Därför måste du fika med grävmaskinisten
”Nej nu tar vi frukost!” Den meningen är enligt mig något av det bästa man kan höra vissa dagar.
Tänk er själva om ni står med lera och vatten upp till knäna, regnet öser ner och snålblåsten från gamla Nordsjön viner runt öronen. Då kan det vara skönt att traska till kojan, byssjan, boden, restaurangvagnen (kärt barn har många namn), byta till torra kläder, slå upp en värmande kopp kaffe och prata med sina kollegor. Oftast får man dra till med någon gammal anekdot om hur jävligt det var vintern 2010 och att detta är rena rama semestern i jämförelse.
Och sen är snacket igång.
Men vad gafflas det om då? Jo, det är allt mellan himmel och jord. Gamla kollegor som sökt lyckan hos konkurrenterna, om vi behöver beställa mer grus till bygget eller eländiga servisinkopplingar på flera meters djup där länspumpen får bekänna färg.
Men sen ramlar man plötsligt in på vilka chips som smakar bäst, hur det gick i den senaste hockeymatchen, vilka bilmärken som är fulast eller vilken pilsner som är godast. Plötsligt plingar det till i ungtupparnas mobil och de visar nöjt upp de senaste Tiktok-videorna där den ena tosigheten överträffar den andra.
Gamlingarna däremot låter mobiltelefonen ligga kvar i jackfickan medan de tuggar på sina ostmackor och sörplar på sitt termoskaffe, såsom de har gjort på varje rast i 40, kanske till och med 50 års tid.
Det är ju dock inte alltid man har haft tillgång till matkoja. Många gånger har man fått nöja sig med att sitta i bilen och hålla sin rast och springa till skogs när man ska pudra näsan.
Enstaka gånger kan det ju gå an, men ska man jobba en längre tid på samma ställe så är ju en matkoja ett måste.
”Ni kan för i helvete äta i biljäveln!” Så sa en pensionerad före detta kollega när två andra kollegor ville ha ut en matkoja mitt i vintern för snart tio år sedan. De sistnämnda fick som de ville, med all rätt. Det är ju trots allt en rättighet men även en fråga om ett drägligt leverne.
Pratet med kollegorna på rasterna är inte bara underhållande, utan det är också lite viktigt. Det är då man lär känna dem på riktigt och kan knyta ihop arbetslaget och bilda en slags tillit som man måste ha när det sedan behövs under arbetet.
Och vem vill inte kunna lita på sin kollega som kör en 18 ton tung grävmaskin bara nån enstaka meter ifrån där man själv står? Då kan en byssja vara bra att ha.
Snö- och halkbekämparna. All heder åt er!
Elpriserna. Man ska väl inte behöva ta lån för att betala elräkningen?
Jonathan Ståhl, anläggare
Jonathan, kallad Jonte, är en bonngrabb på 32 år som är inne på sitt fjortonde år som anläggare. På fritiden gillar han att umgås med sin hustru samt deras två gossar på 6 och 3 år. Han älskar även att gå på ishockey (Tingsryds AIF såklart), lyssna på hårdrock och att träffa släkt och vänner.
