Ledarbloggen

Enligt min åsikt har den dock aldrig gått ihop med bostadsbyggande. Tvärtom. De mesta och bästa bostäderna har kommit till i tider av statlig kontroll och handling.

Jag tänker såklart på den stora egnahemssatsningen som delvis lyfte Sverige ur fattigdom i början på förra seklet och senare den stora miljonprogramssatsningen. I den första vevan garanterade staten alla som byggde – och följde de statliga byggreglerna – en ränta på drygt tre procent. Och när en miljon bostäder skulle byggas sköt staten till stora pengar ur AP-fonderna. Det är tack vare dessa satsningar som storstadsregionerna fortfarande alls har några bostäder att erbjuda sina invånare.

Var ska folk bo?

I modern tid har det funnits lite mer tandlösa styrmedel som till exempel investeringsstödet. Men även det togs bort för några år sedan och nu händer ingenting. Allmännyttan har man dessutom delvis reat ut till lägstbjudande.

Frågan är både var folk ska bo och vad som ska hända med byggbranschen, som är motor till så mycket. Det är alltid lättare att plocka sönder något än att både förvalta och bygga upp.

Men marknaden då, tänker kanske du nu, den kommer ju att fixa det här.

Svaret på det är tyvärr nej. Marknaden kommer att göra det den alltid har gjort. Och det är att erbjuda (lyx-)lägenheter, där marginalen i produktionen är stor, till dem som kan casha upp.

För marknaden bryr sig bara om sin egen vinning, inte om hur samhällen utvecklas eller hur människor har det. Till det behövs det kloka och modiga folkvalda som kan gå in och stimulera på rätt sätt. Frågan är bara; var finns ni, när ni så väl behövs?

Elon Musk, skärp dig! Du är pinsam.

Att politiker går in och lägger sig i lönesättande? Jag trodde inte det kunde hända.

För det finns ingenstans att flytta – om du inte har några sparade miljoner på banken vill säga. Svårt om man just gått ut skolan (och annars också, ska tilläggas).

Ändå räknas ett eget boende till de grundläggande rättigheter en välfärdsstat ska kunna erbjuda sina medborgare. 2023 borde det vara en icke-fråga. I stället vet alla med unga vuxna hemma att det är värre än någonsin.

Samtidigt står byggbranschen och stampar. På de byggen som är igång rullar så klart vardagen på men få nya startas och konkurserna står som spön i backen. Många anar den höst som är på väg in. Men inte alla. Tydligen inte sittande regering, den regering som säger sig värna alldeles speciellt om ”vanligt folk”.

I stället tycks makthavarna tro att ett höjt rotavdrag och en bonus på några miljoner till kommuners småhusbyggande är nog, fastän vi går mot mörkare tider.

Byggbranschen är beroende av stimulans för att överleva i lågkonjunkturer och invånarna behöver bra och billiga bostäder – även sådana som går att hyra. Ett nytt klimatsmart miljonprogram i modern tappning hade kunnat vara en lösning. Det hade tjänat folket och byggnadsarbetarna mycket bättre än lite schackrande med dieselpriser hit och dit. I en statsbudget är det de stora modiga besluten som gör skillnad, både för landets byggbransch och för den enskilda individen. För det går ju som bekant inte att bo under ett träd även om någon hade velat.

Inget är nytt under solen. När paret Myrdal kom med sin debattbok ”Kris i befolkningsfrågan” 1943 var trångboddheten och smutsen i städerna ett huvudtema som det rekommenderades att bygga bort.

Jag vet att jag tjatar om klimatet. Men hur kan det komma sig att hälften av alla chefer inom bygg inte har någon utbildning i hållbarhet?

För här finns mycket att göra. Ett är att börja återvinna i större skala.

Visserligen har det börjat viskas om fossilfri cement, grön betong, återvunna arbetskläder och äkta trä som material i branschen. Det är bra men inte tillräckligt – de flesta byggen borde vara på väg mot cirkulära system på en helt annan nivå än i dag.

Egentligen är detta inget nytt under solen. Det vet alla byggnadsarbetare som arbetat med gamla hus. Där återvanns och lagades allt som var möjligt eftersom material var dyrt och svårt att frakta. Dit måste vi tillbaka fastän på ett nytt sätt.

För nyligen passerades den dag – the overshoot day – då vi konsumerat årets budget av de förnybara resurser, som det tar jorden ett år att producera. Det är en mätning som pågått sedan 1970-talet och då inföll den dagen i december – i år redan den 29 juli.

Byggbranschen utmärker sig speciellt genom sitt nuvarande slit- och slängtänk. Att fungerande material blir sopor och ersätts av nytt är fortfarande mer regel än undantag inom nästan allt byggande. Så kan vi inte ha det.

