Cementsäckar som soffa – här bor byggnadsarbetarna i husen de bygger
I Kambodja, en av Sydostasiens snabbast växande ekonomier, investeras årligen miljardtals dollar i byggsektorn. Det genererar mängder med jobb, men byggjobbarna arbetar under usla villkor med livet som insats. Många bor i husen som de bygger. Inte sällan tillsammans med sina familjer.
Det är lunchrast på ett bygge i de centrala delarna av Kambodjas huvudstad Phnom Penh. 30-åriga Mom Ouk Sean sitter på en enkel säng i undervåningen på ett trevåningshus som hon och sex kollegor håller på att bygga. Hon rör runt med en slev i en gryta på en gasolspis bredvid sängen. Currydoften som sprider sig gör stanken från högar av hushållssopor, som jäser i den fuktiga hettan på bakgården, mindre påtaglig. Moms man och kollega, 31-årige Sin Sor Sophada, slår sig ned på sängen. Liksom tusentals andra byggjobbare bor de i husen som de bygger.
– Vi bor här eftersom vi inte har råd att bo någon annanstans, men det är okej. Det känns nästan som hemma. Vi har både el och rinnande vatten. Ibland får vi mat och gasol av husägaren. På vårt förra bygge fick vi inte ens ut våra löner, säger Mom.
Det säger en del om levnads- och arbetsförhållandena för kambodjanska byggjobbare. Paret har jobbat i byggbranschen i 15 år. Sin kallar sig allt-i-allo-byggare och Mom är hantlangare.
– Efter grundskolan drog vi till Thailand där det fanns gott om byggjobb. Där lärde vi oss yrket genom att praktisera det. Vi återvände till Kambodja för fem år sedan då det hade börjat byggas mycket här, säger Mom.
Byggboom i Kambodja
Kambodja är en av Sydostasiens snabbast växande ekonomier. Det visar sig inte minst genom en byggboom det senaste årtiondet. Skyskrapor har rest sig ur Phnom Penhs gytter av slitna låghus. Många fler håller på att ta form. Under de fem första månaderna 2023 pumpades 2,27 miljarder dollar in i byggsektorn, framför allt av utländska investerare. Det är en ökning med 138 procent jämfört med samma period föregående år. Sektorns genomsnittliga tillväxt förutspås ligga sex procent årligen mellan 2024 och 2027. Uppemot 300 000 av landets 17 miljoner invånare beräknas arbeta i byggindustrin.
– Men det var bättre i Thailand. Lönerna var högre och livet tryggare. Om vi blev sjuka eller skadade oss i arbetet betalade arbetsgivarna för vårdkostnader. De fixade även boende till oss. Vi hade inte samma problem som här, säger Mom.
95 procent av byggjobbarna, däribland Mom och Sin, arbetar i den informella sektorn. Paret kommer från en by i norra Kambodja. De jobbar sju dagar i veckan och är bara lediga några dagar per år.
– Vi har en fyraårig dotter som bor hos sin farmor i vår by. Vi har inte sett henne på nio månader, men vi måste jobba varje dag till huset är klart. I annat fall riskerar vi att inte få betalt, säger Mom.
Minimilönen är på 7,5 dollar (80 kronor) per dag. Paret tjänar mer än så, men är inte nöjda.
– Våra löner borde fördubblas. Jag tjänar 10 dollar per dag och min man 15 dollar. Kvinnor har lägre lön eftersom männen är starkare och har bättre yrkeskunnande, säger Mom.
Vi har en fyraårig dotter … Vi har inte sett henne på nio månader, men vi måste jobba varje dag till huset är klart. I annat fall riskerar vi att inte få betalt.
Skyldiga att fixa boende
När arbetslagstiftningens regler om lika lön kommer på tal rycker alla i bygglaget på axlarna. Reaktionen blir densamma när vi pratar om fackföreningar.
– Det har funnits fackföreningar på några större byggen som jag har arbetat på, men jag har aldrig funderat på att gå med, säger Sin.
Informella arbetare får inte gå med i facket. Däremot har de rätt till adekvat boende. De flesta byggarbetarna kommer från landsbygden och varken kan eller vill slösa sina löner på logikostnader. 2019 dog 64 människor när två ofärdiga byggnader rasade. De flesta offren var byggnadsarbetare och familjemedlemmar som bodde i husen. Därefter blev det förbjudet att bo i ofärdiga byggnader. Arbetsgivarna är nu skyldiga att fixa boende åt sina anställda, något som ingen i arbetslaget känner till.
– Vad jag vet så är det inte olagligt att bo på byggena, men alla arbetsgivare tillåter inte det, säger Sin.
Jobbar utan skyddskläder
Teamet jobbar i sandaler. Ingen bär hjälm eller skyddskläder.
– Vi har skyddsutrustning, men jag använder den bara i höga byggnader. Det här är ett litet bygge och vi är försiktiga. Det minimerar risken för olyckor, säger Sin.
Internationella Arbetsorganisationen, ILO, uppskattar att det sker 1,4 miljoner arbetsplatsolyckor årligen i Kambodja varav 1 070 med dödlig utgång. Byggindustrin anses vara särskilt drabbad. Det saknas dock samlad statistik, i många fall rapporteras aldrig olyckorna. Byggherrar eller deras underleverantörer ger offren, eller deras anhöriga, några hundra dollar som plåster på såren. 2021 dokumenterade landets sociala trygghetsfond, NSSF, 77 byggarbetsplatsolyckor varav sju var dödliga. Men siffrorna kommer enbart från företag som är registrerade hos NSSF, vilket bara vart tionde var det året.
