Låt i alla fall byggjobbarna sörja i fred

För den som inte vet, var Klondyke i Kanada centrum för guldgrävare som sökte lyckan och pengar under sent 1800-tal. Och det fanns i princip inga regler, utan fann man, vann man. De flesta åkte dock hem tomhänta, många dog och misären på plats var stor.

Och när vi nu summerar förra årets dödsolyckor i branschen går mina tankar dit igen. Nio döda på byggena är nio för många. Vi lever i ett modernt land och ska klara av att förebygga risker bättre än så.

Men det är inte bara det utan också hur byggbranschen hanterar dödsolyckorna.

Nästan alltid är det utsatta bygget igång bara ett par dagar efter. Samma byggnadsarbetare på samma ställen men nu med en kollega mindre. Jämför det med ett kontor: det är som om vi skulle komma tillbaka efter ett oväntat dödsfall, logga in och bara fortsätta med den tomma stolen kvar bredvid.

Det är faktiskt inte riktigt klokt och än värre blir det med den machoattityd som fortfarande lever kvar på många byggen. En riktig karl ska inte klaga utan bara göra sitt jobb, typ.

”Vi har erbjudit samtal med en psykolog”, brukar det heta från ledningens sida. Det är förvisso bra men inte svaret på allt. Det är traumatiserande att återgå till samma miljö där någon just förolyckats till döds, bara för att det är det mest effektiva.

Om byggföretagen på allvar menar att de vill ha ”en byggbransch för alla” är det dags att ta tag i de här frågorna nu. Det är en katastrof att folk dör på jobbet. Men om det ändå sker så låt i alla fall byggnadsarbetarna sörja i fred.

Glöm inte kriget i Ukraina! Vintern är kall och striderna hårda. Glöm inte att hjälpa om du kan.

Nu kan väl ingen förneka klimatförändringar längre? Översvämningar på vintern talar sitt tydliga språk.