Tomtens hälsning till jaget och laget
Vita flingor singlade sakta ned i den mörka decemberkvällen. I sin verkstad satt tomten och funderade. Det var snart dags att ge sig av på den årliga turen.
Det var besvärliga tider hos människorna – byggnadsarbetarna oroade sig för konjunkturen – så mycket hade han förstått. Många längtade efter det förflutna, ville att saker skulle vara som förr. Ville skydda sitt eget.
Märkligt, tyckte tomten. Det där med dåliga tider, det kunde han förstå, men att den lilla dockan han brukade ge bort till små barn sa ”papa” i stället för ”mama”, varför var sådana förändringar så farliga?
Han suckade lite och rev i det långa vita skägget. För när allt kom omkring, så är det ju ändå våra relationer som är det viktigaste, tänkte tomten, och log i skenet av ljuslågan när han förnam renens varma mule i handen. Den lena nosen som buffade honom kärvänligt för att djuret ville bli kliat. Eller när han tänkte på alla barn, som så längtansfullt tittade upp mot skyn när de hörde bjällerklangen av tomtens släde. De tindrande ögonen. Glädjen. Sådant ville väl ingen missa?
Och nog är det väl just det som byggnadsarbetarna, som han snart skulle hälsa på, också värdesatte, funderade tomten; det medmänskliga. Gemenskapen, rättvisan, lagandan och skratten.
Så han reste sig upp med en djup suck för att spänna för sin vagn. Släden hade han fått byta ut av klimatskäl.
Snart skymtade han den första kranen, julpyntad och fin. Och kranföraren, som sprack upp i ett stort leende, stannade upp och formade ett hjärta med sina händer.
Då kände tomten hopp. Allt kommer att bli bra, tänkte han. Det är oro som gör att människor låter dieselpriset avgöra vem man ska rösta på. För egentligen vet ju alla att man alltid måste sätta laget före jaget. God jul!
Tänk om det blir en vit jul också i södra delen av landet? Håll alla tummar och tår, tassar och klor.
Svåra tider, ja. Men det finns alltid de som har det värre. Vem ska du ge ett extra bidrag till i jul?
