Farsan som chef – hur är det egentligen?

Madelen Toresson har klivit upp klockan fem för att köra den timme det tar att åka från hemmet i Strömsund till plåtslageriet. Många plåtslagare vittnar, precis som Madelen, om att utsikten är ett av jobbets stora plus. Men för henne är det en till sak också.

– Jag har haft andra jobb innan och när det är fin utsikt, krispig och klar luft, då kan jag känna ”tänk de som sitter på kontor”. Och så känner jag mig lyckligt lottad som får träffa min familj varje dag.

Precis vid vägen, mitt emot Östersunds fotbollsklubbs hemarena, ligger Frösö Byggnadsplåtslageri. En avlång, röd verkstad med träpaneler och svart plåttak. Där inne
i fikarummet sätter sig den ena halvan av ”Familjen Plåt”, Esbjörn och Madelen, och tittar på gamla fotografier.

– Minns du… börjar pappa Esbjörn fråga när hans dotter Madelen håller fram en bild på hennes två yngre bröder som utgör den andra halvan av familjen plåt – tvillingarna Jens och Björn Toresson. I ett vinterklätt landskap står de på taket och tittar in i kameran. Det var så allt började, tror Madelen.

– Vi sprang och lekte på hustaket när vi var små. På garagetaket gjorde vi en hoppbacke som vi åkte nedför med snowboard och skidor. Alla kvarterets ungar var där. Vi var där uppe från barnsben, vi var alltid med pappa på taket. Det har varit en naturlig grej.

När barnen var små hade Esbjörn verkstaden i källaren, de var med honom där också. Att alla tre barnen i dag jobbar med samma sak, på samma företag som sin pappa, verkar naturligt. Att bli plåtis var inte lika naturligt för Esbjörn själv.

– Jag gled in på ett bananskal. Det gick inte i arv till mig, min pappa var bonde.

Många yrken inom bygg går just i arv flera generationer bakåt. Så är det alltså inte i den här familjen. Esbjörn har arbetat som plåtslagare sedan 1976 och har på något sätt fört över glädjen och passionen för yrket till sina barn. En passion som kommer att fortsätta även när han lagt plåthammaren på hyllan.

– Jag tror inte att vi har andra planer. Vi får se om jag fortfarande springer på taket när jag är 60 år, men då kan man i stället tillverka alla detaljer i verkstaden, säger Madelen.

– Det är kul att de vill ta över, det är jättekul. Jag kan inte begära så mycket mer. Det är lite märkligt, det är det ultimata. Jag har absolut inte tvingat dem till det här.

De är tillsammans alla arbetsdagens timmar. Ett tag när Madelen och brorsan Björn bodde grannar åt de också middag ihop. I dag är de mer utspridda.

– Det är knappt ett år mellan mig och mina bröder, vi har samma umgängeskrets. De är till och med tillsammans med två av mina kompisar. Det är klart man kan bli trött och det blir diskussioner ibland, men det är normalt när man är med varandra hela dagarna och på kvällarna. Då är det tur att man inte bor tillsammans.

Vad det kan vara som gör att de alla vill jobba med varandra, ger de små ledtrådar om under våra timmar tillsammans. De sätter inte fingret på det själva. Men det syns på dem när de pratar med varandra och när de pratar om jobbet. Madelen kommer att tänka på den gången de lade ett 250 kvadratmeter stort tak tillsammans.

– Jag tycker det var kul när vi var ute på Storholmen, säger Madelen.

Efter det följer en historia om ett jobb under en varm sommar med mycket slit. Storholmen ligger utanför Havsnäs och det var kämpigt redan från början med att få ut allt material till platsen. Först skickade de över verktygen och maskinerna med flotte medan de tog en båt. Väl ute på ön fick de gå nästan tre kilometer till huset. Verktygen och maskinerna fick skjuts av en traktor. Madelen ler när hon berättar och Esbjörn visar bilder från jobbet. Ibland fyller han i med detaljer, som när han skadade sig.

– Vi rev det gamla taket och jag ryckte loss en plåt som for rätt upp i ansiktet.

På väggen bredvid fönstret hänger en tavla med ett jobb som de båda är stolta över. Det är Revsunds kyrktorn med ett koppartak som nästan ser gyllene ut i solens strålar.

– Att jobba i koppar är mjukt, som att jobba i smör. Det är speciellt med koppar för att det är så lätt och fint. Det känns lyxigt för att det är det dyraste materialet. Kyrkor är roliga att göra, det är ett kulturarv och man vet att taket kommer sitta där i hundra år.

På väg ut till verkstaden passerar vi ett par hyllor med uppställda vattkupor. En av dem har Jens gjort, den av plåt med spetsiga toppar. Detaljarbete som detta är inte lika vanligt längre.

– Det är tråkigt för i dag väljer folk det som är billigt, och det är inte lika fint. Det tar sån lång tid att göra delar med fina detaljer, berättar Madelen.

– Förut var materialet dyrt och inte arbetet, nu är det tvärtom. Ser man på gamla plåtslag har de sparat så mycket plåt som möjligt och lappat ihop. Nu kan man slänga det som inte blir bra, fortsätter Esbjörn.

Ute i verkstaden visar Madelen och Esbjörn hur kantviken fungerar. Esbjörn som inte är lika haj på tekniken får hålla i plåten som viks till när Madelen startar maskinen på displayen. En av hans tummar är lite plattare än den andra.

– Det här? Det hände för 12 år sedan. Den här maskinen stannar alltid vid åtta millimeter men en gång gjorde den inte det. Hela tummen plattades till.

Madelen berättar att samma sak hänt henne också, men att hon fick behålla sin fingertopp.

I Östersund finns det många plåtslagare men alla har gott om jobb även om det var lite tufft i våras i samband med coronautbrottet.

– Nu är det hur mycket som helst igen. Stora projekt, mindre villatak. Det finns en efterfrågan hela tiden i branschen, säger Esbjörn.

De ser inte varandra som konkurrenter utan som kollegor. Ibland ringer någon och frågar om ett handtag eller om material. Då hjälper de till.

Nu kanske det verkar som att det bara är familjemedlemmar som jobbar här. Men det finns faktiskt kollegor som inte heter Toresson. För Esbjörn är det viktigt att det inte är några skillnader, inte när det kommer till lön heller. Alla går efter avtalslön.

Så hur är det att ha farsan som chef? Madelen får frågan men hinner inte svara.

– Det funkar bra, man är för snäll, skojar Esbjörn.