Efter 43 år med mobilkranar – nu drar Tyko in stödbenen

Efter mer än fyra decennier i mobilkranshytter runt om i södra Sverige har 67-årige Tyko Nilsson från Hästveda gått i pension. Det nya fria pensionärslivet började som arbetslivet avslutades – på en stol i en kranhytt. Tyko Nilsson blev nämligen inkallad för att ratta lite kran redan under årets första arbetsvecka. En verklighet som han inte har något emot.

– Det var ett på ett ställe i Hässleholm som de behövde lite körning. Jag lyfte lite gips och lite allt möjligt som behövdes till bygget.

Läs också Hantverkare kvarhållen mot sin vilja – inlåst i ett rum

Tyko Nilsson började köra kran när han var 24 år. Ända sedan dess har han klivit upp tidigt på morgonen i 43 år och dragit igång sin mobilkran.

Skillnaden mot när han började sin karriär som mobilkranförare är stor jämför med hur det ser ut i dag. Han berättar att kranarna blivit större och mer tekniskt avancerade.

– Förr var allt inte så exakt. Ett lyft kunde väga fem ton men vågen visade tre ton. Då fick man köra mycket på magkänslan.

Den tekniska utvecklingen har gjort att Tyko Nilsson tycker att det blivit enklare att köra mobilkran.

– I dag är tekniken så fin och hjälper till så mycket att det blivit mycket lättare. Även säkerheten har förbättras mycket. Det gäller bara att hålla koll på att marken håller.

Läs också Kranförarens besvikelse: ”Ackordet drar ifrån” 

Den högsta mobilkranen Tyko Nilsson kört genom åren var 125 meter hög. Den han styrt de senaste tiden når 98 meter upp i luften.

Genom åren har han i princip ”varit överallt” och arbetat i södra delen av landet. Främst i Skåne, Blekinge och Halland. Han har varit med och monterat allt från konstverk till filigranelement vid nybyggnation.

– Jag har nog lyft allt som går och lyfta.

Han tycker att den viktigaste egenskapen för att bli en duktigt mobilkranförare är att man är noggrann och att man tänker sig för innan ett lyft. Men trots det kan olyckor inträffa. För Tyko Nilssons del var det nära en gång.

– Det var på en arbetsplats i Kristianstad. Plattan under stödbenet brast. Kranen gungade till rejält och var nära att tippa omkull. Som tur var hade jag lite erfarenhet så jag klarade av situationen.

Efter ett långt arbetsliv gick han till slut i pension den 28 december förra året. Han säger själv att det nu är slut på ”alla måsten”, men samtidigt vill han trappa av i en lugn takt och räknar med att fortsätta att hoppa in ibland.

– De ville att jag skulle fortsätta köra hela det här året också. Men jag sa att jag vill ta det lite lugnare. Jag var så nära döden 2016. Jag låg i respirator i tio dygn då jag blev sjuk i legionella. Under den tiden fick jag fyra hjärtstillestånd. Därför har jag inte riktigt den ork jag haft tidigare.

Nu kommer han istället satsa ännu mer på sin favoritsysselsättning – att köra rally. Men den hobbyn räcker inte för att kompenserar för alla möten ute på byggarbetsplatser.

– Jag kommer att sakna det sociala, att få träffa folk.