Gästkrönika / Bengt Bohm

Husägaren vill att klinkergolvet läggs om eftersom han är tvungen att använda en gummiraka för att få ned allt vatten i golvbrunnen efter att han duschat. Så ska väl inte ett nytt badrum fungera?

Arbetsledaren förklarar att golvlutningen ligger inom det intervall som reglerna föreskriver; om än med minsta möjliga marginal. Han påminner husägaren om att han har upplyst honom om konsekvenserna av att välja stora klinkerplattor. Det blir så här då, med avrinningen.

Men då börjar husägaren i stället röja om att wc- och tvättställsrören ligger för nära väggen. Se där ett fel till. Någon information om det har han inte fått överhuvudtaget, säger han argt och pekar med foten på de sprillans nya rören.

Hade han bara förstått hur mycket det påverkade kvaliteten hade han gärna betalat lite mer för att dra rören på ett annat sätt. Det fattar väl alla?

Stämningen är allt annat än god. Husägaren är upprörd!

Nu ber kontrollanten från GVK arbetsledaren från golvföretaget att ta fram avvikelserapporten. Det är de papper där alla undantag från regelverket noteras för att sedan skrivas under av beställaren. Men som så många gånger förr finns det inget sådant dokument och ingen namnteckning.

Och nu står de inblandade alltså här och bråkar i ett nytt badrum, där ord står mot ord. När det gäller våtutrymmen handlar det dessutom ofta om stora summor. Speciellt för privatpersoner, som redan från början undrar hur en så liten del av huset kan sluka så mycket pengar.

Många känner inte ens till att det finns branschregler att hålla sig till utan låter idéer och drömmar ta över, eller så vill de spara. Informationsbladet om våtrum läste de bara rubriken på. Och så beordrar kunden byggnadsarbetarna på plats att göra som hen tycker. Nog anar yrkesfolket att lösningen inte kommer att bli så bra, men de rycker på axlarna och gör som husägaren vill.

Det borde de inte ha gjort, för konsekvenserna kan bli höjd skaderisk och oväntade problem – vatten på golvet till exempel.

Och har entreprenören inte gjort en avvikelserapport där de olika valen och lösningarna skrivits ned och godkänts, blir de ansvariga för kundens dåliga omdöme.

Visst är det så att många byggnadsarbetare inte gillar dokumentation. Eller så sätter språkförbristningen käppar i hjulet. Men det tar oftast inte mer än en kvart att skriva en avvikelserapport mot 4–6 veckor att göra om ett badrum.

Så plocka fram pennan eller paddan nästa gång du påbörjar ett nytt uppdrag. För det är roligare med beröm än gräl, när du är färdig med jobbet.

För entreprenörer och hantverkare med självbevarelsedrift.

För muntliga överenskommelser; i synnerhet när det gäller våtrumsarbeten.

Bengt Bohm arbetar som länskontrollant för GVK sedan 2001 i västra Götaland-distriktet. Dessvärre har han många gånger tvingats lyssna till diskussioner gällande vad som sagts mellan beställare och entreprenör. Och där ingen har facit.

”Födelsemärket avlägsnades med god marginal för fem år sedan”, säger kvinnan som är i hans dotters ålder, ”en del körtlar utrymdes, men det har uppstått mutationer.” Byggnadsarbetaren tänker på läkaren, som opererade bort fläcken på ryggen och som sa att det var en gammal solskada.

Nog hade han rätt alltid. Det hade varit så skönt i solen då när de var unga. Skönt att vila den trötta kroppen efter byggvardagen och känna värmen sprida sig i huden. Nog blev han både röd och bränd men inte tänkte han på att det kunde vara farligt.

Nu klamrar han sig fast vid besöksstolen, anstränger sig för att förstå att han är sjuk. Han tittar på den unga läkaren. Byggnadsarbetarens ögon tåras, det är ett tufft besked han har fått.

En solskada från unga år har bitit sig fast och blivit till en farlig hudcancer. Spridit sig.

”Det är bra att ta med en anhörig i sådana här situationer, finns en risk att man bara hör det som är negativt”, säger den unga kvinnan. ”Det går inte att operera den här gången men det har kommit andra behandlingar”. ”Men du har en mutation och det är bra”, fortsätter hon. ”Det är den cancerform som visat sig svara bäst på immunterapi”.

“Vad säger man till sina anhöriga?” frågar han. Läkaren dröjer. “Har du barn?” frågar hon. Han nickar. “Dom är nästan vuxna, men det är jobbigt ändå. För frugan också, hon måste ju klara bostaden och sommarstället.”

Läkaren lutar sig över skrivbordet, lägger en blond hårtest bakom örat och tittar rakt på honom. “Nu handlar det om dig!”

