Gästkrönika / Jonathan Ståhl

Plötsligt är det vår. Det känns som igår när man satt och tittade ut på det eländiga höstregnet som öste ner över nejden dag ut och dag in. Men vips så hör jag fåglarna kvittra för full hals när jag öppnar dörren om morgonen och dagen tar inte slut innan jobbet, som förut.

Men det är inte bara årstidens växlingar jag tänker på. Tiden verkar faktiskt går fortare nu än förr. Det trodde man ju aldrig på som barn, när de vuxna påstod ”att nu är det visst midsommar igen. Jag tyckte det var alldeles nyss”.

Mina nu fem respektive åtta år gamla pojkars iver påminner mig ofta om detta påstående. De har så fruktansvärt bråttom att bli vuxna, men jag brukar säga till dem att de ska ta vara på barndomen, för den kommer de att sakna.

”Ni kan aldrig bli fem år igen”, säger jag och får inget svar tillbaka. Bara oförstående blickar. För enligt dem är det ju jättelänge sedan det var jul och jättelångt till deras födelsedagar. Men framåt vill de, hela tiden. De säger bland annat att de ska jobba med mig när de blir stora (fast den äldste vill även bli uppfinnare och asfaltsläggare).

Tiden verkar faktiskt går fortare nu än förr.

En cool pappa

Att det är coolt att ha en pappa som jobbar med stora maskiner, är kanske också något som inte kommer vara för evigt. Sönerna tyckte det mest i början, men nu är de så vana vid grävmaskiner och hjullastare att de knappt bryr sig när man kör förbi ett vägbygge eller en byggarbetsplats.

Min ena granne har även påstått att jag har ett roligare pappa-jobb än vad han har, som är mellanchef på ett större företag. Hans tur att vara cool kommer kanske sedan, brukar jag tänka.

Och visst är det häftigt att få ha ett jobb som ens barn beundrar men bygg- och anläggningsbranschen är också ett av de farligaste. Det kan mina pojkar redan intyga och då rör det sig än så länge ”bara om” sår och blåmärken. Barnen undrar såklart var jag har fått dem ifrån.

”På jobbet”, brukar jag svara. För så är det. Det får en att tänka till lite ibland, på de svåra olyckor som trots allt sker då och då. Det är ett farligt arbete. Men jag älskar det ändå.

Mina söner får bli precis vad de vill när de blir stora. Bara de inte blir hockeyspelare i Växjö Lakers!

Bråttom att bli stora

Att mina söner vill bli anläggare är något jag varken uppmuntrar dem till eller fördömer. De får bli precis vad de vill när de blir stora. Bara de inte blir hockeyspelare i Växjö Lakers!

Själv ville jag som liten – när tiden fortfarande gick sakta – köra skogsmaskin när jag blev stor. Jag och min bästa kompis hade det som en gemensam dröm och vi hade fullt sjå att lära våra klasskamrater allt om dessa maskiner. Kompisen uppfyllde den medan jag valde en annan bana i livet även om den också innehåller maskiner.

Och när jag tänker på min barndom, tycker jag att tiden har sprungit. För nu är det ju inte jag som har bråttom att bli vuxen utan mina barn.

I stället går jag här och muttrar ”att det var ju november alldeles nyss” och gläds åt våren och undrar vad som hände. Det gick ju så fort.

Svenska sjukvården. Riktiga hjältar, hatten av för er!

Potthål i vägarna. Ovanligt många denna vår.

Jonathan, kallad Jonte, är en bonn­grabb och anläggare. På fritiden gillar han att umgås med sin hustru samt deras två gossar. Han älskar även att gå på ishockey (Tingsryds AIF såklart), hårdrock och att träffa släkt och vänner.

Kanske en aning bakåtsträvande ibland. Men bara när det gäller vissa saker. Alla känner vi ju den där personen som trumpet påstår att ”det var bättre förr”.

Fast var det verkligen det då?

Allting handlar ju så klart om NÄR det i så fall var bättre. Tänk bara på alla fantastiska hjälpmedel som vi har nu, som inte fanns förr. Batteridrivna handverktyg, snörslå, rotationslaser, najomat och släppkäpp är bara en handfull av allt som finns på våra arbetsplatser nu men inte då.

Men om vi zoomar ut och tänker på samhället i stort?

Var det bättre för, låt säga, en månad sedan? Nej. Regn, snö och slask överallt. Nu har vi ju snart våren här i hela vårt land.

För 20 år sedan? Då fanns visserligen inte sociala medier, och all press och hets om ”det perfekta livet” var inte lika utbrett. Kanske var vi på ett sätt lyckligare då, men tänk allt som sociala medier hjälpt till med. Både skoj och allvar. Till exempel #metoo, där saker som annars inte skulle sett dagens ljus kom upp till ytan tack vare den där hashtaggen.

Var det bättre för 50 år sedan? Nja, då hade vi ännu inte fått rätten till fem veckors semester och vem vill ha kortare ledighet? Inte jag i alla fall.

