”Där man river hus river man snart också människor”
Den första bostadsinspektören, Kerstin Hesselgren, lyckades ta krafttag mot slummen. Hon hade aldrig accepterat det som sker i våra dagar; att fullt fungerande flerfamiljshus jämnas med marken.” Det skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck i en reflektion.
År 1906 fick Kerstin Hesselgren en nyinrättad tjänst som bostadsinspektris i Stockholm. Bostadssituationen var eländig och kvinnoorganisationerna protesterade mot den. Manliga läkare som fick säga sitt om slummen kunde visa en brist på insikt om misären. De föreslog ljusare gardiner och tapeter och att husmödrarna plockade bort krukväxter från fönstren för att släppa in ljus. De slog också ett slag för konsten att elda rationellt och sköta avträdet på gården bättre.
Kerstin Hesselgrens krav var mer långtgående. Hon påtalade all ohyra, fukt och de många mögelskadorna.
Värdarna dolde inte sitt missnöje med barnfamiljerna i slummen. Därför förekom det att föräldrarna uppgav att de hade färre barn än vad de faktiskt hade.
Under sina besök mötte Hesselgren därför misstänksamhet, särskilt i familjer med många barn: ”Vilket var hennes syfte?”.
Jag kommer att tänka på detta när jag noterar hur fullt fungerande flerfamiljshus jämnas med marken.
I stället för att tänka att hyresgästerna är en resurs, en motor i ekonomin, blev de en belastning och om husen revs skulle problemen vara borta, åtminstone problemen med alltför fattiga hyresgäster.
Stoltheten gapar tom
I min födelse- och uppväxtort, småländska Virserum i Hultsfreds kommun, fick många familjer på 50- och 60-talet möjlighet att flytta in i nybyggda huskroppar med centralvärme och tvättstuga på bottenvåningen. Sedan följde hus där det till och med fanns hiss!
När jag som ung iakttog området Aspelandshem såg jag modernitet och civilisation. Det var något annat än den självdragiga villan som jag bodde i.
När jag återvände i november förra året var allt öde. Inga gardiner eller persienner för fönstren. Inga boende. Det område som en gång signalerade stolthet gapade nu tomt mot mig; de tömda lägenheternas fönster var som blinda ögon. Månaden därpå startade rivningsarbetet.
Aspelandshem är bara ett exempel på hur hus rivs trots att bostadsbristen är, som det brukar heta, skriande.
Det är ingen hemlighet att Hultsfreds kommun och Hultsfreds Bostäder tyckt att Aspelandshem och de boende varit en belastning. Rika kommuner som Täby har dumpat socialbidragstagare till kommuner som Hultsfred. Under de senaste åren har fattiga familjer, asylsökande och tillfälligt bosatta, haft sina hem där. Sådana individer är inte lönsamma. Att Migrationsverket betalar hyran höjer varken individens, bostadsbolagets eller kommunens status.
I stället för att tänka att hyresgästerna är en resurs, en motor i ekonomin, blev de en belastning och om husen revs skulle problemen vara borta, åtminstone problemen med alltför fattiga hyresgäster.
Det tycks råda konsensus i synen att fattigdomen inte bör bekämpas utan ignoreras. Alltså har det inte hörts några protester från oppositionen i det borgerligt styrda Hultsfred om Aspelandshem. Hyresgästföreningen har inte protesterat.
Kedjade fast sig i protest
Där man river hus, river man snart också människor.
En som reagerade var socionomen Stig-Åke Petersson som agerade juridiskt ombud för några asylsökande. En annan var arkitekten Roberto Garnfeldt.
Den senare kedjade i vintras till och med fast sig i stängslet till rivningsområdet. Enmansprotesten vållade viss uppmärksamhet, med inslag i SR och SVT, men ledde naturligtvis inte till någon förändring eller ens fördröjning.
Roberto Garnfeldt hänvisade till det absurda i att utplåna sextio lägenheter. Vilket slöseri!
Jag kontaktar Garnfeldt och frågar vad han tycker i dag.
– Det jag motsatt mig från början är ju att man river över huvud taget i stället för att hitta sätt att nyttja den resurs som tomma lägenheter och lokaler innebär.
– Det är ett stort problem både på nationell och lokal nivå att man inte kan locka tillväxt och människor till platser där det finns fina bostäder och verksamhetslokaler lediga, utan i stället håller på att bygga nytt på ett fåtal orter i landet dit all tillväxt koncentreras.
Bostadsinspektrisen Kerstin Hesselgren tog strid mot fattigdom och trångboddhet. Men något så kontraproduktivt som att riva fungerande bostäder – det fanns inte på hennes agenda.
Text: Jan-Ewert Strömbäck, författare till ”Pionjären Kerstin Hesselgren” (Hjalmarson & Högberg), aktuell med ”Bagaget”, kortprosa/prosalyrik (Widegrens).