Gästkrönika / Désirée Michelüter

Värken kommer garanterat komma krypande och själva jobbet blir ju inte lättare, tvärtom. Plattorna blir bara större och tyngre och med en åldrande kropp, är det svårt nog för en manlig plattsättare att orka fram till pension och kanske omöjligt för en kvinna.

Jag ville knappt tänka på det men det är inte fel att ha en plan så man inte blir helt tagen på sängen den dagen det tar stopp och åren kvar till pension är många.

Det borde vara självklart med någon form av omskolningsbidrag, gärna i nivå med a-kassan, för dem som inte orkar längre. Alla utslitna hantverkare kan ju inte jobba fackligt eller bli arbetsledare. Och har man familj att försörja är studielån inte att tänka på.

Jag hade definitivt ingen plan. Det har jag aldrig. En vag tanke fanns om att bli lärare eller utbilda mig till maskinförare. Men ödet ville något helt annat.

Var sjukskriven

För mig var det ett knä som sa stopp och vägrade krypa vidare bland annat på grund av en skadad menisk. Jag försökte få det klassat som arbetsskada men det gick inte att bevisa att det var arbetet som slitit ut knät. Efter ett halvårs sjukskrivning fick jag ställa mig till arbetsmarknadens förfogande.

Jag hade definitivt ingen plan. Det har jag aldrig. En vag tanke fanns om att bli lärare eller utbilda mig till maskinförare. Men ödet ville något helt annat.

Mitt sista objekt förra året innan semestern då knät började krångla, var på depån till ett bussbolag som skulle ha nya golv och toaletter. Då lekte jag för ett ögonblick med tanken på att bussförare kanske kunde vara något om kroppen lägger av någon gång … fast, nej. Det är för krångligt att ta busskörkort. Dyrt och säkert jättesvårt. Bussar är stora och läskiga. Tanken slog jag snabbt ur hågen.

Nytt äventyr

Men drygt ett år senare håller jag nu mitt rykande färska busskörkort och yrkesbevis i handen och ska snart ge mig ut och vimsa runt som bussförare på Malmös gator. Och som vanligt var det bara en ren slump som fick mig in på det här spåret. Jag hade just börjat leta jobb då en annons om 4 månaders betald utbildning till bussförare, med garanterat fast jobb dök upp i mitt Facebook-flöde.

Det lät nästan för bra för att vara sant! Här såg jag min chans att kasta mig ut i ett nytt äventyr. Precis som jag gjorde när jag såg annonsen i Sydsvenskan för 25 år sedan, där Interoc sökte tjejer som ville utbilda sig till plattsättare. Då hade jag precis sagt upp mig från mitt jobb som undersköterska och hade väl aldrig haft en tanke på att ta mig in i byggbranschen.

Jag ångrar verkligen inte att jag blev plattsättare. Jag har haft jättekul i alla 24 år jag jobbat och jag kommer att ha stor nytta av det i som bussförare också – då jag lärt mig handskas med alla typer av folk och fått ett rejält lager med skinn på näsan.

Vi vet inte vad ödet har i beredskap men jag har lärt mig att det mesta ordnar sig om man tänker positivt och vågar testa sina egna gränser.

Och ja, det var verkligen jätteläskigt att lära sig köra buss!

Samhällets skyddsnät som trots allt fungerar för det mesta.

Ukrainakriget som snart varat i 3 år.

Désirée Michelüter är före detta plattsättare, numera bussförare och bor i Malmö med maken som är plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, knypplar och bakar surdegsbröd.

Nån vecka kvar att jobba, sen semester. Röris som skarvar på sista rörstumpen innan snickaren sätter gips, har sin son med sig som hantlangare:

”Jaha, ska du bli röris som pappa när du blir stor eller ska du jobba med data som alla andra ungdomar?” frågar jag lite skämtsamt.

Han svarar att ”han ska i alla fall inte bli röris … det blir nåt med data”.

Röris och jag ser på varandra och skakar på huvudet. ”Men vem ska ta hand om oss när vi blir gamla om alla ungdomar ska jobba med data. Och vem ska bygga hus?”

Svaret från barnet kommer snabbt: ”Robotar!”

Och där fick han tyst på kärringen. Jag blev mållös. Men ungen är ju smart. Varför ska vi slita ut oss när robotar kan göra vårt jobb?