Och det är den rika delen av jordens befolkning som står för den största ökningen av koldioxidutsläpp. Vi kan alltså inte stoppa klimatkrisen med att hänvisa till förändring hos ”den stora mängden fattiga någon annanstans” och fortsätta flyga som förut.

Därför är det extra viktigt att hela byggbranschen tar in klimattänket i alla sina led – från den enskilda byggnadsarbetarens val till dem som bygger systemen. Det kan också uttryckas så här: För att slippa en Hans i repris borde vi alla lyssna mer på Greta.

Glöm inte Ukraina. Kriget pågår fortfarande och befolkningen behöver vår hjälp både i det stora och det lilla.

Varför kan inte våra ledare se till att det byggs ordentligt med bostäder? Nu när konjunkturen bromsar in behöver byggbranschen support och att bo är en mänsklig rättighet.

Vi går mot sommar nu och tid för vila. Äntligen är det dags att tagga ned och ta det lugnt – åtminstone några veckor. Det gäller förhoppningsvis också för alla hårt arbetande byggnadsarbetare.

Men jag tycker att långsamhet är något vi måste prata mer om i byggbranschen.

För bygg är numera de snabba vinsternas bransch. Allt som går är bortrationaliserat. Det som ska göras, ska gå fort och består i princip alltid av prefab-delar och är masstillverkat. Ingen frågar ens om det ska vara vackert eller välbyggt trots att både hus, broar och annan infrastruktur ska finnas kvar i hundratals år. Att det ska utgöra en del av vår vardag.

Jag tycker helt enkelt att det gått över styr.

Det var ingen bra idé att rationalisera på det här viset. Byggnadsarbetarnas stolta arbete har till stor del blivit automatiserat och tråkigt.

Nu menar jag inte för den skull att vi ska återgå till att mura för hand, slå tegel själv och spika spik för spik (som jag gör på landet). Nej, fram för moderna maskiner och metoder som sparar både resurser och sliter mindre på våra kroppar. Men det ena utesluter inte det andra.

Jag tror att vi måste börja bygga på ett mer klimatsmart och mänskligt sätt. Där byggen får ta lite mer tid och innehålla bra material, som både håller och går att laga. Som inte måste bytas ut och som är fint att se på. Där de som bygger hinner förstå vad de gör innan det ska vara klart.

Tillbaka till det stolta hantverket och kunskapen om material med andra ord. Och så kanske det faktiskt blir när AI introduceras på allvar.

Något att tänka på i hängmattan under den efterlängtade semestern.

Med en sista tidning för sommaren önskar jag er en skön sådan. Vi är tillbaka i höst men följ oss som vanligt på webben!

Torn.se – vilken grej! Andrahandsmarknad för byggmaterial på nätet och fyndpotential. Mumma för en klimatnörd som mig.

Vet ni vad promta betyder? Jo, det är den som ger kommando till AI-system Ordet på allas läppar och ett nytt yrke unde uppsegling.

Det är så klart kul att äntligen göra i ordning det som många planerat för under vintern. Men få tänker på den risk som byggnadsarbetare utsätts för när de klättrar omkring på hustak utan säkerhet eller lossar tunga laster utan rätt utrustning. Så blir det ofta just när den enskilda husägaren ska garantera säkerheten. Något som kommer att bli allt vanligare nu.

För samtidigt med våren bromsar byggbranschen in och många större projekt skjuts på framtiden. Det innebär att många byggnadsarbetare kommer att försörja sig på mindre jobb framöver, där det ofta slarvas med bland annat fallskydd. Dessutom tvingas de ta rollen som sitt eget skyddsombud. Och det är inte alltid så lätt att säga ifrån eller förutse faror i brådskan och inom det uppgjorda priset. Många historier har jag hört genom åren om alla ”fantastiska byggjobbare” som var så snabba och inte gnällde – det vill säga inte ställde några krav. Kanske pratade de inte ens svenska.

Det är en farlig inställning. För ett fall från fem eller tio meter är detsamma oavsett om det sker från ett villatak eller en större byggnad.

De åsikter vi har i det privata följer allt som oftast med ut i yrkeslivet. Om det går att chansa hemma är det lätt för beslutsfattare att strunta i säkerhetsrutiner och utbildningar även i de större sammanhangen. På så sätt urlakas säkerheten. Vi måste alltid leva som vi lär och ta ansvar både i det stora och i det lilla.

Inte förrän då blir världen ett bättre ställe att leva på. För både byggnadsarbetare och alla andra i utsatta positioner.

Inbromsning i byggbranschen och stor oro. Samtidigt sjunker arbetslösheten och det saknas byggnadsarbetare i norra Sverige. Vart är vi på väg?

Rädda småhusbyggandet i Sverige! Det faller brant men det är så allra flest människor vill bo. I sitt eget hus.

Det spelar ingen roll hur många gånger en vd i tv påstår att våra pensioner inte kommer att påverkas av investeringar som gått åt skogen. Vi anar ändå att det i slutänden är den enskilda människan som får betala.

Den lilla världen sitter som bekant ihop med den stora.

Och inte bara det; något är förvillande likt mellan byggbransch och bankdito.

Det är förstås grabbarna grus jag tänker på. De vill säga de självsäkra männen med sikte på stora vinster.

I bygg kliver de in och fnyser åt försäkringar och arbetsmiljösatsningar. I stället säljer man ut entreprenader till lägst bjudande och blundar för byggets gästarbetare utan ordentliga skyddskläder. Här ska det tjänas pengar och det gör man genom att ta risker och strunta i ”mossiga” gamla förordningar. Och det är den enskilda byggnadsarbetaren som får riskera livet när vinst prioriteras före säkerhet.

Det är precis samma stil som banker och finansinstitut just visat upp. Pengarna är ju någon annans och det är inte vd:arnas pensioner som går upp i rök.

Att byta trygga papper i en storbank till förmån för små specialbanker i USA, för att öka vinsten bara lite till, låter faktiskt inte riktigt klokt. Det är ju människors ålderdom som pensionsförvaltarna har ansvar över.

Sådant verkar dock inte grabbarna grus bry sig om utan litar på att staten städar upp om det nu ändå går dåligt. Och detta tänkesätt sprider sig från bransch till bransch.

Men vet ni? Trygghet är inte tråkigt. Det är nödvändigt. Åtminstone för alla som ska utföra jobbet eller leva på slantarna som vi plikttroget sparat till vår egen pension. Ska det verkligen vara så svårt att fatta?

Sänka inflationen eller rädda bankerna? Svårt huvudbry för riksbankernas chefer runt om i världen just nu.

Och för övrigt anser jag att vi ska stötta Ukraina på alla sätt som går. Glöm inte att det pågår ett krig nära oss!

I samband med detta ordnade också Byggnads en manifestation i Stockholm; för schysta jobb och mot arbetskraftskriminalitet. ”Vad gör det för nytta?”, tänker kanske många och fnyser lite. De vet ju att det inte har blivit ett dugg bättre på den fronten de senaste decenniet. Snarare sämre.

Men tjatmetoden är också en metod, så god som någon.

Genom att peka på hur det ser ut och berätta om hoten och våldet gång på gång, blir övriga samhället och myndigheter medvetna om vad som pågår. Problemen inom bygg blir synliga i den allmänna debatten. Det är viktigt. Svart arbetskraft med usla villkor är tyvärr verklighet på i stort sett alla större byggarbetsplatser i dag.

För att tala klarspråk; det handlar inte om några småstölder. Vi pratar om organiserad brottslighet som vandrat in och etablerat sig här. Med den följer människosmuggling och ofta dödshot för den som försöker göra motstånd.

Det här kan man inte begära att facken ska klara av själva (det finns förstås i fler branscher). Ingen ensam ombudsman kan – eller ska – ta sådana risker som det innebär att möta dessa företrädare öga mot öga.

Till det behövs ändrade lagar, kontroll och hjälp av myndigheter samt förstås en rejäl satsning på arbetsmiljö och lägsta löner i hela EU. För så länge det finns människor som inte har mat för dagen, kommer det också att finnas människor som tar risken att utnyttjas på en byggarbetsplats – i förhoppningen om att få det lite bättre.

Och om det måste vi berätta igen och igen och igen.

Äntligen kommer en betald utbildning i bygg som riktar sig till kvinnor, för att de ska bli fler i branschen. Hurra så bra!

Min oro för Ukraina fortsätter. Hur mycket måste vi förstöra innan detta krig är över?

För den som inte vet, var Klondyke i Kanada centrum för guldgrävare som sökte lyckan och pengar under sent 1800-tal. Och det fanns i princip inga regler, utan fann man, vann man. De flesta åkte dock hem tomhänta, många dog och misären på plats var stor.

Och när vi nu summerar förra årets dödsolyckor i branschen går mina tankar dit igen. Nio döda på byggena är nio för många. Vi lever i ett modernt land och ska klara av att förebygga risker bättre än så.

Men det är inte bara det utan också hur byggbranschen hanterar dödsolyckorna.

Nästan alltid är det utsatta bygget igång bara ett par dagar efter. Samma byggnadsarbetare på samma ställen men nu med en kollega mindre. Jämför det med ett kontor: det är som om vi skulle komma tillbaka efter ett oväntat dödsfall, logga in och bara fortsätta med den tomma stolen kvar bredvid.

Det är faktiskt inte riktigt klokt och än värre blir det med den machoattityd som fortfarande lever kvar på många byggen. En riktig karl ska inte klaga utan bara göra sitt jobb, typ.

”Vi har erbjudit samtal med en psykolog”, brukar det heta från ledningens sida. Det är förvisso bra men inte svaret på allt. Det är traumatiserande att återgå till samma miljö där någon just förolyckats till döds, bara för att det är det mest effektiva.

Om byggföretagen på allvar menar att de vill ha ”en byggbransch för alla” är det dags att ta tag i de här frågorna nu. Det är en katastrof att folk dör på jobbet. Men om det ändå sker så låt i alla fall byggnadsarbetarna sörja i fred.

Glöm inte kriget i Ukraina! Vintern är kall och striderna hårda. Glöm inte att hjälpa om du kan.

Nu kan väl ingen förneka klimatförändringar längre? Översvämningar på vintern talar sitt tydliga språk.

Det var besvärliga tider hos människorna – byggnadsarbetarna oroade sig för konjunkturen – så mycket hade han förstått. Många längtade efter det förflutna, ville att saker skulle vara som förr. Ville skydda sitt eget.

Märkligt, tyckte tomten. Det där med dåliga tider, det kunde han förstå, men att den lilla dockan han brukade ge bort till små barn sa ”papa” i stället för ”mama”, varför var sådana förändringar så farliga?

Han suckade lite och rev i det långa vita skägget. För när allt kom omkring, så är det ju ändå våra relationer som är det viktigaste, tänkte tomten, och log i skenet av ljuslågan när han förnam renens varma mule i handen. Den lena nosen som buffade honom kärvänligt för att djuret ville bli kliat. Eller när han tänkte på alla barn, som så längtansfullt tittade upp mot skyn när de hörde bjällerklangen av tomtens släde. De tindrande ögonen. Glädjen. Sådant ville väl ingen missa?

Och nog är det väl just det som byggnadsarbetarna, som han snart skulle hälsa på, också värdesatte, funderade tomten; det medmänskliga. Gemenskapen, rättvisan, lagandan och skratten.

Så han reste sig upp med en djup suck för att spänna för sin vagn. Släden hade han fått byta ut av klimatskäl.

Snart skymtade han den första kranen, julpyntad och fin. Och kranföraren, som sprack upp i ett stort leende, stannade upp och formade ett hjärta med sina händer.

Då kände tomten hopp. Allt kommer att bli bra, tänkte han. Det är oro som gör att människor låter dieselpriset avgöra vem man ska rösta på. För egentligen vet ju alla att man alltid måste sätta laget före jaget. God jul!

Tänk om det blir en vit jul också i södra delen av landet? Håll alla tummar och tår, tassar och klor.

Svåra tider, ja. Men det finns alltid de som har det värre. Vem ska du ge ett extra bidrag till i jul?

Men inget kan vara viktigare i just denna bransch. För arbetsmiljö och olyckor hänger ihop i allra högsta grad. Jag brukar ibland kalla bygg för ”den sista bastionen” för de seglivade unkna machovärderingar som fortfarande gäller på många av landets byggarbetsplatser. De skrämmer inte bara bort kvinnor; med gamla machoideal kommer också alla fruktansvärda ”nyheter” som består av svåra olyckor och död. Bara de senaste exemplen från vår tidning är en avsågad hand, ett fall från sjutton meter platt ned i golvet mot en säker död och en bygghiss som klämt en byggnadsarbetare svårt.

Sånt här borde inte alls få hända. Likväl fortsätter det att göra det. När journalister i andra media pratar om katastrofer som undantag, är det vardag för oss som bevakar bygg.

Visst; byggarbetsplatser är svåra miljöer eftersom de innebär höga höjder, tunga lyft, transporter och många andra farliga moment. Men riskanalyser och ansvar lyser fortfarande alldeles för ofta med sin frånvaro. Det fuskas och skyndas på. Inte ens ett enkelt alkoholtest görs vid olyckor – många är faktiskt påverkade på jobbet – och arbetsgivarkulturen innebär inte sällan att snacka bort sitt ansvar och skylla på offret.

Det måste bort. Givetvis för trevnadens skull men framför allt för säkerheten. Och för att få möjlighet att rekrytera medarbetare som kräver lite mer av sin arbetsplats än att riskera att man kanske aldrig kommer hem efter jobbet.

Bästa snackisen i år måste ju vara Ikeas namn på sin ledlampa. Nämligen ”Ormsäker”!

Varför fimpa investeringsstödet till hyresrätter? Det kommer påverka boende och byggande negativt.