Inget samhälle är bättre än sin svagaste länk
Den nya överklassen är den som tillhör ett trygghetssystem och när de får en skada, lyckas få den godkänd. Helst bör man dessutom ha en extra försäkring från sin arbetsgivare. Dit hör vanligen inte byggnadsarbetarna.
Sedan Bygghälsan lades ned på 90-talet och ersattes av upphandlad företagshälsovård på den öppna marknaden har det bara gått utför.
Det är bland annat Timmy, 38, som lever med kronisk smärta från ett diskbråck ett typiskt exempel på (läs hela reportaget i detta nummer). Allt färre får i dag sina skador klassade som arbetsrelaterade.
Kunskapen om arbetares villkor och hur jobbet påverkar deras kroppar verkar har fallit i glömska. Istället möts de drabbade ofta av långa processer där detaljer i kriterierna aldrig verkar kunna uppfyllas. Därmed ingen ersättning.
Sanningen är förstås att väldigt få människor klarar att bära flera hundra kilo år in och år ut och att vi alla har olika fysiska förutsättningar redan när vi kliver in i arbetslivet.
Den gamla unkna machokulturen inom bygg gör det inte lättare. ”En redig karl råder ju sig själv” och ska inte be om hjälp. Därför håller många ut alldeles för länge och de som möter byggnadsarbetare känner inte till vilka villkor som gäller på bygget.
”En stark man i sina bästa år kan väl inte vara invalid redan” resonerar systemets företrädare och glömmer helt av att de flesta inom bygg slitit på kroppen sedan tonåren.
Det är förstås drömmen om att var och en är sin egen lyckas smed som ligger bakom. Det nya övermänniskoidealet är inte bara en fara för våra unga, utan en katastrof för hela samhället. Det ger fritt spelrum för populistiska krafter där olika grupper skyller på varandra och sväljer enkla floskler, i hopp om förbättring.
Men sanningen är att inget samhälle är bättre än sin svagaste länk. Det bör vi tänka på när vi sätter upp kriterier för vad det är att vara en människa.
Tänk att det fortfarande går att bada. Underbart med kvällsdopp. Arbetsdagen bokstavligen bara rinner av en!
Hotet och hatet i den digitala världen gör mig rädd. Hur kan man vilja sprida fascism och vilja förstöra våra demokratier, när det finns så mycket gott att göra?