Det tunga och trista

Detta får mig att tänka på serien ”Äkta människor” som gick på SVT för en del år sedan. Den handlar om hur vi människor har väldigt naturtrogna robotar, så kallade ”hubotar”, för att göra tungt och trist arbete. Det finns olika programvara beroende på vilka önskemål man har. De kan utföra allt ifrån städning till lagerarbete. De finns inom sexindustrin och i byggbranschen. En vårdhubot kan med en sensor i fingret direkt avgöra om du har högt blodtryck, feber eller nån annan fis på tvären. De går knappt att skilja från äkta människor, men det märks att de är robotar när man pratar med dem. Man får tokiga svar om de inte är programmerade för att förstå frågan. Du kan be en bygghubot om mer spik men om du ber om en kram, får du en kran.

I takt med att hubotarna blir vanligare, blir allt fler äkta människor arbetslösa och överflödiga. Naturligtvis protesterar de som blir ersatta av dessa naturtrogna slavar (ordet robot betyder slav) och till slut gör de uppror, slår sig samman och startar krig mot hubotarna, dess användare och tillverkare.

De gör samma jobb som vi till en bråkdel av vår lön och de förstår inte alltid vad vi menar …

Som ett pyramidspel

Igenkänningsfaktorn är stor. Det är inte långt ifrån vår verklighet med oro för våra byggjobb som säljs till lägstbjudande. Billig utländsk arbetskraft har blivit som våra hubotar.

De gör samma jobb som vi till en bråkdel av vår lön och de förstår inte alltid vad vi menar … En hubot behöver laddas regelbundet och få sin programvara uppdaterad. That’s it.

Den begär varken lön eller fredagsgrogg. Går den sönder, kan den oftast lagas eller så kasseras den. Men en utländsk arbetare måste sätta mat på bordet och skadar han sig, skickas han i värsta fall tillbaka hem i tysthet. Sakta men säkert har byggbranschen blivit ett cyniskt pyramidspel.

Nej, nu spårade det ur. Det som började med en glad rörläggarson, slutade med … dags för fikapaus. Eller om det är en omprogrammering jag behöver?

Vårt välfärdssystem funkar ju. Man kan vara sjuk utan att bli ruinerad.

Snart två år med krig i Ukraina. Det finns bara förlorare.

Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism.

Jag befinner mig på Kastrup på väg till Marbella för att fira min systers födelsedag. Precis som i somras står den där i legobutiken och grinar mig rätt i nyllet. Jag pratar om Titanic. En gigantisk legobyggsats med 9 090 bitar.

Precis som i somras vill jag traska in i butiken, dra mitt kort och be dem leverera det osänkbara skeppet till min hemadress. Men jag sansar mig. Det finns viktigare saker att lägga pengar på.

På flyget medan jag drömmer om Titanic kommer jag osökt att tänka på alla de kollegor jag har som är riktiga legonördar. På rasterna har vi suttit och berättat om våra byggen och önskeprojekt. Det är tydligen inte bara jag som fortfarande haft en legolåda under sängen till det var dags att flytta hemifrån. Passionen är ganska stor bland byggkillar. Vi har visat bilder på våra legobyggen och jag har visat mitt favoritklipp på Youtube, en timelap på en kille som bygger Titanic. Jag har sett det oräkneliga gånger.

Mina egna barn är vuxna nu men om några år är barnbarnen stora nog att följa med farmor till Legoland. Ett otroligt ställe. Både härligt och hemskt. Varje gång jag varit där har jag blivit lika frustrerad. Varför jobbar jag inte där? Tänk att få bygga med lego hela dagarna på betald arbetstid. Hur skulle det ens vara möjligt att gå i pension … Jag har helt klart valt fel karriär och bostadsort. Som legobyggare i Billund hade jag trivts kanonfint.

Varför jobbar jag inte där? Tänk att få bygga med lego hela dagarna på betald arbetstid. Hur skulle det ens vara möjligt att gå i pension …

Men plattsättning är inte jättelångt från legobygge. Det är ju också fyrkantiga bitar i olika storlekar som ska byggas ihop till nåt. Som en blandning av lego och pussel. Allra roligast är det att klä in grejer med armerade cellplastskivor. Ge mig en vägghängd toalett eller ett badkar som ska kläs in, ett par cellplastskivor och en tub med lim och jag är i himmelriket … Glasblock är också galet kul. Det är verkligen så nära lego man kan komma på betald arbetstid. Var det någon som tänkte ”diagnos”?