70 år sedan? Nej, tack, då var det både skolgång och arbete på lördagarna.

100 år sedan? Då fanns förvisso inte ordet stress med i ordboken, men att plikttroget åka häst och vagn till kyrkan varje söndag låter lagom roligt jämfört med dagens söndagar med sovmorgon och lyxfrukost. Till exempel.

350 år sedan? Aldrig i livet. Sverige var då visserligen en stormakt, men bara på kartan. Kungar, grevar och baroner levde nog gott i sina slott, men vanligt folk levde på svältgränsen. Blev vädret dåligt så kunde det leda till undergång för de flesta.

Blir vädret dåligt i dag, så kan du bara ta på dig regnstället och tänka på att du minsann har torra kläder, mat och ett uppvärmt hus att åka hem till efter arbetsdagens slut.

1 000 år sedan? Vikingar och rövare överallt, som plundrade, härjade och satte skräck i allt och alla. Visserligen slapp man ju fundera över elpriserna då, men det måste vara desto jobbigare att sova med ett öga öppet och en oro över att varje dag kan vara din sista
– för att någon helt sonika slår ihjäl dig.

Summan av kardemumman fattar du nog själv. Väldigt lite var bättre förr, om ens något. Dels på grund av ovanstående anledningar, dels på grund av en massa annat. Men för mig främst för att förr fanns inte mina barn och ett liv utan dem vill jag inte leva.

Våren är äntligen här. Efter en lång och eländig vinter känns den mer välkommen än någonsin.

Pollen. En tråkig bieffekt av just våren.

Jonathan Ståhl är en ”bonn­grabb” på 33 år som arbetar som anläggare. På fritiden gillar han att umgås med sin hustru samt deras två gossar på 7 och 4 år. Han älskar även att gå på ishockey, hårdrock och att träffa släkt och vänner.

Hej på er där i Sensommarsverige! Jag hoppas att ni har haft en minst lika trevlig semester som undertecknad, men som vanligt, så går tiden alldeles för fort.

I skrivande stund har jag förbrukat tre av fyra semesterveckor, men ett par veckor till hade jag lätt kunnat tänka mig att ha för att hinna med allt jag hade tänkt göra innan firmabilen ånyo ska hosta igång och ta en till arbetet.

Men man ska inte klaga.

– Eller ska man det?

Det är ju något som på sätt och vis är typiskt svenskt, att klaga på något lite då och då. Antingen är det vädret; det är för varmt, eller för kallt. För torrt eller för blött.

Och när äntligen regnet slutat ösa, ja, då kommer myggjävlarna.

Annars är det elpriser, matpriser, bränslepriser, priset på portot, Postnords nedskärningar eller tiggarna utanför Ica som ska få sig en släng av gnällskopan.

Men att sitta med armarna i kors och sitta på kökssoffan och jämra sig hjälper föga.

Jag menar inte att ni ska koppla på gödselspridaren efter traktorn och köra upp (eller ner, beroende på var du bor) till Rosenbad och sprätta ut lite dynga, som de gör i Frankrike och Tyskland till exempel.

Jag menar att du kan påverka genom valet som ju går av stapeln väldigt snart. Rösta på rätt parti – inte bara välja det som låter bäst när partiledarna övertrumfar varandra med löften som gynnar just dig (men kanske inte Sverige).

Hur många kollar egentligen igenom partiprogrammet innan rösten läggs? Du kan kanske snacka vett i några kollegor som inte tänker längre än magen räcker. Läs igenom vallöften och partiprogram. Kolla på debatter och grotta ner dig så har du i alla fall gjort vad du har kunnat.

Men oavsett om du är sosse, borgare eller något annat så hoppas jag att du hyllar friheten och faktiskt masar dig iväg och röstar den 11 september. Det är nämligen det som är demokrati, att få vara med och bestämma. Lätt att ta för givet till den är avskaffad och det bara återstår att klaga på hur dåligt allt blev.

Och regn ska det visst också bli.

Myggjävlar.

Dialekter. Något vi måste bevara. Riktigt härligt.

Mördarsniglar, ogräs och fästingar. Oerhört tröttsamt och eländigt.

Jonathan Ståhl, anläggare
Jonathan, kallad Jonte, är en bonngrabb på 32 år som är inne på sitt fjortonde år som anläggare. På fritiden gillar han att umgås med sin hustru samt deras två gossar på 6 och 3 år. Han älskar även att gå på ishockey (Tingsryds AIF såklart), lyssna på hårdrock och att träffa släkt och vänner.

Tänk er själva om ni står med lera och vatten upp till knäna, regnet öser ner och snålblåsten från gamla Nordsjön viner runt öronen. Då kan det vara skönt att traska till kojan, byssjan, boden, restaurangvagnen (kärt barn har många namn), byta till torra kläder, slå upp en värmande kopp kaffe och prata med sina kollegor. Oftast får man dra till med någon gammal anekdot om hur jävligt det var vintern 2010 och att detta är rena rama semestern i jämförelse.
Och sen är snacket igång.

