Att hitta eget boende är svårare än någonsin

För det finns ingenstans att flytta – om du inte har några sparade miljoner på banken vill säga. Svårt om man just gått ut skolan (och annars också, ska tilläggas).

Ändå räknas ett eget boende till de grundläggande rättigheter en välfärdsstat ska kunna erbjuda sina medborgare. 2023 borde det vara en icke-fråga. I stället vet alla med unga vuxna hemma att det är värre än någonsin.

Samtidigt står byggbranschen och stampar. På de byggen som är igång rullar så klart vardagen på men få nya startas och konkurserna står som spön i backen. Många anar den höst som är på väg in. Men inte alla. Tydligen inte sittande regering, den regering som säger sig värna alldeles speciellt om ”vanligt folk”.

I stället tycks makthavarna tro att ett höjt rotavdrag och en bonus på några miljoner till kommuners småhusbyggande är nog, fastän vi går mot mörkare tider.

Byggbranschen är beroende av stimulans för att överleva i lågkonjunkturer och invånarna behöver bra och billiga bostäder – även sådana som går att hyra. Ett nytt klimatsmart miljonprogram i modern tappning hade kunnat vara en lösning. Det hade tjänat folket och byggnadsarbetarna mycket bättre än lite schackrande med dieselpriser hit och dit. I en statsbudget är det de stora modiga besluten som gör skillnad, både för landets byggbransch och för den enskilda individen. För det går ju som bekant inte att bo under ett träd även om någon hade velat.

Inget är nytt under solen. När paret Myrdal kom med sin debattbok ”Kris i befolkningsfrågan” 1943 var trångboddheten och smutsen i städerna ett huvudtema som det rekommenderades att bygga bort.

Jag vet att jag tjatar om klimatet. Men hur kan det komma sig att hälften av alla chefer inom bygg inte har någon utbildning i hållbarhet?