Jag går inte bara igång på lego. Jag kan stå och beundra ett bygge i timmar. La Sagrada Familia i Barcelona är min absoluta favorit. Där hade jag också gärna jobbat. Medan folk traskar runt i tornen och tittar på utsikten, står jag och beundrar en plattsättare som klär en takkupol med kakelkross. Jag ser avundsjukt på när han krossar några plattor, väljer ut en bit, filar till den lite och slutligen limmar den på plats. Sen tar han några klunkar vatten och ett bett på ett äpple, plockar bland skärvorna och väljer ut en ny bit totalt omedveten om att jag längtansfullt står och glor.

Men jag får nöja mig med det jag har. Och har jag riktig tur, ringer någon väninna och vill ha hjälp med att bygga ihop nån Ikeamöbel.  Jag antar att diagnosen kallas ”byggmani”.

Kreativitet och barnslighet.

Överdriven formalitet och löjliga etikettsregler.

Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism. Ja, och så knyppling förstås.

Sitter i en provisorisk matsal med plats för cirka 30 byggjobbare. Det är frukost och stämningen är god. Rummet är nästan fullsatt och jag kan urskilja dialoger ur sorlet. Själv håller jag låg profil, sitter i mina egna tankar. Jag känner ingen här. Äter mina mackor och lyssnar lite … Det pratas mycket om träning, dataspel och senaste Tinderdejten. Doften av sött proteinpulver ligger som en dimma över lokalen.

Nu slår det mig att många av de här killarna i 30–35-årsåldern lever i princip samma liv som när de var 17. Med enda skillnaden att de jobbar nu. När de kommer hem käkar de lite, tränar och ägnar sen kvällen åt dataspel. Som barn … fast med skägg. Skäggbarn. De berättar lyriskt om sina dyra leksaker, datorer, bilar och fetaste tv:n. Med en ackordsvälsignad snickarlön kan man köpa det mesta man kan önska.

Och många av de här killarna verkar inte överhuvudtaget intresserade av att binda sig. De swajpar fram en tjej i Tinderspelet för en dejt i helgen om det blir vinst, två om det blir jackpot. Annars blir det en krogkväll med polarna som förmodligen slutar med chips, mer öl och spel hos den med största tv:n. Sen traskar de bekymmersfritt vidare i sina för evigt förlängda tonårsliv.

Jag ler lite för mig själv. Ser framför mig hur dessa killar fortfarande sitter och spelar ”World of Warcraft” och ”Counterstrike” på ålderdomshemmet med suddiga sleeves på skrynkliga armar. Tänker att de lekt sig igenom livet. Och att det livet inte är sämre än något annat.

Så lyssnar jag på några av de lite äldre gubbarna. Ljudvolymen är betydligt högre där. Det lades minsann om ett tak i helgen och någon var nära att ramla ner efter att ha fått i sig en pilsner och det var lite halt … bullrande skratt. De är bara 10–15 år äldre än ”skäggbarnen” men lever så olika liv; med fruar som de träffat före Tinderspelens tid och nästan vuxna barn.  Det slår mig hur datorer, sociala medier och dejtingappar ändrat våra liv och vår syn på våra medmänniskor. Mycket blir enklare men samtidigt så mycket svårare. Spontanitet är utbytt mot uppstyrda Facebookevent.

De traskar bekymmersfritt vidare i sina för evigt förlängda tonårsliv

Mina tankar flyger iväg med mig. När hände detta? Kommer denna epok att omnämnas i historieböckerna och vad kommer den då att kallas? Och så alla dessa influencers som bara dykt upp som svampar ur jorden! De känns totalt överflödiga och jag förstår inte hur de ska klara sig när de inte är attraktiva och spännande längre.
Känner nästan lite panik i hjärncellerna nu av allt sorl och alla tankar.

Stolsskrap hörs mot golvet, frukostrasten är slut och jag pustar lättad ut. Och så är jag ute i verkligheten igen, står och vinglar på en bock och sätter plattor och trivs alldeles utmärkt med min egen version av livet.

Älskar att bo i ett land med yttrandefrihet.

Ogillar starkt att vår yttrandefrihet ska manifesteras genom koranbränning.

Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism. Ja, och så knyppling förstås.