Men vad gafflas det om då? Jo, det är allt mellan himmel och jord. Gamla kollegor som sökt lyckan hos konkurrenterna, om vi behöver beställa mer grus till bygget eller eländiga servisinkopplingar på flera meters djup där länspumpen får bekänna färg.

Men sen ramlar man plötsligt in på vilka chips som smakar bäst, hur det gick i den senaste hockeymatchen, vilka bilmärken som är fulast eller vilken pilsner som är godast. Plötsligt plingar det till i ungtupparnas mobil och de visar nöjt upp de senaste Tiktok-videorna där den ena tosigheten överträffar den andra.

Gamlingarna däremot låter mobiltelefonen ligga kvar i jackfickan medan de tuggar på sina ostmackor och sörplar på sitt termoskaffe, såsom de har gjort på varje rast i 40, kanske till och med 50 års tid.

Det är ju dock inte alltid man har haft tillgång till matkoja. Många gånger har man fått nöja sig med att sitta i bilen och hålla sin rast och springa till skogs när man ska pudra näsan.
Enstaka gånger kan det ju gå an, men ska man jobba en längre tid på samma ställe så är ju en matkoja ett måste.

”Ni kan för i helvete äta i biljäveln!” Så sa en pensionerad före detta kollega när två andra kollegor ville ha ut en matkoja mitt i vintern för snart tio år sedan. De sistnämnda fick som de ville, med all rätt. Det är ju trots allt en rättighet men även en fråga om ett drägligt leverne.

Pratet med kollegorna på rasterna är inte bara underhållande, utan det är också lite viktigt. Det är då man lär känna dem på riktigt och kan knyta ihop arbetslaget och bilda en slags tillit som man måste ha när det sedan behövs under arbetet.

Och vem vill inte kunna lita på sin kollega som kör en 18 ton tung grävmaskin bara nån enstaka meter ifrån där man själv står? Då kan en byssja vara bra att ha.

Snö- och halkbekämparna. All heder åt er!

Elpriserna. Man ska väl inte ­behöva ta lån för att betala elräkningen?

Jonathan Ståhl, anläggare
Jonathan, kallad Jonte, är en bonngrabb på 32 år som är inne på sitt fjortonde år som anläggare. På fritiden gillar han att umgås med sin hustru samt deras två gossar på 6 och 3 år. Han älskar även att gå på ishockey (Tingsryds AIF såklart), lyssna på hårdrock och att träffa släkt och vänner.

Om man tar en karta över sydöstra Sverige och sätter en röd prick på varje ort jag har varit och arbetat i, så liknar det i slutskedet en rygg som angripits av vattkoppor eller finnar. För man hinner besöka både den ena och andra hålan när man arbetar med markarbeten. Det har varit allt från fibergrävning i Lönneberga, Buskahult eller Ramnaberg till VA-arbeten i Borgholm eller Karlskrona. Husgrunder i Ljungby, Kristianstad eller Älmhult, plattläggning i Ronneby eller dränering i Dångebo.

En fördel med att ha ett sådant stort arbetsområde, är att man lär sig att hitta överallt, man får se sig om och man hinner aldrig riktigt tröttna på ett ställe, innan det är dags att plocka ihop sina saker och bege sig till nästa arbetsplats.

Många gånger möter man även kollegor, och andra människor som man lärt känna genom arbetet. Då vinkar man mer än gärna.

Vad fördriver man då tiden med när man pendlar?

Jo, man kan starta dagen med en kaffeskvätt och till exempel lyssna på radio, podcast eller ljudbok. Det sistnämnda har jag dock inte provat än, men flertalet kollegor och vänner har tipsat om det.

På hemvägen blir det oftast ett par telefonsamtal med pratsugna kollegor eller med frugan som undrar när man väntas backa in på garageuppfarten.

Då är Peltorlurarna guld värda, och helt lagliga eftersom man inte får prata i telefonen med annat än handsfree.

Tröttnar man aldrig på att köra kors och tvärs över sydöstra Götaland då?

Jo, ibland gör man det. Men till 99 procent älskar jag mitt arbete och då är pendlandet en del av det.

Det har funnits tillfällen då jag bott i husvagn eller stuga då arbetsplatsen har varit långt borta, men det bästa som finns efter en arbetsdag är att komma hem och få krama om sin familj. Det slår allt. Och det förtjänar alla att få göra efter en lång arbetsdag, oavsett om man är en pendlande anläggare, rörmokare, snickare, grosshandlare – eller för den delen en kontorsråtta.

Sommaren 2021. Tack och hej!

Respektlösa bilister. Fortkörning och omkörning i och runt bostadsområden eller vägarbetsområden borde ge indraget körkort.

Jonathan Ståhl, anläggare
Jonathan, kallad Jonte, är en bonn­grabb på 31 år som är inne på sitt trettonde år som anläggare. På fritiden gillar han att umgås med sin hustru samt deras två gossar på 5 och 2 år. Han älskar även ishockey (Tingsryds AIF såklart), hårdrock och att träffa släkt och vänner.