Den stora majoriteten av byggjobbarna är alltså inte registrerade och har därmed inte rätt till statlig pension, fri sjukvård eller kompensation vid arbetsplatsolyckor. Som här, på bygget av trevåningshuset.
– Men om det sker en olycka hoppas vi att husägaren hjälper oss, säger 38-åriga tvåbarnspappan Sok Na, chef på bygget.
Sok Na har ingen skyldighet att registrera sina ”anställda” hos NSSF. Endast företag med fler än åtta anställda har det kravet och måste därmed betala sociala avgifter.
Vanligen ingår byggherrar avtal om byggprojekt med en huvudentreprenör. Denna förmedlar sedan det vidare till en underleverantör som i sin tur överlåter det till andra underleverantörer. Alla tar sin del av kakan innan jobbet hamnar hos sista länken i kedjan, i detta fall Sok Na. Det avspeglar sig i förtjänst och löner. Även Sok Na bor på bygget och besöker bara sin familj en gång om året. Han har stora skulder och har blivit blåst på betalningar för utförda byggen flera gånger.
– Om jag blir blåst blir hela bygglaget utan lön, säger han.
Om det sker en olycka hoppas vi att husägaren hjälper oss.
Jobbar på muntligt kontrakt
Polisanmälningar leder ingenvart. Oseriösa underleverantörer använder falska namn som inte går att spåra.
Landets regering stoltserar med att 99,3 procent av arbetsstyrkan på 10,8 miljoner personer är yrkesaktiv, men endast cirka 1,5 miljoner jobbar i den formella sektorn. De kan bilda och gå med i fackföreningar till skillnad från informella arbetare. Det kambodjanska byggfacket BWTUC (The Building and Wood Workers Trade Union Federation of Cambodia) har endast 12 000 medlemmar. På BWTUC:s kontor i Phnom Penh träffar vi 44-åriga trebarnsmamman Chan Sophon. Sedan tolv år är hon anställd under ett muntligt kontrakt som byggstädare på ett bemanningsföretag.
– Jag gick med i facket för tre år sedan, säger hon.
Enligt lag är det fritt fram att bilda arbetsplatsbaserade fackföreningar om de har minst tio medlemmar. 30 av Chans 400 kollegor är med i facket, men det är inte aktivt. Ledningen känner inte ens till dess existens och Chan är rädd att få sparken om det avslöjas. Men hon hoppas att facket ska växa sig starkt en dag.
Problemen på arbetsplatsen är många. Som att män har högre lön än kvinnor. Chan tjänar endast sju dollar per dag men får ingen ersättning när hon är sjuk. Arbetsgivaren har inte registrerat dem hos NSSF.
”Försöker stoppa facket”
BWTUC:s ordförande Sok Kin säger att en del företag är så mäktiga att de står över lagen. Han går dock inte in på vilka de är.
– Men de flesta arbetsgivare försöker stoppa facket. De säger till arbetarna att ”om ni går med i facket så får facket betala era löner, för vi kommer inte att göra det”, säger han.
Majoriteten av byggjobbare har muntliga korttidskontrakt, ibland endast för en dag. Det gör det svårt, ofta omöjligt, att bilda arbetsplatsbaserade fackföreningar.
– Det är lätt att få kontrakten förlängda, men inte om du är med i facket, säger Sok Kin.
I landet finns ingen arbetsdomstol. Tvister löses genom medling av Arbetsministeriets Skiljedomsråd. Det är till föga hjälp när en underleverantör, som har uppgett falskt namn i ett muntligt kontrakt, försvinner med lönerna. Många har även problem att få kompensation vid arbetsplatsolyckor. En undersökning från 2018 bland 1 010 stycken BWTCU-medlemmar visade att 19 procent hade skadat sig i arbetet. Av dessa hade endast 30 procent fått kompensation. Majoriteten av dem som deltog i undersökningen hade aldrig fått utbildning om arbetsskydd.
– På stora byggen får de vanligen det. Där får de även skyddskläder och annan säkerhetsutrustning, men på mindre byggen får de ofta fixa det själva, säger Sok Kin.
Arbetsplatsinspektionerna är få. De sker nästan enbart på större byggen.
– Inspektörerna kommer vanligen först efter att olyckor har skett, säger Sok Kin.
Det finns många punkter på BWTUC:s agenda, men just nu fokuserar man på just arbetsmiljö och att fler ska täckas av socialförsäkringssystemet. Tillsammans med ILO har man säkerhetskurser för både medlemmar och informella arbetare. På två, tre år har arbetet lett till att 500 medlemmar täcks av NSSF.
– Men det är arbetare på tegelfabriker. När det gäller byggjobbare är det krångligare, säger Sok Kin.
Det är lätt att få kontrakten förlängda, men inte om du är med i facket.
Längtar hem
Utanför trevåningsbygget far arméer av motorcyklar och tuktuk-taxi fram på gator som flankeras av slitna låghus, lyxbyggen, gallerios, matstånd, gatuförsäljare och massagesalonger. I nöjeskvarteren sitter horder av lättklädda tjejer utanför barer som frekventeras av västerländska gubbar med rödsprängda ansikten, utbredda Viagrarodnader. På bygget sliter Mom och Sin vidare. De är trötta på byggindustrin och längtar hem.
– Under covidpandemin fick vi inga jobb. Vi tvingades ta banklån med höga räntor. Nästan allt vi tjänar går till att återbetala lånen. Vi hoppas bli skuldfria om tre år. Då flyttar vi tillbaka till vår dotter i byn och öppnar en butik eller skönhetssalong där, säger Mom.
Bengt Sigvardsson