På väg till bilen parerar byggnadsarbetaren frusna vattenpussar. En tanke på att strunta i bältet korsar hans hjärna när han sätter sig i bilen. Han griper tag i ratten, knogarna vitnar när han ser bergväggar och hårda betongfundament för sitt inre; med tillräcklig hastighet skulle det vara över på ett ögonblick.

Så tänker han på familjen igen och börjar gråta. Spänner på sig bältet och kör ut från sjukhusområdet.

Byggnadsarbetaren sörjer sin förlorade hälsa. Att berätta för familjen kommer att lägga en sorg på sorgen. Hade han tagit förändringen på allvar när han upptäckte den, hade han gått till vårdcentralen lite tidigare … Ja, då hade han förmodligen fortfarande varit frisk.

Och han tänker på alla unga på landets byggarbetsplatser. De som njuter i solen i shorts eller med blottade nackar. Han hoppas att de vet och har förstånd att ta kroppens signaler på allvar. Om ett födelsemärke övergår till att bli ett sår, växer eller ändrar form, ändrar färg eller blir flammigt, gå och få det undersökt.

Nobelpristagarna James P Allison och Tasuku Honjo, och för onkologen på Sahlgrenska.

Om du nöjer dig med att inte bry dig om du har ett märke på huden som förändrats.

Bengt Bohm är bygglärare, golvläggare och krönikör i Byggnadsarbetaren. Han bor i Göteborg med fru och utflugna barn. Just i dagarna är Bengt färdigbehandlad för sin malignt melanom och tackar svensk sjukvård för att han kan se fram emot pensionen med tillförsikt. 

En dag, innan lärlingen skulle åka hem till Kortedala på eftermiddagen, sa handledaren Nisse på firman att han skulle ringa på kvällen och att lärlingen måste svara.

Ynglingen skulle riva och spackla i en villa nästa dag och behövde veta vad nycklarna skulle hämtas. Det här var i en tid före mobilerna, så telefonen stod i lägenhetens sovrum. Men knappt hade lärlingen lyft luren förrän helvetet där hemma bröt lös. Ynglingens bror och pappa hade börjat slåss så att inventarier gick i kras, de skrek och gapade så att den förvånade dalslänningen på golvfirman knappt kunde få fram vad han ville ha sagt.

Den unge lärlingen i fråga var förstås förtvivlad när han åkte till golvfirman nästa dag. Nu visste ju alla hur det stod till och det hade inte blivit mycket sömn för honom på vardagsrumssoffan.

Allt var ju avslöjat, det här var spiken i kistan, trodde han.

Men ibland överraskar oss världen. För just den här handledaren förstod hur jobbigt det var och bestämde sig för att stötta och uppmuntra ynglingen i stället. Det räckte för att den unge lärlingen skulle orka hela vägen igenom och därefter göra lumpen och skaffa sig ett eget boende och få ordning på tillvaron.

Tack vare sin handledare Nisse utvecklades lärlingen till en värderad golvläggare och hann arbeta femton år inom yrket innan han utbildade sig till yrkeslärare för att utbilda nya golvläggare. Ja, ”ynglingen”, som inte längre är så yngling, arbetar fortfarande för golvbranschen som kontrollant och spetsutbildare, och ibland skriver han också krönikor som den här.

Min familj trasades sönder av pappas alkoholproblem och jag trodde att jag var ensam. Men efter att ha jobbat i över tjugo år som yrkeslärare kan jag konstatera att många elever och lärlingar kämpar med tillvaron i dysfunktionella familjer även i dag.

Därför vill jag uppmuntra alla handledare som har tålamod att se och förstå att det ibland finns förklaringar bortom ungdomliga lättja och slarv. Som den fåmansföretagare som tog emot en stöldmisstänkt elev och direkt gav honom nycklarna till sitt förråd.

Eller handledaren som åkte hem och tittade till sin lärling när han sjukanmälde sig eftersom handledaren visste att lärlingen haft missbruksproblem.

Och jag tänker på de handledare jag ringer när jag har en elev som behöver särskild stöttning och som säger ”det går la bra” även om det inte gjort det gången innan. Ni är så viktiga. Ni är kanske vägen bort från strul och misär för en ung människa.

Nej, jag tror inte för ett ögonblick att byggföretagen ska ta över socialtjänstens jobb – den här krönikan handlar om hjältarna som orkar vara det där lilla extra.

Ni betyder så oändligt mycket!

Folk som inte speglar sig i andra.

Folk som är homofoba.

Bengt Bohm och hans hustru bor i Kvibergsstaden i Göteborg sedan deras barn flugit ut. Sedan 1999 jobbar Bengt på Bräckegymnasiet där han bland annat utbildar golvläggare. På fritiden sjunger han i körer. Några böcker och teateruppsättningar har det också hunnit bli.