Våga göra skillnad på jobb och jobb
Kan ni tänka er en 69-åring uppe på ett tak, som dessutom utför ett hårt arbete däruppe åtta timmar per dag? Nej, inte jag heller.
Eller åtminstone vill jag ropa: ”Hörru, kom ned, det är ju för fan en hälsofara att klättra omkring där i din ålder”.
Så verkar man dock inte resonera inom LO. För det råder nu en total enighet om att pensionsåldern ska höjas stegvis med tre år till 2026 eftersom vi lever längre i dag.
Men man kan inte skapa trygghetssystem utifrån positivt tänkande. Det vill säga tro att bara för att statistiken talar om att vi blir äldre och friskare så gäller det alla. Vi vet ju att människor som jobbar med kroppen inte alls har samma friska ålderdom. Tvärtom behöver de flesta ta ut pension långt före dagens 65 år.
Och då ekar det tomt i plånboken. För pensionssystemet är konstruerat så att arbetsgivaren betalar in lika mycket för varje år du arbetar. Bara den som tjänat en bra bit över 39 063 och har tjänstepension klarar sig. Det vill säga många tjänstemän – och få byggnadsarbetare.
Så lär det se ut framöver också.
Samtidigt pratas det mycket om rättvisa i politiken. Att systemen ska vara för alla. Men vi måste också våga säga att det finns skillnader på jobb och jobb och bygga vårt välfärdssamhälle efter det.
Det är inte upp till mig att konstruera systemen. Men man kan ju tycka att inbetalningarna till pensionen ska variera i storlek inte bara beroende på lön utan även beroende på vilket arbete det gäller; kroppsligt utsatt eller inte.
Och den frågan tycker jag att LO skulle ha drivit i stället för att nicka lamt åt detta hurtfriska förslag. För samma byggnadsarbetare som förväntas balansera tungt på ett bygge kan via sin kommun få hjälp med att sätta upp lampor och gardiner hemma redan på 67-årsdagen. För att undvika fallskador.
Det är så att man tar sig för pannan. Ja, inte för att jag har ramlat utan för att våra politiker tydligen inte har koll på vad det innebär att bli gammal.
