Hur ska det gå för skäggbarnen?
Sitter i en provisorisk matsal med plats för cirka 30 byggjobbare. Det är frukost och stämningen är god. Rummet är nästan fullsatt och jag kan urskilja dialoger ur sorlet. Själv håller jag låg profil, sitter i mina egna tankar. Jag känner ingen här. Äter mina mackor och lyssnar lite … Det pratas mycket om träning, dataspel och senaste Tinderdejten. Doften av sött proteinpulver ligger som en dimma över lokalen.
Nu slår det mig att många av de här killarna i 30–35-årsåldern lever i princip samma liv som när de var 17. Med enda skillnaden att de jobbar nu. När de kommer hem käkar de lite, tränar och ägnar sen kvällen åt dataspel. Som barn … fast med skägg. Skäggbarn. De berättar lyriskt om sina dyra leksaker, datorer, bilar och fetaste tv:n. Med en ackordsvälsignad snickarlön kan man köpa det mesta man kan önska.
Och många av de här killarna verkar inte överhuvudtaget intresserade av att binda sig. De swajpar fram en tjej i Tinderspelet för en dejt i helgen om det blir vinst, två om det blir jackpot. Annars blir det en krogkväll med polarna som förmodligen slutar med chips, mer öl och spel hos den med största tv:n. Sen traskar de bekymmersfritt vidare i sina för evigt förlängda tonårsliv.
Jag ler lite för mig själv. Ser framför mig hur dessa killar fortfarande sitter och spelar ”World of Warcraft” och ”Counterstrike” på ålderdomshemmet med suddiga sleeves på skrynkliga armar. Tänker att de lekt sig igenom livet. Och att det livet inte är sämre än något annat.
Så lyssnar jag på några av de lite äldre gubbarna. Ljudvolymen är betydligt högre där. Det lades minsann om ett tak i helgen och någon var nära att ramla ner efter att ha fått i sig en pilsner och det var lite halt … bullrande skratt. De är bara 10–15 år äldre än ”skäggbarnen” men lever så olika liv; med fruar som de träffat före Tinderspelens tid och nästan vuxna barn. Det slår mig hur datorer, sociala medier och dejtingappar ändrat våra liv och vår syn på våra medmänniskor. Mycket blir enklare men samtidigt så mycket svårare. Spontanitet är utbytt mot uppstyrda Facebookevent.
De traskar bekymmersfritt vidare i sina för evigt förlängda tonårsliv
Mina tankar flyger iväg med mig. När hände detta? Kommer denna epok att omnämnas i historieböckerna och vad kommer den då att kallas? Och så alla dessa influencers som bara dykt upp som svampar ur jorden! De känns totalt överflödiga och jag förstår inte hur de ska klara sig när de inte är attraktiva och spännande längre.
Känner nästan lite panik i hjärncellerna nu av allt sorl och alla tankar.
Stolsskrap hörs mot golvet, frukostrasten är slut och jag pustar lättad ut. Och så är jag ute i verkligheten igen, står och vinglar på en bock och sätter plattor och trivs alldeles utmärkt med min egen version av livet.
Älskar att bo i ett land med yttrandefrihet.
Ogillar starkt att vår yttrandefrihet ska manifesteras genom koranbränning.
Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism. Ja, och så knyppling förstås.
