Berättar om trakasserier på bygget – och peppar andra
Plåtslagaren Emmalena Andersson har fått uppleva en tuff sida av bygg, med machokultur och trakasserier så väl från kunder som kollegor. I rollen som chef delar hon nu med sig av sina erfarenheter och peppar unga anställda.
Emmalena Andersson från Lilla Edet utanför Trollhättan har varit plåtslagare i ett tiotal år och jobbar nu som byggchef och projektledare på Plåtslageri1. 30-åringen berättar att hon trivs med de skiftande uppgifterna som materialplanering, arbetsledning, byggmöten och anställningsintervjuer. När det behövs ger hon sig ibland upp på taken och slår plåt.
Trots kärleken till yrket har livet på bygget ibland varit tufft för Emmalena. Redan som lärling fick hon uppleva den machokultur som kan finnas i branschen.
– På första stället fick jag höra att tjejer har små fötter för att de ska stå vid diskbänken och att jag inte hade på bygget att göra. En av arbetsledarna ville ha bort mig. Det var inte jättekul för mig som 17-åring, säger hon.
Kommentarerna från olika kollegor har inte bara gällt kvinnors rätt att vara på en byggarbetsplats, utan har även varit rena trakasserier.
– Det har varit allt ifrån ord som ”sug och svälj” till att de tagit sig friheten att ifrågasätta mitt smink och min kropp. Jag har fått frågor om hur jag är i sängen på lunchen.
Ibland har folk tagit sig friheten och rört mig med handen, trots att jag har sagt ifrån.
Emmalena berättar om ett av de värsta trakasserierna, som skedde på ett storbygge. En snickare gick varje dag till verbalt angrepp mot den kvinnliga plåtslagaren.
– Det var alltifrån hur jag såg ut till mina tatueringar. Ena stunden var jag världens vackraste, nästa stund var jag jätteful.
Samtidigt som snickaren ifrågasatte Emmalenas rätt att vara på bygget, gav han henne sexuella inviter.
– Han sa bland annat: ”Ikväll får du suga, jag stoppar in den bara”. Det var hela tiden den typen av trakasserier. Jag sa ifrån men han lyssnade inte.
Alla runt om skrattade åt snickarens ”skämt”, utom en kollega som istället berättade om beteendet för arbetsledningen.
– När min chef fick höra om det här så brakade helvetet löst. Jag har aldrig jobbat med den snickaren igen, säger Emmalena.
Har angreppen även varit fysiska?
– Ibland har folk tagit sig friheten och rört mig med handen, trots att jag har sagt ifrån.
Men det är inte bara personer på bygget som ibland inneburit problem. Som plåtslagare har Emmalena även haft kontakt med många privatkunder som gått över gränsen.
– Det har handlat om jobb när kunderna fått ens nummer. Jag har blivit stalkad på Facebook och kunderna har kunnat ringa sent på kvällen och berätta hur fin jag är, att de tänker på en.
Vad har du gjort då?
– I vissa fall har jag blockat numren, men då har de bara ringt från ett annat nummer.
Man borde ta vara på tjejernas förmågor.
Hur gör du när du har en arbetsrelation med en kund som beter sig så här?
– Det är en jättesvår balansgång. Man vill inte vara otrevlig, för det betyder att man kan förlora kunder och pengarna måste rulla in. Samtidigt har man ju en egen gräns. Det är jättesvårt. Jag har alltid försökt vara trevlig i mitt avvisande, men idag har jag insett mitt eget värde.
Vad gör du när det inte går längre?
– Ibland har jag låtit någon av mina manliga kollegor ta över, låtsats att jag behöver åka vidare på ett annat jobb.
Hur många gånger har det hänt att personer på bygget eller kunder har utsatt dig för trakasserier?
– Innan jag började här på Plåtslageri1 hände det ett par gånger i månaden. När jag var ny i branschen var det nog tre gånger i veckan.
Har du några råd till de tjejer som är nya i branschen?
– Det som jag kanske gjort fel är att jag sagt ifrån, men inte satt ner foten förrän det har gått en lite längre stund. Det ska inte behövas, ett enkelt nej ska räcka. Idag är det också lättare att stå upp för sig själv, för du har så många bakom dig. Branschen har förändrats till det bättre.
Så attityderna på bygget har ändrats sedan du började?
– Problemen med den här kulturen finns kvar och de kommer alltid att finnas kvar. Men de gamla surgubbarna som vill att kvinnorna står i köket är inte lika många idag. Det är också mer okej med sådant som avviker – som piercingar och att ha svart nagellack som kille. De yngre tycker inte att det är något konstigt längre.
Efter det du själv har upplevt – hur tänker du på de här frågorna som byggchef idag?
– Händer det något så tar jag hand om det direkt. Många tjejer tänker ju att det inte är värt att ta upp, eftersom de så ofta hamnar i sådana situationer och inte vill anses som jobbiga. Man trycker lätt ner sig själv lite när man har blivit van.
Vad är den stora skillnaden att börja på ett bygge som tjej jämfört med att vara kille?
– Alla tjejer behöver alltid bevisa sig. För en kille går det automatiskt, det enda problemet kan vara att man ser lite ung ut. Är det en tjej så kommer frågorna direkt: Vad gör du? Kan du det här? Är inte det för tungt? Och gör du som tjej ett litet misstag vet alla det på en gång.
Hur brukar du coacha de kvinnliga anställda i början av karriären?
– Jag tycker att det är viktigt att ta dem inifrån, att visa förståelse och säga att de är duktiga. Har de självförtroende och vet vad de gör så finns det inget i världen som kan stoppa dem.
Om du riktar dig till männen i branschen – hur tycker du att de bör tänka?
– Ett bygge är en arbetsplats, och där berättar man inte vem man är attraherad av. Man får hålla det för sig själv och kan tänka: Hade orden varit passande för min dotter eller fru? Dessutom tycker jag att man borde ta vara på tjejernas förmågor. De har ofta väldigt smarta lösningar och annorlunda idéer. Ibland tänker man på olika sätt och då kan man utnyttja varandras egenskaper.
Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde.