Ledarbloggen

Jag håller nämligen med om just detta. Jag hör till dem som tycker att det är jättefint att betala skatt och känner mig nöjd när jag gjort det.

Och varje gång tänker jag att det är så bra att vi alla bidrar till det gemensamma. Dessutom slipper jag räkna själv. Det gör skatteverket som fördelar pengarna enligt vad vårt demokratiska system kommit överens om.

Tyvärr verkar det vara ganska få som håller med mig. Många ger uttryck för att de blir lurade, att alla myndigheter är dåliga och om de bara själva fick bestämma så skulle allt bli så mycket bättre. Få av dem som klagar har dock någonsin hållit på med fördelningspolitik eller jobbat i ideella föreningar. Men gått i skola och fått vård på sjukhus.

Roligare att göra rätt

Likadant är det på företagsnivå. Det fuskas så snart man har chansen, ibland till och med skryter ledningen över det. Det gäller även i många större företag, där det går bra, i alla branscher och absolut i byggbranschen.

Det ena brottsupplägget är smartare än det andra och nytt skattefusk ser dagens ljus på rullande band.

Då tänker jag; varför vill människor inte bidra? Det måste ju vara så mycket roligare att lyckas genom att göra rätt för sig.

Skatt är ju kanske en av de bästa idéer som människan kommit på. Genom den kan välfärd och infrastruktur fungera, genom den slipper vi vara ägda av någon. Även den som inte mäktar med att göra sitt, kan överleva. Utan att stå med hatt i hand framför storbonden.

Jag kan inte komma på något annat än att skatt faktiskt är fantastiskt fint. Ska man inte känna sig stolt då?

På torsdagskvällen steg Teslas aktie med 22 procent! Det innebär att börsvärdet ökade till 816 miljarder. Dollar.

Det är nu ett faktum att Trump är tillbaka. Hur ska världen orka hantera detta?

Men den är också ett tecken på något annat. En välfärd i förfall.

För när kommuner och regeringar tillåter utländska storbolag att på vilka premisser som helst, komma och slå sig ned i en glesbygdsregion för att göra affärer, är det en form av desperat rop på hjälp. Och då kan vad som helst hända.

Northvolt har varit kantat av skandaler sedan bygget startade. Bolaget skulle inte följa svenska arbetsmarknadstraditioner och ha kollektivavtal. Ledningen har vid minst ett tillfälle satt sig över myndigheters rekommendationer och hittat på egna. Flera oförklarliga dödsfall har inträffat och facket motas bort med käpp så snart de försöker närmar sig området.

Ändå har regeringen fortsatt ge sitt stöd till ett bolag utan kunder.

Alla vet numera hur det ser ut i de nordligaste delarna av Sverige. Där finns naturresurser men fattas kompetens, människor och infrastruktur. Det är klart att det är en våt dröm att ett storbolag ska fixa skivan åt Sverige. Problemet är att det aldrig har funkat.

När en fabrik med flera tusen anställda öppnar innebär det stora uppoffringar från både kommuner och civilsamhälle. Folk ska ha någonstans att bo, läkare att gå till, förskola till barnen och så vidare. Det påverkar människors vardag och liv.

Det är därför som samarbete är så viktigt. Kanske är det så att vi nu får smaka på vår egen koloniala medicin. För ett halvt sekel sedan gjorde svenska bolag detsamma på olika platser i världen.

Men till skillnad mot många av dessa stater har vi fortfarande råd att säga nej till projekt som dessa. Eller åtminstone ställa helt rimliga krav på uppförandekod.

Då hade vi sluppit stå med tomma baracker och ledsna människor som ändå till slut blev arbetslösa.

För övrigt anser jag att vi bör fortsätta att stötta Ukraina som ensamt får slåss för den fria tanken och Europas demokrati!

Bygga ny kärnkraft under innevarande mandatperiod? Hur dumma får politiker vara och vem ska betala den svindyra notan?

I dag talar vi om uppmärksamhet på sociala medier i en sekund för att fånga någons intresse. Allt går så oändligt mycket fortare nu, både på gott och ont. Det vi förut hann på ett vanligt jobb på kanske en vecka bockar vi av på, låt säga, mindre än en dag.

Och kanske är det också därför det varit så märkligt tyst om den lagstadgade arbetstiden i flera decennier – ja, fram till nu – när det börjat mullra i leden.

Äntligen har facken, däribland Byggnads, börjat driva frågan om 35 timmars arbetsvecka. De enorma vinster som gjorts via effektivisering har ju hittills gått rakt ned i arbetsgivarnas ficka men kostat dem som jobbar stress, utmattningsdepressioner och svåra arbetsskador som följd. Och svenska reallöner har dessutom inte växt alls i samma takt som produktionen.

Människor kan arbeta hårt och snabbt en kortare period (speciellt om vi blir belönade) men vardagen kan inte se ut så vecka in, månad ut, år efter år, för då går vi sönder. Det gäller byggnadsarbetare, sjuksköterskor och faktiskt de flesta andra yrken. Våra kroppar och hjärnor har helt enkelt en gräns för vad de klarar av oavsett alla moderna hjälpmedel. Och allt har då sannerligen inte blivit lättare. Mycket vi förut fick hjälp med ska vi hinna med själva nu, på nätet.

Sådant kan man inte räkna med att göra på arbetstid. Speciellt inte för den som dagligen befinner sig uppe på ett tak eller till exempel på en byggnadsställning. Och efter jobbet finns inte orken kvar. Ändå förväntas vi hinna med.

Det är med andra ord hög tid att minska arbetstiden. För de senaste femtio årens effektivitetsvinster måste tillfalla alla och inte bara dem i toppen.

Att ta bort flygskatten mitt i en pågående klimatkris är riktigt, riktigt dumt! Det är de unga som får betala priset.

Hur har Svenskt Näringsliv mage att vara emot förkortad arbetstid när de själva knotar på i endast 32 timmar/vecka, avslöjade DN häromveckan.

Och det är klart att det är jobbigt att prata med oss när företaget de jobbar på har gjort bort sig. Journalister fattar det. Speciellt om det handlar om en olycka och de själva varit med och fattat beslutet som orsakat den.

Men det är nödvändigt att människor tar sitt ansvar och berättar vad som hänt. Hur ska annars branschen kunna undvika nya tillbud och fusk?

Tyvärr verkar allvaret inte riktigt sjunka in. Cheferna vill helt enkelt inte stå för vad de gör ens när någon omkommit. Och när en 23-åring nyligen dog på ett bygge ville ledningen inte släppa in skyddsombudet. Allt skulle tydligen sopas under mattan.

Vi kommer fortsätta att rapportera och ta reda på sanningen oavsett. Att göra motstånd är viktigt och det finns alltid vägar till sanningen.

En farlig utveckling

Nyligen höll Byggnads sin stora konferens ”Framtidsdagarna”. Även där framgick att klimatet på byggena är allt tuffare och att allt färre förmår engagera sig i facket.

De här sakerna går så klart hand i hand. Ett svagt fackförbund ger storföretag – och mindre också för den delen – möjlighet att bryta mot överenskommelser som står i kollektivavtalen. Det är en farlig utveckling.

Men om företagen vet att fler har ögonen på dem och vi fortsätter att rapportera kommer de ansvariga att behöva svara. Det kommer att vara bättre för dem, de får ju i alla fall säga sin version, men framför allt för alla byggnadsarbetare. För det är precis som den gamla klyschan säger: ”Tillsammans är vi starka”.

Fundera på det när ni nu snart checkar ut för några veckors sommarvila i hängmattan.
Det här blir alltså det sista numret innan hösten. Till dess följ oss gärna på webben.
Glad sommar!

Grattis LO som får Johan Lindholm av Byggnads. Nu kommer det hända grejer.

Hör du till dem som tror att fängelse är svaret på alla samhällsproblem? Se ”30 dagar i fängelse” på SVT med Christoffer Hjalmarsson. Den ger nya perspektiv.

Ni hör ju själva; det låter som rena 1800-talet men exemplet är dessvärre alldeles nytt.

Och även om det säkert händer i andra branscher än bygg, så är det typiskt. Den seglivade machoattityden hänger kvar här i större utsträckning än vad många vill tro och hejdar män från att vara de pappor de har rätt att vara.

För ingen som på riktigt tagit del av föräldrarollen slipper undan de sex första åren av ständiga magsjukor, feber och förkylningar. Oftast inget allvarligt men barnen måste vara hemma och vila, ha en famn att gå till och få mat.

Det är därför vab – alltså vård av sjukt barn – inte får vara skäl till uppsägning. Men många är fortfarande rädda och vill visa sig duktiga inför chefen genom att inte vabba.

Många rynkar kanske på näsan nu och tänker att sjuka ungar lämnar man gärna bort till någon annan. Men jag menar att det är just det som är den trista attityden. För det är genom att finnas där som en trygghet för de små som tilliten kommer – och med den närheten och kontakten som varar livet ut.

Flera undersökningar visar att män ligger i lä här och fortfarande blir mer ensamma vid arbetslöshet och separationer eller andra jobbiga händelser i livet. Kvinnor drabbas inte lika hårt ”för de har ju barnen”.

Det är dags för alla pappor att på allvar levla upp närvaron, och då ska inte arbetsmarknaden stå i vägen. Det är svårt nog ändå att bryta vanor och skapa nya mönster. Vare sig det är inom bygg eller någon annanstans.

Men att vara behövd av sina barn är faktiskt det finaste som finns.

Det pågår fortfarande ett anfallskrig mot Ukraina. Glöm inte det!

Var är satsningen på bygg i vårbudgeten? Ingenstans tydligen.

Det gäller tydligen byggbolag också. Åtminstone det här med att de gör fel.

I skrivande stund har nämligen byggjätten Veidekke valt att skicka sin egen kollektion kläder värda åtta miljoner till ”destruktion” (läs förbränning).

Varför kan man undra. Tja, något blev inte som man tänkt sig och nu tycker ingen av de inblandade att just de har något ansvar för klädberget. Den som fostrat en tonåring, känner säkert igen resonemanget:

”Va, ska jag plocka undan efter middagen och diska? Aldrig!”

Och så en dörr som slår igen.

Så i stället för att användas blev kläderna stående på ett lager i fyra år medan de olika inblandade bråkade i domstolen. Det hade väl kunnat passera om det vore en engångsföreteelse. I stället är det en slags unken kultur som fortfarande finns inom just bygg. Men att ständigt bråka om vems ansvar det är att ta hand om allt från arbetsmiljö till satsningar som gått fel, är varken konstruktivt eller okej. Speciellt inte om samhällets institutioner (dom-
stolen) måste gå in och hjälpa till, innan det hela är utrett.

Vad det handlar om? Pengar naturligtvis. Varenda krona räknas och kan man vältra över en kostnad på någon annan, gör man det. Nästan oavsett konsekvenser.

Med tonåringar vet vi ju att deras beteende till slut går över. De allra flesta växer upp och börjar ta ansvar. Det måste bli ett slut på denna skylla-ifrån-sig mentalitet även i byggbranschen. Det gäller förstås både för fullt fungerande nya arbetskläder till vilka underentreprenörer man skriver kontrakt med.

Att fela må vara mänskligt men att ta ansvar, är faktiskt ännu större. Och bara så kan det bli ordning och reda i branschen.

Så bra att vvs och fastighetsutbildningen i Stockholm verkar räddas kvar.

Hur ska det gå för Ukraina? Det ryska utnötningskriget kostar på. Glöm inte att fortsätta stötta.

Det är nämligen ”hemligt” vilka UE man valt att ta in. Åtminstone för alla utom bolagen själva och den förhandlande ombudsmannen på facket, som har rätt att begära ut listorna. Ja, så står det i byggavtalet som inte yrkat på mer transparens sedan bestämmelsen infördes på 1970-talet.

Som om byggnadsarbetare inte vore människor utan prylar som man lyfter in och ut på ett bygge.

För var någon annanstans i samhället gör man så? Tänk om du gick till tandläkaren och de svarade ”att de minsann inte tänker tala om från vilket bolag tandsköterskan kommer ifrån. För det är en företagshemlighet.” Den kliniken kommer att stänga ganska snabbt.

Eller att bolaget som ägde Estonia inte ville lämna ut passagerarlistan när fartyget förliste. För det är en företagshemlighet … Det låter som ett skämt.

Så ser det dock tyvärr ut i byggbranschen och så ser det ut också vid varje olycka som sker. Hissolyckan i december är inte undantagen. Vi journalister får hålla på som detektiver för att få veta vilka UE som ens befunnit sig på arbetsplatsen.

Men nu ska jag tala om en sak. Det är fel. Företag får naturligtvis ha sina avtal men vilka man till slut väljer att jobba med ska vara öppet för alla att veta. Byggarbetsplatser är alldeles för farliga platser för att bolag ska kunna gå och komma och bara vd:arna känner till vilka.

Om branschen inte själva klarar av att reglera detta uppmanar jag politikerna att agera nu med en gång och lagstifta bort detta vansinne. För så länge som det smusslas och ljugs om UE kommer arbetslivsskriminaliteten att fortsätta utan avmattning och människoliv att skördas. Ska det vara så svårt att fatta?

Det är dags att rösta på ”Årets byggmiss” och det finns många bra att välja på. Också ett jumbopris har sin tjusning!

700 om året beräknas dö på grund av stress på jobbet, rapporterar Arbetsmiljöverket. Jag undrar hur många som är byggnadsarbetare?

Enligt min åsikt har den dock aldrig gått ihop med bostadsbyggande. Tvärtom. De mesta och bästa bostäderna har kommit till i tider av statlig kontroll och handling.

Jag tänker såklart på den stora egnahemssatsningen som delvis lyfte Sverige ur fattigdom i början på förra seklet och senare den stora miljonprogramssatsningen. I den första vevan garanterade staten alla som byggde – och följde de statliga byggreglerna – en ränta på drygt tre procent. Och när en miljon bostäder skulle byggas sköt staten till stora pengar ur AP-fonderna. Det är tack vare dessa satsningar som storstadsregionerna fortfarande alls har några bostäder att erbjuda sina invånare.

Var ska folk bo?

I modern tid har det funnits lite mer tandlösa styrmedel som till exempel investeringsstödet. Men även det togs bort för några år sedan och nu händer ingenting. Allmännyttan har man dessutom delvis reat ut till lägstbjudande.

Frågan är både var folk ska bo och vad som ska hända med byggbranschen, som är motor till så mycket. Det är alltid lättare att plocka sönder något än att både förvalta och bygga upp.

Men marknaden då, tänker kanske du nu, den kommer ju att fixa det här.

Svaret på det är tyvärr nej. Marknaden kommer att göra det den alltid har gjort. Och det är att erbjuda (lyx-)lägenheter, där marginalen i produktionen är stor, till dem som kan casha upp.

För marknaden bryr sig bara om sin egen vinning, inte om hur samhällen utvecklas eller hur människor har det. Till det behövs det kloka och modiga folkvalda som kan gå in och stimulera på rätt sätt. Frågan är bara; var finns ni, när ni så väl behövs?

Elon Musk, skärp dig! Du är pinsam.

Att politiker går in och lägger sig i lönesättande? Jag trodde inte det kunde hända.