäl”. För den kollektivanställda personalen uppfördes enklare baracker med mindre lägenheter och enkla faciliteter.

Men det fanns de kollektivanställda som med eget slit kunde få en bättre bostad. Det var den grupp som bodde i egnahem, bostäder som flyttades från bygge till bygge och kunde rivas eller uppföras på nytt av ägaren med arbetskamraternas hjälp.

Norrland fick en yrkeskunnig befolkning som var villig att röra på sig.

Där fanns också en tredje boendeform på kraftverksbyggen. Ungkarlsbaracker kallades de. Eller UB i de officiella handlingarna. UB följt av en siffra för att markera vilken barack det var fråga om. Där framlevde de ensamstående arbetarna sina liv. Men även familjefäder med sina anhöriga på annan ort bodde i UB. Varje barack hade omkring trettio dubbelrum eller fler, vardera på några få kvadratmeter.

Rummen hade standardmöblering bestående av två enkelsängar vid var sin vägg. Två garderober samt två mindre bokhyllor. Ett bord. Två stolar. Ett fönster. En elradiator. En rumsdörr. Det var det hela. Toaletter, handfat och duschar fanns i var sin ände av UB. Ytterst, vid entrédörren, fanns ett utrymme för arbetsskor, blåkläder, hjälmar och annat som behövdes i arbetet.

Maten åts i matsalen, som inte fanns i alla UB, men väl i många av dem. Den tilllagades av kockor, två kvinnor med var sin privat kammare i anslutning till ett stort kök. Det var vanligt med en äldre rutinerad kocka samt en yngre kvinna, kallad lillkocka, som där hade möjlighet att lära sig yrket direkt från grunden. För att kvinnorna skulle kunna få frid i tillvaron fanns en arbetare som bar titeln kockfar. Han fanns både som stöd för kvinnorna och som ansvarig för ekonomin i mathållningen. Detta belönades med att kockfar hade förmånen av eget rum.

De arbetare som flyttade till Varberg kom närmast från Porsi kraftverksbygge. Kjell Persson, hans föräldrar och syskon var fem personer. Vi har ingen statistik som anger exakt antal personer som lämnade Luleälven till förmån för Varberg, men personer som ingår i flyttgruppen anser att det bör vara flera hundra, kanske fler än 300 vuxna, ungdomar och barn.

Av dem som lämnade Varberg förflyttade sig några vidare till kärnkraftverket Forsmark, sju mil nordost om Uppsala. Andra flyttade tillbaka till norra Norrlands inland. Deras insats för att försörja Sverige med elektricitet var avslutad.

Staffan Westfal